världen är min

Kapitel 3

Dagarna flög förbi och två veckor hann passera snabbare än någonsin. Det var endast en vecka kvar tills jag och Adnan flyttade och vi var riktigt nervösa, men ändå spända och förväntansfulla.

Det var lördag och jag, Adnan och pappa var hemma hos min farmor och farfar. De hade ett hus utanför stan med en stor gräsmatta, vilket var exakt vad vi behövde inför kvällen. Vi hade fått låna deras hus att ha en fest i, där vi firade vår flytt till Kanada, Adnans kontrakt och vår förlovning. Vi hade bjudit in alla våra vänner. Pappa, mina farföräldrar, mina och Adnans morföräldrar, pappas gamla tränare Dante, min gudfar Filip, några från pappas gamla lag och såklart alla från vårt gamla lag. Alla kunde inte komma, speciellt inte från vårt lag med tanke på att nästan alla befann sig på olika ställen runt om i Sverige och världen och hade fullt upp med sina träningar och matcher. Men alla försökte ta sig tiden att komma tillbaka till staden för att träffa alla andra och fira oss. Så dem flesta hade tackat ja. Och det var något jag älskade med laget, att det kunde gå hur lång tid som helst utan att någon av oss sågs, men när vi väl träffades så var det precis som vanligt. Det var precis som att vi var tillbaka i tonåren, som om vi aldrig lämnat varandra eller staden. Men det hade vi. Vi träffades inte längre varje dag och vi bodde inte i samma stad eller gick i samma skola. Såklart var jag glad över att alla hade lyckats så bra och gått vidare i sina liv. Men jag kunde inte sticka under stolen med att jag saknade dem, allihopa. Jag ville så gärna spola tillbaka tiden, och verkligen ta till vara på den tid vi hade med varandra. För för sex år sedan tog jag för givet att killarna fanns vid min sida, att jag skulle träffa dem i skolan varje dag, att de skulle backa upp mig. Jag tog för givet att vi bodde minuter ifrån varandra, att alla kom till träningarna och att vi umgicks utanför skolan och hockeyn. Jag tog våra pizzakvällar för givet och jag tog den kärlek och gemenskap vi delade för givet. Men jag var glad att jag fick allt det. Att pappa gav mig det. För just det hade format mig till den jag var idag.

Två händer placerades på min midja och ett par läppar kysste min hals. Jag ryckte till och kom tillbaka till verkligheten. Bakom mig stod Adnan.
"Vad tänker du på, hjärtat?" viskade han medan hans läppar lämnade fjäderlätta kyssar på min hals.
"Gamla tider" mumlade jag innan jag snabbt vände mig om och mötte hans läppar med mina.

Folk började rulla in vid fyra-tiden. Vi hade dukat upp bord här och där och pappa stod vid grillen med en hel buffé uppradad bredvid sig. Jag stod och pratade med Alejandro på gräsmattan. Han hade blivit signad av ett lag i Spanien så att han slapp dras med min knaggliga spanska och nu faktiskt fick prata med folk som kunde språket. Plötsligt harklade sig någon bakom oss. Vi båda vände oss mot personen och möttes av Maltes stora leende. Jag skrek till av lycka och kastade mig in i hans famn. Han skrattade och kramade om mig hårt.
"Jag har saknat dig" viskade jag under kramen.
"Och jag dig" svarade Malte innan han släppte ner mig på marken efter att ha hållit mig i hans famn under kramen. Alejandro och Malte kramades och jag kunde se lyckan i deras ögon av att få se varandra. Min blick vandrade över till en tjej som stod en halvmeter snett bakom Malte. Malte såg att jag tittade och tog tag i tjejens hand och visade stolt upp henne.
"Nämen? Se på fan" sa Alejandro. Jag och Malte skrattade.
"Jag sa ju att ni skulle få träffa tjejen som jag lyckades vara tillsammans med i över en månad" sa Malte som om det vore det mest självklara i hela världen. Jag log och sträckte fram handen mot tjejen som artigt hälsade.

Efter en härlig pratstund med Alejandro, Malte och Maltes flickvän ursäktade jag mig för att hinna prata med fler. Min blick sökte sig efter Adnan och jag hittade honom till slut i ett hörn. I famnen höll han en liten, liten bebis och mittemot honom stod Vincent med en tjej. Ett leende spred sig på mina läppar och jag skyndade mig dit. Vincent fick syn på mig och öppnade sin famn med ett leende. Jag log glatt och slängde mig i hans armar. Efter kramen hälsade jag på hans tjej och vände sedan blicken till bebisen som Adnan höll.
"Men åhh, grattis! Jag är så glad för er skull" sa jag, riktat mot Vincent och hans tjej. De log tacksamt.
"Adnan, vi kan väl också skaffa oss en liten bebis?" bad jag, mest på skämt, men med en gnutta allvar. Någon gång i en nära framtid ville jag absolut skaffa barn med Adnan.
"Absolut, men det får dröja några år" svarade Adnan och skrattade löst. Jag nickade. Adnan sträckte över bebisen till mig och jag tog försiktigt emot henne. Hon sov så sött och att bara stå där och hålla i henne med Adnan vid min sida fick mig att längta tills jag och Adnan skaffade familj.

Kvällen blev riktigt lyckad. De flesta som vi hade bjudit kom och jag hann prata med nästan varenda en. Det var så härligt att se hur mycket som hade hänt med alla från laget på bara tre år. Och alla kramar och lyckoönskningar kunde jag leva på en lång tid framöver.

•••
Här fick ni, som efterfrågat, en litet kapitel där laget träffas igen!! Ni fick inte träffa jättemånga, meen i alla fall de som det låg mest fokus på i 'du gav mig världen'. Och för er som läst den så känner ni säkert igen de små detaljerna jag har lagt in som kopplar dem samman med den tidigare boken (;
Kommentera vad ni tycker om boken än så länge!!
Puss & kram <3