𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 (HP-fanfic)

26.Nya ting

Våren närmade sig med stormsteg och snön började smälta runt Hogwarts. Matchen mellan Gryffindor och Ravenclaw närmade sig också. Draco hade något på gång angående det, men han hade inte delat med sig av det till mig än. Han visste nog mycket väl att jag inte gillade otrevligheter, så han hade uppenbarligen besparat mig detaljerna.
Skolan i sig gick bra. Snape och jag kunde inte låta bli att ge varandra lite införstådda blickar under trolldryckslektionerna, men jag tror att vi lyckades med det utan att någon misstänkte något.
Professor Lupin var ibland borta från undervisningen om det krockade med fullmånens perioder, men jag hade inget emot att ha Snape som lärare i försvar mot svartkonster. Andra såg det förstås som en mardröm och ärligt talat kunde jag inte klandra dem. Snape var inte så trevlig mot många av eleverna i Gryffindor, så de föredrog utan tvekan Lupin. Själv gillade jag båda och då jag hade hemligheter med båda så kändes det lite speciellt.
Att Snape kokade brygden till Lupin som hjälpte honom att behålla sitt sinnes fulla bruk under fulmånen kom jag snabbt underfund med. Snape och jag skulle ha en av våra lektioner när jag gick till hans kontor för att säga att Draco gått till sin träning och att vi kunde börja med träningen också. Han höll precis på att avsluta brygden som han kokade och jag frågade vad det var. Så snart han svarade på frågan så frågade jag direkt om det var till Lupin. Snape hade överraskat sett på mig och jag hade fått förklara hur jag kunde känna till Lupins tillstånd. Att jag kunde känna lukten av en varulv även i sin mänskliga skepnad var inget jag behövde hålla hemligt för Snape, men jag hade helt ärligt glömt bort att nämna det.

”Är det något mer du vill berätta för mig?” undrade Snape så snart vi stängt dörren efter oss i vårt övningsrum.
”Förutom att jag kände lukten av varulvssmittan hos Lupin?” undrade jag.
Han höjde ett ögonbryn mot mig för att säga att det borde vara uppenbart. Jag harklade mig snabbt och tänkte efter. Det fanns en hemlighet som jag varit noga med att dölja så länge att jag nästan glömt bort den.
”Jag tror... att magi inte har samma effekt på mig som på andra”, sa jag sedan.
”Vad är det som får dig att tro det?” ”Mina föräldrar kastade ibland förtrollningar och förbannelser på mig som en del i min utbildning, men jag tror inte att det kändes lika mycket som de trodde att det skulle göra. Jag spelade med förstås och lät dem inte veta något, men jag tror att förtrollningar har en svagare effekt på mig. En gång fick jag en förlamningsbesvärjelse på mig, men jag kände att jag kunde ha rört på mig om jag hade velat. Eller brukar man tro det fast man inte kan? Jag hade ingen möjlighet att testa då jag inte ville avslöja något ifall jag kunde.” Snape betraktade mig fundersamt ett ögonblick.
”Det skulle gå att testa, om du går med på det? En lamslagningsbesvärjelse är inte smärtsam, så det borde gå bra att testa med en sådan... Hur känner du för det?”
Jag funderade ett ögonblick.
Sedan nickade jag.
Jag litade på Snape. Jag visste att han inte skulle tvinga mig till mer än jag kände mig bekväm med, så att bara låta honom lamslå mig skulle nog inte vara så farligt.
”Vi provar”, tyckte jag.

Jag tog position mitt i klassrummet och väntade på att han skulle försöka lamslå mig. Snape tog fram sin trollstav och sekunden senare träffade förtrollningen mig. Jag kände att jag stelnade till i kroppen, men när jag började tippa bakåt tog jag ett stapplande steg för att hålla balansen och med ens lossade den stela känslan i musklerna. ”Fascinerande”, mumlad Snape. ”Ska vi testa något annat?” undrade jag. ”Hm... Vi skulle kunna träna lite på att bygga upp ditt försvar. Att du kan stå emot magi är bra, men det skulle nog vara ännu mer effektivt om du kunde slå tillbaka besvärjelser på ett bra sätt. Låt mig visa dig hur Protego fungerar...”

Våra lektioner tog en ny vänding. Jag fick lära mig att sätta upp en sköld och slå undan förtrollningar.
Snape var kusligt skicklig med onda besvärjelser och även om han inte ville kasta särskilt många av dem mot mig så visade han dem för mig så att jag fick lära känna magin.
Jag fick lära mig att försvara mig mot dem och skapa en stark skyddsbarriär. Det var en trevlig omväxling att lära sig att försvara sig själv. Mina föräldrar ville nog inte att jag skulle kunna det då mycket av deras ”inlärningsmetoder” skulle gå förlorade.
Protego var användbar då jag kunde blockera besvärjelser helt med den. Jag lärde mig både att utföra den med trollstav och att göra det obemärkt utan att någon skulle misstänka något. Snape tränade upp mina reflexer så att jag på bråkdelen av en sekund kunde skydda mig själv. Känslan av att både vara skyddad och kapabel att försvara mig kändes fantastiskt.
Ord kunde inte beskriva hur mycket jag uppskattade våra lektioner.

Jag skulle bli tvungen att berätta för Draco vad Snape och jag egentligen gjorde. Jag ville att han skulle veta, men först fick jag dock utstå ett litet bakslag i mitt hopp om att han skulle skärpa sig och sluta retas med Harry Potter.

”Men nej, Draco. Varför?”
Jag blängde lite surt på honom där han stod med det svarta tyget i händerna. Han såg sur ut över att jag var så starkt emot hans idé.
”Det är bara ett skämt”, muttrade han. ”Men att klä ut sig till dementorer för att skrämma Potter under matchen... Är inte det lite för mycket? Det finns ju en anledning till varför han inte klarar av dem. Varför gnida det i ansiktet på honom?”
”Äh. Han får väl tåla lite. Det är bara ett skämt. För den delen är det inte bara min idé. De andra killarna är med på det och jag tänker inte backa ur så att de tror att jag är en toffel.” Han virade ihop det stora tyget, men verkade ha svårt för att möta min blick. Jag suckade kort. Ä
”Fint. Gör som du vill. Men jag tänker inte komma till matchen och se hur du gör allt till ett spektakel.”
Han mötte min blick och såg osäker ut.
”Tänker du vara arg på mig?” undrade han.
Jag suckade igen.
”Jag kanske inte är så förtjust i dina retsamheter, men jag tycker inte sämre om dig för det. Jag önskar bara att du kunde låta bli.”
”Så... Vad ska du göra medan alla andra är på matchen?” undrade han. Jag ryckte på axlarna.
”Utforska slottet. Jag har inte gjort det så ofta på sistone, så jag ska ta tillfället i akt medan det är nästan helt tomt på folk.”
Han nickade.
Dörren till elevhemmet bredvid oss svängde upp och killarna som skulle vara med på skämtet steg ut.
Crabbe, Goyle och Flint.
Goyle hade ett likadant tygstycke i händerna som Draco hade.
Flint flinade brett mot oss.
”Kysser hon dig farväl innan hon sänder ut dig i strid?” retades Flint. ”Mer eller mindre”, svarade Draco, men sneglade sedan osäkert på mig, ifall jag skulle protestera.
Flint lutade sig nära mig med samma breda leende.
”Jag tar gärna också en, om du har en till övers”, sa han flirtigt.
”Ledsen, men alla jag har går åt till Draco.”
Flint spelade besviken för att ögonblick, innan han vände sig till Draco.
”Vi måste börja gå snart. Annars missar vi vårt tillfälle.”
Draco nickade.
De andra killarna började gå, men Draco vände sig snabbt till mig och lutade sig försiktigt närmare. Han var tydligen inte helt övertygad om att jag inte var arg på honom och ville se om jag skulle gå med på att kyssa honom. Jag kysste honom lite dröjande och suckade sedan.
”Ha så roligt då”, sa jag kort.
Han gav mig ett osäkert leende och sprang sedan ikapp de andra.
Jag skakade på huvudet för mig själv och gick upp för trapporna till ett område som jag inte varit på så ofta. Jag skulle åtminstone ta tillfället i akt och göra något jag tyckte om.