𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 (HP-fanfic)

31.Envis nyfikenhet

Hysterin efter matchen mot Gryffindor lugnade sig ganska snabbt när läxor och skolarbeten dränkte alla i tysta studier. Då mina föräldrars lektioner varit betydligt tuffare än skolans så kunde jag inte påstå att jag var nervös, men jag uppskattade lugnet som uppstod. Inte för att alla var så lugna, men även hysteriskt pluggande var lugnare för mig än quidditchsnack och fientligheter.
Jag trivdes rätt bra med näsan i böcker och fann skrivandet en intressant syssla efter alla mina praktiska lektioner. En välkommen utmaning helt enkelt. Helt klart ett roligare sätt att lära sig saker på än att ha sura föräldrar som hängde över en, som ibland kom med smärtsamma uppläxningar när man gjorde fel.

Jag insåg att jag behövde en bok från biblioteket och lämnade min plats i sängen.
Draco pluggade med några kompisar inne hos killarna, medan jag hade valt att hjälpa Millicent med hennes läxa i förvandlingskonst. Vi var dock klara med den biten och nu behövde jag en bok om svampar och mycel som jag visste att jag sett bland hyllorna om läkande växter.
Utan att någon såg mig smög jag ut då jag inte orkade med mer tjafs om Sirius Black. Knappast satt han i biblioteket och gömde sig under ett bord. Inte trodde jag att han ville mig något heller. Det var inte ens särskilt sent, så jag såg inget hinder med att kila via biblioteket för att hämta boken.

Boken jag ville ha var redan utlånad och jag hittade inget annat som intresserade heller.
Med en suck vände jag tillbaka till elevhemmet. Jag fick ta det ur minner bara. Om jag ansträngde mig lite så skulle det nog inte vara så svårt att komma ihåg.

Knappt hade jag gått långt innan den där tickande magin sakta kom krypande bakom mig. Det liksom pirrade till i nacken av den.
Kvickt steg jag in bakom en staty och stod stilla. Jag kanske hade en bättre chans att se vad det var som skapade magin om jag höll mig dold.
Två elever susade plötsligt förbi. Harry Potter och Hermione Granger... Granger! Pusselbitarna föll på plats för mig. Det var Granger som var källan till den konstiga magin! Hon var alltid där när jag kände den, men jag hade inte räknat med att en elev skulle ligga bakom den. Nu kände jag mig lite dum som inte kommit på det tidigare. Givetvis!

Nyfikenheten högg tag i mig när jag såg att Potter och Granger verkade ha bråttom. Utan att tveka smög jag efter dem. Nu var jag bara tvungen att ta reda på vad de hade i görningen. Magin tickade dessutom starkare om dem nu än det jag känt tidigare, så Potter kanske också dragits in i den?

Potter och Granger verkade smyga på sig själva helt plötsligt. De hukad sig och höll ett öga på sig ett par av sig själva i sällskap med Weasley. Jag fattade ingenting, men jag kände ju den tickande magin. Fanns det inte någon sorts grej som gjorde att man kunde färdas bakåt i tiden? Jag hade läst om något sådant för länge sedan. Tids-vändare, eller vad den nu hette... Varför skulle de använda en sådan för att smyga efter sig själva? Nyfikenheten blev nästan olidlig när jag kämpade med att försöka förstå vad jag såg.
Undertiden sprang Potter och Granger till skogsbrynet till den förbjudna skogen för att ta skydd bakom träden där. Typiskt. Jag hade inte en chans att följa efter dem nu. Sprang jag också över den öppna marken till skogen skulle de utan tvekan se mig. Frustrerat fnös jag för mig själv. Om jag ändå kunde bli osynlig eller...
En tanke slog mig och jag satte fart. Så snabbt som benen bar mig sprang jag mot qidditchplanen. Jag försökte att hålla mig dold, men det var förhoppningsvis inte så många som stod och stirrade ut mot quidditchplanen just nu.

Kvastskjulet gick lätt att låsa upp och jag snappade åt mig kvasten jag fått av Flint.
Så snart jag stängt dörren efter mig hoppade jag upp på kvasten och sköt iväg.
På låg höjd flög jag över sjön så att jag rundade skolan och susade sedan in i skogsbrynet på förbjudna skogen.
Så snart jag flög bland trädtopparna i skogen saktade jag ner och letade efter Potter och Granger. Jag fick vara försiktig så att jag inte hördes eller blev upptäckt.

Efter lite letande fick jag syn på dem. De stod bakom varsitt träd och iakttog Hagrids stuga, där deras kopior befann sig med Hagrid och Ron.
Jag hittade en passlig plats att hålla mig svävande på och satte mig för att vänta. Jag kunde ju inte direkt flyga ner och fråga vad de pysslade med. Jag fick helt enkelt vänta tills svaret uppenbarade sig.

Snart blev det fart igen. Jag iakttog intresserat medan de skyndade sig att hämta Vingfåle medan Dumbledore och resten av exekutionspatrullen samtalade med Hagrid inne i hans stuga.
Så de var där för att rädda Vingfåle? De tog i alla fall Vingfåle med sig in i skogen en bit, för att sedan iaktta vad som hände mer vid stugan.
Mycket riktigt dröjde det inte länge innan folk kom ut ur stugan igen och det blev livat när de märkte att Vingfåle var borta.
Det lugnade i vilket fall som helst ner sig igen och folk gick åt varsitt håll, men Potter och Granger verkade inte ha för avsikt att bara ta Vingfåle och sticka. De samtalade lågmält, men jag vågade inte ta mig närmare. Fick Vingfåle syn på mig så var det kört. Jag kikade ner på dem mellan grenarna och försökte gissa mig till vad de planerade.
De nämnde något om piskande pilträdet och så var de på väg igen.
Jag följde dem försiktigt och placerade mig på ett nytt ställe för att ha översikt, men ändå inte vara för lätt att upptäcka.

Efter en stund kom deras kopior igen och det var ett himla liv medan en svart hund släpade ner Weasley i ett hål vid foten av det piskande pilträdet. Jag hörde Potter och Granger kommentera händelserna i låg ton, vilket jag inte hörde så mycket av, men jag höll ett öga på händelserna vid trädet.
Professor Lupin dök upp och sedan Snape.
Ryslig trafik det var där helt plötsligt då...
Sedan hörde jag Potter säga att det nu bara var att vänta. Jag föll ihop över kvasten så att jag slog pannan mot den.
Allvarligt? Skulle vi vänta ännu mer?! Jag hade lust att ropa åt dem att jag ville vet vad vi väntade på, men det kunde jag ju inte göra.
Jag tog ett djupt andetag för att lugna mig och låg sedan kvar på mage över kvasten medan jag slött blickade bort mot trädet.
Då väntade vi väl då...

Efter vad som kändes som en evighet började folk komma tillbaka ur hålet vid trädet. Flera personer den här gången. Jag satte mig upp igen och kisade ut i mörkret. Potter och Granger pratade en del under mig, men jag kunde inte höra så mycket av vad de sade.
Det blev plötsligt mycket ljusare och jag insåg att det var fullmånen som var på väg att komma fram bakom molnen. Min blick flackade iväg för att söka upp professor Lupins gestalt borta vid skolan. Skulle han vara okej, eller var han på väg att bli en livsfarlig varulv?
Det blev ett fasligt liv igen och jag fick konstatera att det var det senare alternativet. Lupin kom störtande mot skogen efter en stund. Jag tappade bort lite av händelserna under mig på grund av min höjd. Mörkret nere vid marken var svårt att se något i, men ljudet av tassar som galopperade iväg in i skogen gick inte att ta miste på. Stackars Lupin. Vad skulle hända med honom?
Jag stod inför ett val.
Antingen sitta kvar och försöka gissa vad hon pågick, eller följa efter Lupin in i skogen och hålla ett öga på honom.
Det tog inte länge för mig att fatta mitt beslut och snart flög jag djupare in i skogen medan jag följde ljudet av galopperande tassar.