𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 (HP-fanfic)

17.Avslöjanden

Efter lektionen bad professor Lupin mig att stanna kvar.
Jag stod tyst och väntade tills alla gått. Lupin stängde dörren efter dem och kom sedan fram till mig.
"Jag måste säga att du är en mycket ovanlig flicka, miss Devltree. Jag har aldrig sett en boggart bete sig sådär. Får jag fråga vad det var vi fick uppleva?" undrade han.
Jag berättade om mitt barndoms-minne medan han lyssnade noga. Efteråt nickade han tankfullt.
"Tror du att du vet vad din största fruktan är?" undrade han.
Jag nickade lite osäkert.
"Jag tror att min fruktan är sådant som är främmande och okänt... När jag inte vet vad jag står inför", svarade jag.
Han nickade också.
"Det skulle jag nog tro att det är. Men det som förvånar mig är att boggarten fick sådan kraft. Vanligtvis kan en boggart bara ta formen av en sak, en person eller ett djur. Jag har aldrig hört talas om att den kan manifestera en hel skog med något i den... Har du någon aning om varför den gjorde så?"
Jag skakade på huvudet.
Jag kunde inte berätta om en ovanlig härstamning som jag inte visste något om, eller avslöja hemligheten om min trollstav.
Lupin granskade mig och verkade misstänka att det var något jag inte berättade, men han såg ut att acceptera det.
Medan vi stod där var det en sträv lukt som passerade mig. En vagt bekant lukt, men det var tydligt vad det var.
"Professorn?" började jag försiktigt. "Ja?"
"Kan jag få fråga en sak? En ganska personlig sak?"
Han höjde lite på ögonbrynen, som för att fråga vad jag kunde tänkas vilja säga.
Jag harklade mig lite besvärat.
"Med all respekt... men... Är ni en varulv?"
Lupin stod orörlig för ett ögonblick. "Vad får dig att..." började han, men jag avbröt snabbt.
"Det är okej. Jag skulle inte komma på tanken att säga det till någon. Jag undrade bara om jag kände rätt..." Lupin granskade mig med nyfikenhet. "Du kan alltså känna lukten av det?" Jag nickade.
"Jag är ledsen om det är en känslig fråga", tillade jag sedan snabbt.
Han höjde huvudet och betraktade mig tankfullt.
"För att svara på din fråga, så ja. Det är jag. Men det är ingen fara för någon här på skolan. Professor Snape är en utomordentlig alkemist och de brygder jag får av honom håller mig vid mina sinnens fulla bruk under fullmånen."
Jag nickade snabbt.
"Självklart. Jag litar på att allt är under kontroll... Jag blev bara lite förvånad..."
Lupin nickade knappt märkbart medan han betraktade mig ingående. "Så... jag antar att vi är klara här?" undrade han sedan.
Ämnet gjorde nog honom lite obekväm och det faktum att jag just avslöjat något ganska känsligt om mig själv gjorde mig lite obekväm då det nog inte hörde till vanligheten att kunna känna lukten av varulvar.
Jag nickade och gjorde en ansats till att gå, men stannade igen. "Professorn?"
"Ja, miss Devltree?"
"Om jag håller tyst om din hemlighet så håller du tyst om min?"
"Att du kan känna igen en varulv på lukten?"
Jag nickade.
"Som du vill. Din hemlighet är trygg med mig."
Jag log lite.
"Din hemlighet är lika trygg med mig, professorn."
Han besvarade mitt leende och vi log mot varandra för ett ögonblick, innan jag lämnade klassen.

De flesta lektionerna gick riktigt bra för mig, om jag fick säga det själv. Lupin gjorde ingen ansats till att ta upp något av det vi pratat om tidigare och vi låtsades båda om att samtalet aldrig ägt rum.
Snape fortsatte att berömma mig på trolldryckslektionerna och i de andra ämnena klarade jag mig riktigt hyfsat. Skötsel och vård av magiska djur var lite småtråkigt nu när Hagrid inte vågade ta fram något spännande efter det som hänt, men det var inget svårt ämne i alla fall.
Jag umgicks en del med Draco och särskilt nu när han inte var med på qudditchträningarna på grund av sin skadade arm. Jag hjälpte honom att göra läxor, eller satt bara och pratade eller läste i sofforna i grupprummet. Jag märkte förstås att han ibland använde sin "skadade" arm som vanligt och gav honom då en retsam blick. Han flinade bara tillbaka och lät den hänga i mitellan igen.
Hösten närmade sig med stormsteg och snart började det dra ihop sig till vårt första besök i Hogsmeade. Draco hade lovat att ta med mig till Tre Kvastar och vi skulle även gå och titta i lite butiker. Det såg jag fram emot. Jag hade utforskat stora delar av slottet och även om jag inte var klar med det än, så var det roligt att se något nytt.

Jag väcktes på allhelgonamorgonen av att de andra tjejerna var ovanligt morgonpigga. Vanligtvis var det jag som steg upp först.
Jag gäspade och sträckte på mig medan jag hörde de andra prata om olika ställen i Hogsmeade som de planerade att besöka under dagen. Jag drog undan förhängena på den sida av sängen som vätte mot väggen och steg upp. Milli hade gått med på att både flytta sängbordet och även min säng, så jag hade ganska gott om utrymme i mitt hörn nu. Hon hade sin säng närmare min för att ha mer utrymme på andra sidan om sin och det var numera en regel att förhängena mellan våra sängar alltid var fördragna. Inte för att vi var osams, men hon hade gillat idén med rumskänsla.

Jag bytte snabbt om och borstade håret innan jag satte upp det i en hög hästsvans. Ifall det blåste ute så ville jag inte ha det piskade i ansiktet, så hästsvans kändes mer praktiskt.
En av nackdelarna med att ha en sjö utanför fönstret var att det kunde vara lite svårt att se vad det var för väder. Jag kikade ut i alla fall och såg att ytan på sjön bara hade små krusningar på sig, av vad jag kunde se underifrån, men man kunde aldrig veta. Hade det nyligen börjat blåsa så tog det ett tag innan sjön började ha vågor. Regnade gjorde det i alla fall inte. Jag suckade lätt och stack fötterna i skorna. Nu var jag klädd och klar för frukost i alla fall. Kappan tänkte jag hänga över armen tills det var dags att ta på sig den.

På väg till grupprummet gick Pansy raskt förbi mig med viktig uppsyn. Draco satt tillbakalutad i en av sofforna, men reste sig snabbt när jag och Pansy steg in i grupprummet. "God morgon, Draco", sa Pansy med ett tillgjort leende.
"Morron", svarade Draco ointresserat. Den tjejen tänkte uppenbarligen inte ge upp i första taget. Pansy stannade framför honom.
"Vill du hänga med till Godisbaronen idag?" undrade hon.
"Ledsen, men jag lovade Evi att vi skulle hänga idag", svarade han lugnt. Han log sedan mot mig som hunnit fram till dem.
"Godmorgon, min sköna. Drömt om mig, hoppas jag?" sa han retsamt. "Vad tror du själv?" retades jag tillbaka.
Han lade en arm om mina axlar och vi började gå. Crabbe och Goyle bildade eftertrupp när vi glatt sökte oss till stora salen.
Jag hoppades bara att inte Crabbe och Goyle skulle vara med på Tre Kvastar. Det skulle inte riktigt vara samma sak. Jag kunde gå med på att de inte satt vid samma bord, men att ha dem tätt intill skulle faktiskt vara lite irriterande. Framför allt när de inte direkt erbjöd något trevligt samtal eller ett trevligt bordsskick heller för den delen. Deras glupande aptit hade jag sett så det räckte av.