𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 (HP-fanfic)

4.Malfoys herrgård

Med en koffert i ena handen stod jag en bit ifrån Wicker Hall och väntade på att pappa skulle ta mig med sig till Malfoys herrgård. Jag höll den andra handen lätt höjd för att pappa skulle kunna ta tag i den när han var redo för avfärd. Vinden fick gräset att bölja i vågor och hade inte mitt hår suttit i en stram fläta hade det nog piskat vilt i vinden.
Det blåste alltid på Devils Ceep. Det fanns inte ett enda träd. Devils Ceep var en slät platå med grönt gräs, omgiven av vassa, svarta klippor. Det var en halvö, så det fanns en väg till fastlandet, men det var ändå en ödslig och nästan hotfull plats.

Snart tog pappa ett fast grepp om min handled och gjorde en gest med sin trollstav. I nästa stund snurrade allt runt medan trycket i magen gjorde mig lätt illamående.
Jag var inte så förtjust i att transferera mig, men värst var det när någon annan skötte det åt mig. Det virvlade till och plötsligt stod vi på en prydlig grusgång med en allé av välklippta buskar på var sida.
Vid slutet av allén stod ett pampigt hus med stora, blyinfattade fönster.
Malfoys herrgård.

Pappa erbjöd sig att ta min koffert, för att se ut som en hjälpsam och kärleksfull far. Själv var jag glad att jag slapp bära den själv, så jag drog på mig mitt bästa blygsamma leende och följde honom mot huset medan min koffert svävade strax bakom honom. Redan på håll såg jag familjen som stod och väntade på oss vid trappan. En blek, blond familj på tre där alla hade blå ögon och var långa och smala. Lucius var längst och bar en mörkgrön mantel över sin svarta kostym. Narcissa hade på sig en klänning som matchade Lucius’ mantel och Draco hade på sig en helsvart kostym, där även skjortan var svart. Han var nästan lika lång som sin mor, men hade mer drag från sin pappa. Hans blonda hår var delat i mittbena, vilket han passade riktigt bra i. Precis som sina föräldrar hade han mörka ögonbryn, markerade käkar och ett nästan lite högfärdigt utseende.
De log alla vänligt när jag och pappa kom närmare, men det kändes som att det var ett lika inövat leende som jag och pappa uppvisade.
Inte illa.
När pappa pratat om en familj med lika värderingar så hade han nog ingen aning om hur otroligt lika vi egentligen var. Lika falska och lika måna om vår fasad.
Draco och jag hade kanske en hel del gemensamt. Och inte såg han ju så illa ut.

Pappa ställde ner kofferten och skakade hand med Lucius. ”Välkommen till vårt hem, Eveline. Vi hoppas att du ska trivas här hos oss”, sa Lucius vänligt när han skakade hand med mig.
”Min hustru, Narcissa”, fortsatte han när jag skulle hälsa på henne. Narcissa tog bara snabbt min hand och gav mig ett artigt leende.
”Och så min son, Draco.”
Draco tog min hand och kramade den mjukt. Det fanns ett visst intresse när han mötte min blick. Det var i alla fall en positiv överraskning.
”Så, vad sägs om att ta något att dricka innan du ger dig av, så kan barnen lära känna varandra lite på egen hand?” föreslog Lucius.
Pappa såg nöjd ut och nickade. ”Självklart”, log han.
”Jag ska se till att Evelines koffert förs till hennes rum”, sa Lucius innan han vände sig till Draco och lade en hand på hans axel.
”Du kan ju visa miss Devltree runt lite och hjälpa henne att komma till rätta?”
Draco nickade.
”Absolut.”
”Då så. Den här vägen, Mr Devltree.” Med en elegant gest med armen tog Lucius ledningen upp för trappan med pappa tätt efter sig.
Narcissa log som hastigast mot mig och Draco innan hon följde med männen in.
Draco såg efter dem, innan han vände sig till mig.
”Jaha. Vad vill du se först?” undrade han.
”Vad som helst... Något som är intressant nog att se, vilket inte är särskilt svårt i mitt fall. Jag är ganska nyfiken av mig”, sa jag med en axelryckning.
Han log lite bredare.
”Okej... Vad sägs om att vi börjar med en rundtur i huset?” undrade han.
Jag log mitt första äkta leende mot honom.
”Gärna. Jag älskar att utforska nya ställen.”

Ärligt talat så älskade jag faktiskt att utforska nya ställen. Det var inte något som jag sade för att visa hur förtjust jag var i allt han sa. Det var ett av mina största nöjen. Vi hade flyttat runt en hel del under mitt liv och då jag inte direkt fick kompisar från första stund så var nyfikenhet mitt stora äventyr.
Att bara gå runt i en byggnad och titta vad som fanns i alla rum och utforska okända utrymmen var nog det nästbästa efter läsning.
Det var med äkta glädje och nyfikenhet som jag följde efter Draco genom Malfoys herrgård och det fanns verkligen mycket att se. Vissa rum var enorma, men nästan helt tomma. Andra var en labyrint av bråte och det fanns rum och korridorer i det oändliga.
Draco hade sitt rum en bit ifrån sina föräldrars och efter en lång stund av rundturen fick jag ta en titt på det. Han hade ett prydligt rum, med en välbäddad himmelssäng bakom smaragdgröna förhängen. Väggarna var klädda med en tapet i gråskala med medaljongmönster och på golvet låg en tät matta i olika gröna nyanser. På väggarna satt några affischer med olika qudditchlag. Han höll tydligen inte bara på ett lag. Det fanns även en stor garderob, en stol att lägga kläder på och ett sängbord där en bok låg under en bordslampa.
Han hade säkert fått städa sitt rum innan min ankomst, om nu inte deras husalfer gjort det åt honom, så jag antog att den prydliga ordningen kanske inte hörde till vanligheterna. ”Så du gillar quidditch?” undrade jag och tittade närmare på bilderna han hade på väggen.
”Självklart. Vem gör inte det?”
”Sant... Spelar du?”
”Absolut. Jag blev sökare i Slytherins quidditchlag redan mitt andra år, vilket är ganska tidigt”, sa han och sträckte lite på sig.
”Sökare? Det är väl rätt svårt?”
”Jo. Det kräver ju en viss talang.”
”Jag har aldrig ens suttit på en kvast och jag vet nästan ingenting om några lag. Jag följer gärna med i spelen om jag kan, men då pappa reser mycket har vi inte alltid så mycket information till hands. Jag är rädd att jag inte har något favoritlag av den anledningen att jag inte vet så mycket om några lag alls.”
”Jag berättar gärna lite för dig, om du är intresserad?”
”Hemskt gärna”, strålade jag med mitt bästa leende.
Jag hade i alla fall inte varit helt fel ute när jag gissat mig till ett passande samtalsämne. Draco pratade mer än gärna om quidditch och jag fick göra mitt bästa för att komma ihåg namnet på alla lag och ta in alla spännande matcher som han ivrigt babblade om. Namnet på lagspelare fick jag tillåta mig att glömma med en gång. Det fanns inte en chans jag skulle lyckas komma ihåg dem. Draco verkade uppskatta mig mer och mer, så med lite tur skulle jag göra pappa nöjd.