𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 (HP-fanfic)

27.Tröstpris

Jag hittade lite nya lönngångar och intressanta utrymmen, så jag var ganska så nöjd med spänningen när jag gick ner mot entrén.
Matchen borde väl närma sig sitt slut nu, så jag skulle gå en sväng ute på området för att se hur det gick.
Med quidditch var det svårt att gissa hur lång en match var, men Potter var en kusligt snabb sökare och brukade göra matchen kort när han var med.

På vägen hörde jag höga röster och jubel, vilket tydde på att ett firande lag var på väg till sitt elevhem. Eftersom Gryffindor spelat mot Ravenclaw var det svårt att avgöra vilket lag som var på väg till sitt torn, men jag hade mina gissningar.

Mycket riktigt var det Gryffindor som under högljudda rop skränade hela vägen till sitt elevhem. Då hade i alla fall inte Dracos skämt förstört matchen för dem.

Jag slank förbi dem utan att de såg mig och skyndade ner mot fängelsehålorna, men när jag fick uppsikt över entréhallen hejdade jag mig. Draco kom gående med en mycket sur uppsyn. Bredvid honom gick Goyle och de hade Snape bakom sig med ett fast grepp om axeln på dem båda. Bakom dem gick Crabbe och Flint med lika mörka uppsyner.
Aj då. Dom hade tydligen åkt fast.
Jag följde efter lite på håll och såg även McGonagall och Dumbledore följa efter på avstånd.
Jag höll mig i närheten av Snapes kontor för att vänta tills de var klara med samtalet där inne.

Snart kom de ut med Draco sist. Killarna sökte sig mot elevhemmet med surmulna uppsyner.
Jag smög efter och tassade ikapp Draco.
Utan att de andra märkte något tog jag tag i Dracos kläder och bromsade in honom. Han vände sig om och mötte min blick. Han sneglade snabbt på de andra, men de hade inte märkt att han stannat. Utan att säga något tog jag hans hand och drog med honom därifrån. Han följde mig snällt genom slottet. Jag hade hittat en skrubb där man förvarade möbler och fick en plötslig ingivelse att visa den för honom.

Inne i skrubben fanns soffor, gamla madrasser, bord och stolar.
Utan att säga något stängde jag dörren efter oss och knuffade omkull honom på en liten hög av madrasser som lagts på varandra. Han såg överraskad ut, men innan han hunnit säga något var jag över honom. Jag behövde inte fråga hur det gått. Det skulle jag få veta senare i viket fall som helst. Nu ville jag ha honom för mig själv en stund. Jag tyckte inte om att vara osams med honom, även om vi nu inte grälat, men vi hade inte hållit med varandra om något och det kändes inte bra.
Han övermannades med en hård kyss först. Sedan lät jag de följande kyssarna vara betydligt mjukare. Hans ena hand tog ett mjukt grepp om mitt lår medan han strök undan mitt hår med den andra. Han blev mjukare i kroppen rätt snabbt och jag kände att min kropp svarade på hans.
Hans varma händer rörde sig handfast över mig och vi glömde allt om omvärldens bekymmer. Hans varsamma fingrar i min nacke och hans fasta grepp över min korsrygg suddade ut allt annat lika effektivt som strömmen av kyssar som avlöste varandra. För stunden spelade inget annat någon roll. Hans andetag blandade sig med mina, precis som våra hjärtslag matchade varandra. Snart tog han tag i mig och vände runt så att jag hamnade underst. Hans ena arm blev kvar under mig i en fast omfamning, medan den andra utforskade det han kunde komma åt. Jag körde fingrarna genom hans hår och följde hans kropps rörelser med min.
Vad som än hänt under qudditchmatchen så tror jag inte att han hade en tanke på det kvar i huvudet.
Själv lät jag allt annat flyta bort i dimmiga, heta dis som bäddade in mina tankar och tystade ner dem. Världen kunde ha gått under runt oss och vi skulle inte ens ha märkt det.

Så snart vi rättat till kläderna och snyggat till våra trassliga hår smög vi hand i hand ner till fängelsehålorna igen. Kinderna var fortfarande varma och kroppen kändes märkligt mjuk. Hans hand var varm i min och vi hade små flin över våra ansikten som inte gick att få bort.
Det första vi såg när vi steg in genom öppningen till elevhemmet var Pansy som varit på väg ut.
Hon backade när vi steg in och fick sedan ett tvärsurt uttryck över hela ansiktet.
”Ni är ju inte kloka. Ska ni riskera att vi får flera poängavdrag bara för att ni inte kan hålla händerna i styr?” väste hon ilsket.
”Jag garanterar att ingen såg oss”, svarade jag med ett litet leende.
Hon blängde på oss och stötte i min axel när hon lämnade elevhemmet. Draco sneglade över axeln efter henne, men sedan riktade vi uppmärksamheten framåt igen.
Det var en ganska dämpad stämning över alla och snart hade jag fått klart för mig hur det gått på matchen.
De fyra killarna hade lyckats klä ut sig till dementorer och de hade lyckats övertyga Potter om att de var det också, men de hade inte räknat med att Potter lärt sig Patronus-besvärjelsen.
När Potter kastat besvärjelsen över dem hade de i panik ramlat ihop och trasslat in sig i sina dräkter, till åtlöje in för alla.
Femtio poäng hade dragits från Slytherin och alla killarna hade fått straffkommendering.
Nu var jag lite extra glad att jag hjälpt Draco att tänka på något annat en stund.
Jag höll mig från att påpeka att jag tyckt att idén varit dålig från början och ställde mig nära honom istället, som ett känslomässigt stöd. Han såg förstås inte allt för ledsen ut längre, efter vår stund i det gamla förrådet. Helt glad var han förstås inte, men jag hade i alla fall lättat upp stämningen åt honom.

Vid nästa tillfälle som jag gick på min lektion med Snape pratade vi om att jag gärna ville berätta allt för Draco. Han hade en riktigt bra idé på hur vi skulle göra med den saken. Det var bara att invänta Dracos planerade straffkommendering och sätta honom i arbete.

”Men varför ska de andra rengöra toaletter och bara jag ska assistera Snape med något? Det känns som att jag blir särbehandlad och jag är inte säker på att det är en bra sak. Om mitt straff är lindrigare och de andra får reda på det så är det kört för mig. De kommer aldrig att acceptera mig igen”, klagade Draco medan han följde mig till Snapes kontor.
”Om de andra frågar så säger du att du fick skrubba äckliga kittlar och slänga gamla ingredienser. Det har jag redan uppgjort med Snape.”
”Du menar att Snape skulle tala osanning för min skull? Det har jag svårt att tro.”
”Nej. Inte för din skull. För min.”
Jag gav honom ett retsamt leende innan jag tog de sista stegen fram till Snapes dörr och knackade på den.