𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 (HP-fanfic)

24.Mörkret som varit

Jag hade aldrig gått på djupet när det gällde min barndom.
Jag hade aldrig tänkt på om det var normalt eller inte.
Att ha en förälder som står och skriker över huvudet på en för att man inte klarar av något som de bett en att göra, eller att bli utburen i skogen för att bli lämnad i flera timmar.
Att sparkas ner i en källare och bli instängd i det fuktiga mörkret tills man lärde sig att frammana ljus eller kastas från en klippa tills man behärskade transferering för att slippa landa i det iskalla vattnet.
Jag hade inget att jämföra med.
Hade ingen aning om hur det egentligen skulle vara.
Det hade förklarats som ett nödvändigt ont för att jag skulle lära mig.
Det jag sett hos Malfoys hade fått upp mina ögon och nu när jag tänkte tillbaka på mina föräldrar så förstod jag det inte var normalt.
Mina föräldrar hade förstås inte enbart varit elaka mot mig. Det fanns stunder när jag lyckats göra det de ville att jag skulle göra och hade då överösts av beröm och gåvor.
Jag hade också lärt mig att vara nöjd med mitt eget sällskap och inte ställa krav på folk i min omgivning. Nya kläder och en enkel leksak var mer än nog som presenter och jag hade alltid fått tårta på min födelsedag.
Det fanns stunder med värme och beröm, men bara om jag levde upp till förväntningarna.
Redan som treåring hade jag vetat hur man vinklade sanningen för att göra folk nöjda och som femåring hade jag mer eller mindre klarat mig själv. Jag var min egen trygghet och mitt eget sällskap. Jag hade fått vara stark när ingen annan varit det för mig och till min kännedom hade inte min självkänsla blivit knäckt av de hårda lektionerna.
Som nioåring hade jag insett att jag var kapabel till mer än mina föräldrar trodde var möjligt och jag hade lika snabbt insett att det var bäst om ingen visste. Jag visste exakt hur mina föräldrar skulle uppfatta det och jag visste att mina lektioner skulle ta en ny nivå om jag avslöjade något.

Nu var det annorlunda. Nu hade jag faktiskt en vuxen som lyssnade, som visste och som stod på min sida.

Jag avslutade min historia och Snape satt fortfarande orörlig mittemot mig. Han hade bara kommit med någon fråga när något varit oklart eller om han velat veta mer om något, men det hade inte varit ett känsloladdat samtal. Hade han tyckt synd om mig eller reagerat känslomässigt på min berättelse var jag inte säker på hur jag hade reagerat. Det hade känts bra att berätta. Sakligt och informativt, utan att analysera för mycket.
Nu när jag tystnade nickade han bara knappt märkbart. Han såg tankfull ut att jag antog att min berättelse gett honom mycket att tänka på. Sedan suckade han djupt och lutade sig lite bakåt.
”Jag antar att det får räcka för idag. Du behöver gå tillbaka till elevhemmet, så att ingen saknar dig. Om någon frågar så säger du att jag sett din potential i trolldryckskonst och pratat med dig om att ta extra lektioner privat. För att göra det enklare kan vi säga att du gått med på extra studier och så följer jag dina övningar här istället. Nästa gång vill jag se vad du kan göra.”
Jag nickade.
Han iakttog mig granskande en stund innan han reste sig. Jag fick en känsla av att han ville säga något mer, men tänkte inte kräva det av honom, även om jag undrade vad det kunde vara. Han gav stolarna en blick, innan han såg på mig. Med den blicken förstod jag att han ville se mig ställa undan dem, för att se hur jag hanterade det. Jag fick stolarna att sväva till sin plats med en knappt märkbar gest.
När jag såg på honom igen nickade han knappt märkbart igen. Sedan tog han ett lite djupare andetag och jag anade att jag skulle få höra vad han tänkt på tidigare.
”Om vi ska lita på varandra så är det väl inte mer än rätt att du vet lite mer om mig också.”
Han mer eller mindre mumlade och jag förstod att det var ett obekvämt ämne för honom.
”Jag är ett halvblod, son till en häxa vid namn Eileen Prince Snape och en mugglare vid namn Tobias Snape. Jag växte upp i ett förfallet bostads-område på Spinner’s End nära ett industriområde. Min uppväxt var inte långt ifrån din, men min far försökte inte att frammana magi ur mig, utan verkade tvärt om tro att stryk kunde få det ur mig. Min mor var inte kapabel att försvara mig och försökte hon så fick hon samma behandling som mig. Jag kanske hade en förälder som var kapabel till omtanke, men hon kunde inte visa den utan att frukta min fars vrede. Det är inte något som jag gärna går in i detalj på, men jag tyckte att du kunde veta att vi inte är så olika i grunden...”
Jag nickade utan att veta vad jag skulle säga.
”Så. Vi ses igen nästa gång Malfoy har sin träning, för det är väl då som du brukar vara här?”
Jag nickade igen.
Vi vände oss mot dörren, men jag hade inte hunnit fram till den, innan han tilltalade mig igen.
”Eveline...”
Jag stannade och vände mig mot honom. Med två långa kliv var ha framme vid mig och till min förvåning lade han armarna om mig. Han tryckte min kind mot sitt bröst och kramade mig hårt. Han hade varit på väg att säga något, men verkade ha tappat orden och höll bara fast mig i den hårda kramen istället.
En tryckande känsla spred sig i mig och innan jag hunnit få tag i den tänjdes den ut tills den brast, likt ett gummiband som inte klarade mer.
En högljudd snyftning fick mig att skaka till och innan jag hunnit hindra mig storgrät jag i hans famn.
Jag hade aldrig gråtit för det som hänt mig, utan bara pressat ner allt bakom den fasad som jag byggt upp. Alltid tyckt att det kunnat vara värre och varit tacksam för att jag levde, men nu stod jag här med någon som förstod mig.
För första gången blev jag kramad av en vuxen som visste allt om mig och som ville trösta mig för att jag utsatts för så mycket som inget barn borde behöva uppleva. Jag hade nog aldrig gråtit på det sättet i hela mitt liv. Inte så mycket, så länge och så intensivt. Med ett hårt grepp om hans klädnad och med ansiktet tryckt i bröstet på honom grät jag tills jag skakade och knappt kunde andas.
Han sa inget, utan höll bara om mig i samma hårda grepp, som om han kramade sorgen ur mig tills det inte fanns något kvar av den.

Några sista snyftningar skakade till i mig med jämna mellanrum, även om själva gråten gått över. Snape hade en stor våt fläck över bröstet efter mina tårar, men han strök mig bara över ryggen som för att lugna mig utan att låta sig besväras.
Till slut kände jag att jag lyckats ta mig samman igen och gjorde en ansats att backa undan. Snape lossade på sitt grepp om mig och lade sina händer på mina axlar istället för att ge mig lite utrymme.
”Förlåt... Det blev lite väl intensivt...” mumlade jag och gned bort de sista tårarna ur ansiktet med ärmen.
”Inte alls”, svarade han lugnt.
Jag snörvlade till och tog ett lite skakigt, djupt andetag.
”En kopp te ordnar nog det sista. Kom, så går vi till mitt kontor.”
Med Snapes arm om mina axlar lät jag mig ledas till hans kontor. Vi mötte inte en själ på vägen, vilket inte var så konstigt. Det var inte många som rörde sig i de delarna av slottet.
Inne på Snapes kontor hängde han en kittel med vatten över elden i den öppna spisen och plockad sedan fram te ur en låda i en hylla. Själv sjönk jag ner på en av de hårda stolarna framför hans skrivbord och kände mig mest bara lättad. Ögonen sved lite och andningen var lite skakig, men annars mådde jag bättre än på länge. Riktigt lättad faktiskt. Jag behövde inte bära allt själv längre och det kändes behagligare än jag väntat mig. Snart gav Snape mig en kopp varmt te. Jag tog emot den och blåste lite på innehållet innan jag tog en klunk. Värmen spred sig i kroppen och jag suckade djupt. Snape satte sig på hörnet till sitt skrivbord och såg på mig.
”Jag antar att det känns bättre?” undrade han.
Jag nickade.
”Mycket. Tack.”
Han gav mig plötsligt ett litet leende. Det var knappt märkbart, men för att vara honom var det varm och hjärtligt.
”Jag vill att du kommer till mig om det är något. Vad det än är så vill jag veta”, sa han och granskade mig.
Jag nickade igen.
”Så. Nu pratar vi om något annat tills det inte syns så tydligt att du gråtit. Jag kan inte skicka tillbaka dig till elevhemmet när du ser ut sådär... Berätta om ditt jullov hos Malfoys...”