𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 (HP-fanfic)

16.Trolldryck och boggart

Draco blev borta från lektionerna i flera dagar. Det kändes konstigt utan honom, men jag besökte honom ofta i sjukhusflygeln. Pansy försökte förstås också vara framme och ge sina sympatier, men Draco lät henne lyckligtvis inte tro att hon hade en chans att ta min plats som flickvän. Än så länge verkade vår distans fungera, men det kunde förstås bli helt annan sak när vi började umgås mer igen. Undertiden ägnade jag mycket tid åt att utforska slottet och bara ta reda på så mycket som möjligt om det. Jag hade inte så mycket emot de andra tjejerna i klassen, men jag var så van att alltid vara för mig själv att jag kände mig lite trängd om jag inte fick ha mina långa ensamma stunder. Pansy var dessutom lite av en ledare för de andra och med tanke på att vi inte direkt kom överens så kändes det bäst att inte försöka skaffa vänner ur hennes gäng.

Vi hade trolldryckskonst med Gryffindor när Draco anslöt sig till klassen igen. Han gav mig ett litet leende, innan han återgick till att vara riktigt odräglig. Uppenbarligen uträknat ställde han sig vid Potters och Weasleys bord och hade dem att hjälpa honom med alla ingredienser som han behövde. Han kunde ha fått hjälp av mig, men det skulle nog inte ha haft önskad effekt för honom. Pansy var förstås också hjälpsam med att fråga om han hade ont och såg medlidsam ut när han beklagade sig. Jag suckade lätt för mig själv och fortsatte med min egen trolldryck. Vi hade kommit överens om att jag skulle få vara utanför alla retsamheter, men det störde mig lite fortfarande. Det kändes löjligt.

Snape gled fram som en skugga och kikade över axeln på mig. Jag lutade mig undan lite, så att han kunde titta på mitt arbete ordentligt.
"Hm... Mycket bra, Devltree", mumlade han och gick vidare.
Han stannade sedan vid Longbottom och skällde på honom för att hans trolldryck hade fel färg.
En tjej från Gryffindor gav mig en irriterad blick. Uppenbarligen antog hon att Snape berömt mig för att han var föreståndare för mitt elevhem och inte för att jag verkligen klarade av ämnet. Jag var väl medveten om fientligheterna mellan Gryffindor och Slytherin, så jag ignorerade henne och lät henne tro vad hon ville.
Själv var jag rätt nöjd med min trolldryck. Mamma hade tränat mig i ämnet hemma och hennes lektioner var helt klart mer krävande. Mest för att hon bara hade mig att hänga över hela tiden, så det var svårt att arbeta ifred utan att hon snäste till så fort det var något som inte tilltalade henne. Det kändes friare nu och Snape var inte så illa, men det kunde ju ha med elevhemsgrejen att göra.

"Nu borde ni vara klara med alla ingredienserna, så ni kan stoppa dem i kitteln. Det här elixiret bör stå och småkoka innan det kan drickas. Plocka undan efter er medan det puttrar och sen ska vi pröva Longbottoms..."
Crabbe och Goyle skrattade högt åt stackars Longbottom som kämpade med sitt elixir.
Snape kom via mig igen efter att ha tilltalat klassen. Granskande lutade han sig över min kittel medan jag stod tyst och väntade på hans utlåtande. "Inte illa. Det är tydligt att du kan det här redan. Fem poäng till Slytherin", sa han innan han gick därifrån igen. Jag såg lite överraskat på honom, innan min blick gled bort till Draco. Han flinade stolt mot mig och jag log tillbaka. Min första lektion i trolldryckskonst och jag hade redan ordnat poäng till elevhemmet. Det kändes riktigt bra. Jag märkte att tjejen som blängt på mig tidigare gav mig en sur blick igen, men jag undvek att titta dit. Istället såg jag på Snape som nu gick fram till Longbottom igen. Jag tyckte synd om killen. Han såg ut att vara nära döden så snart Snape kom i närheten av honom och nu skulle man dessutom testa drycken på killens padda.
Jag stod lite på tå och försökte kika mellan alla andra då jag stod ganska långt bak. I smyg höll jag tummarna för att det skulle gå bra, vilket det till min lättnad också gjorde. Paddan blev ett yngel och förvandlades sedan tillbaka till padda med hjälp av en brygd som Snape hade i sin ficka. Longbottom fick ändå poängavdrag för att Snape vägrade tro att han inte fått hjälp av Granger. Granger hade nog hjälpt till rätt mycket, så jag anade att Snapes misstankar inte var obefogade. Jag var ändå glad att paddan klarat sig.
En plötslig känsla av magi svepte förbi mig och jag tittade upp för att se vad det var. Blicken flackade runt, men jag kunde inte se något konstigt. Ändå var det något som inte stämde. Jag skakade lätt på huvudet för mig själv och plockade undan det sista. Sedan följde jag efter Draco när han gick med Crabbe och Goyle som privat eskort till stora salen för att äta lunch.

Vår första lektion i försvar mot svartkonster blev en upplevelse. Jag hade aldrig mött en boggart tidigare och insåg snabbt att jag inte hade en aning om vad min boggart var - vad den skulle ta för skepnad för mig.
Jag stod mycket tveksamt i kön och funderade medan de andra steg fram till den i tur och ordning.
Vad i hela friden var jag mest rädd för? Det dök inte upp en enda vettig tanke i mitt huvud.
Plötsligt var det min tur och jag steg fram till en hoppande liten mekanisk kanin. Den surrade och hoppade medan den tycktes stirra på mig, men den ändrade inte utseende.
Vad var jag mest rädd för?
Jag kunde inte komma på något.
Jag var inte rädd för ormar, spindlar eller råttor, som många andra brukade kunna vara. Jag var inte rädd för spöken eller gastar och jag kunde inte påstå att någon specifik person skulle dyka upp i mina tankar. Jag var väl kanske rädd för att bli avslöjad med min falska trollstav, men de var nog inget som en boggart kunde manifestera. Jag hade inget emot fladdermöss och...
Kaninen på golvet stirrade fortfarande på mig när en tanke långsamt steg ur mitt minne.
"Miss Devltree?"
Jag hörde Lupins fråga, men tanken i mitt huvud tog upp allt annat. Boggarten på golvet exploderade i en mörk massa som snabbt svepte sig runt oss alla. Ljuset från fönstren försvann och mörka trädstammar framträdde i ett grågrönt sken. Kala träd som stod likt mörka skuggor runt oss i en kompakt natt. Våra andedräkter blev till ånga i den kalla luften och det var mycket tyst. Jag hörde hur folk oroligt rörde på sig bakom mig och nervöst såg sig om. Vi trängde ihop oss i den mörka skog vi plötsligt befann oss i medan ett smygande ljud hördes från mörkret bland träden. Ett knäppande ljud och tassande steg smög runt oss och ett par glimmande vita ögon skymtade till bland träden. Ljudet rörde sig runt oss likt ett rovdjur. Avvaktade och smygande. Nervöst följde jag den mörka skuggan med blicken medan jag febrilt funderade på hur jag skulle göra situationen rolig. Det stod helt stilla i mitt huvud medan varelsen i mörkret tycktes växa till något större. Det tassade och prasslade medan det cirklade runt oss. Väsande och knäppande. Det knäppande ljudet påminde om när man knackade naglar mot varandra. Rysningarna kröp i mig medan jag febrilt försökte komma på något roligt med situationen. Någon i klassen bakom mig lät nästan gråtfärdig, så jag var nog inte ensam om att vara rädd. Professor Lupin dök upp bredvid mig och lade en hand på min axel.
"Miss Devltree. Gå in bland dina klasskamrater och låt någon annan komma nära boggarten", sa han vänligt.
Jag gjorde som jag blev tillsagd och Milli fick boggarten att förvandlas till något som lät otrevligt längst fram i rummet. Resten av lektionen höll jag mig så långt från boggarten som möjligt. Situationen jag upplevt var något som hänt mig som barn och jag hade haft mycket svårt att komma över det. Jag hade blivit lämnad ensam ute i skogen en kall novembernatt och något obehagligt hade smugit sig runt mig. Jag hade aldrig sett vad det var, men det var nog det som var mest skrämmande med det. Något oidentifierat och rovlystet som jag bara sett de glimmande ögonen av. Min mamma hade kommit efter en stund och vad det än var som smugit runt mig hade gett sig av, men stunden då jag stått frusen av skräck i den mörka skogen utan att kunna göra något jagade mig än. Nu visste jag i alla fall vad min boggart var.