𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 (HP-fanfic)

18.En händelserik dag

Vi åt ganska snabbt och sökte oss sedan till entréhallen för att ställa oss i kön för de som skulle till Hogsmeade. Draco lät mig ta på mig kappan innan han lade armen om mina axlar igen. Crabbe och Goyle ställde sig bakom oss, som om de var våra livvakter. Det var mysigt med Dracos värme mot mig och jag kunde inte låta bli att småle. Draco höjde huvudet och såg sig om, innan han plötsligt hånlog. ”Ska du stanna här Potter? Är du rädd för att behöva gå förbi dementorerna?” retades han.
Jag sneglade över axeln och såg Potter gå iväg ensam.
”Varför ska inte han med?” undrade jag.
Draco fnös föraktfullt.
”Han fick väl ingen underskrift. Han bor ju med ett gäng mugglare och dom fattar knappast vad Hogsmeade är.”
Jag tyckte lite synd om Potter, men det var det nog inte lönt att säga. Vi kom fram till Filch, som bistert granskade oss, innan han bockade av oss i sin lista.
Vi steg ut i det fina vädret och gick med raska steg. Det blev lite bökigt att gå som vi gjorde, så Draco släppte mina axlar och räckte fram sin hand åt mig. Vi flätade ihop våra fingrar och gick hand i hand istället.
Knappt hade vi passerat den yttre porten ut från skolområdet innan Crabbe och Goyle flåsande kom ikapp oss.
”Ni går så snabbt”, flämtade Goyle.
”Ni behöver inte var hack i häl på oss. Det här är en dejt. Hitta på något eget istället”, sa Draco åt honom över axeln.
Crabbe och Goyle saktade ner för att hämta andan och följde oss sedan på håll.
En sval bris svepte över oss och solen sken från en blekblå himmel. Det kunde nog inte bli mycket bättre. Vi passerade quidditcharenan på håll och jag såg nyfiket på den.
”Ni ska väl spela snart?” undrade jag.
”Jo... Men vi får se. Min arm är ju inte helt okej än.”
Jag sneglade retsamt på Draco.
”Nej, just det... Det glömde jag.”
Han besvarade mitt retsamma leende.

Vi gick längs vägen över öppna gräsområden och över en bro, innan vi började närma oss Hogsmeade.
Man kunde se förbjudna skogen ligga och kura som ett taggigt monster då nästan alla löv fallit av de spretiga träden. Hogsmeade såg riktigt mysigt ut.
Vi gick direkt in på huvudgatan där alla butiker låg på rad med sina allhelgonapyntade skyltfönster. Pumpor och högar med höstlöv fanns lite överalt och spred en hemtrevlig värme med sina färger.
”Vad vill du göra först?” undrade Draco.
Jag tog ett djupt andetag och insöp atmosfären ett ögonblick.
”Ska vi ta bokhandeln först och sen Godisbaronen?” föreslog jag.
”Självklart. Damernas val.”
Jag log för mig själv när vi fortsatte gå.

Med välfyllda kassar gick vi ut på gatan igen efter vår fjärde butik.
Strax efter kom Crabbe och Goyle på behörigt avstånd.
”Tre Kvastar nu då?” undrade Draco och jag nickade.
Sedan sneglade jag som hastigast över axeln, innan jag lutade mig närmare honom.
”Varför känns det som att vi är två föräldrar som är ute på shoppingtur med våra söner? Jag vet inte om jag ska knipa ett papper om näsan på Crabbe och be honom fräsa, innan jag dras halsduken tätare på Goyle – eller om jag gör bäst i att låt bli.”
Draco sneglade som hastigast över axeln innan han fnissade till.
Crabbe och Goyle hade varit vilsna utan att gå tätt i hälarna på Draco, så de hade följt oss på håll större delen dagen.
Vi hade skakat oss av dem efter att vi lämnat godisbutiken för att gå och titta på kläder, men de hade hakat på snabbt när vi gått till Zonkos skämtbutik.
”Dom borde i alla fall ha vett att inte sitta vid samma bord på Tre Kvastar”, sa Draco och höll upp dörren för mig till puben.
Tre Kvastar var ett mysigt ställe, men det var också populärt. Vi lyckades i alla fall hitta ett eget bord för två och beställde något varmt att dricka och något gott att äta.
Vi var halvvägs genom vår fikarast när jag märkte att Crabbe och Goyle satt på en bänk vid ett bord inte långt ifrån oss.
Jag gjorde en knyck med huvudet i deras riktning åt Draco och han fick syn på dem.
”Våra pojkar är nog inte redo att klara sig själva i den stora världen än”, sa Draco skämtsamt och vi fnissade lite åt det hela.
Vi fick i alla fall vara hyfsat ifred, så när vi med Crabbe och Goyle på behörigt avstånd bakom oss gick tillbaka till Hogwarts var jag rätt nöjd med dagen.
Det hade varit riktigt roligt att umgås med Draco i Hogsmeade hela dagen. Dessutom var jag väldigt nöjd med mina inköp. Böcker, godis och lite roliga småsaker.
Nu hade vi en härlig allhelgonamiddag att se fram emot, innan vi kunde dra oss tillbaka och mysa framför brasan i uppehållsrummet.

Efter att ha lämnat alla våra nyköpta saker och våra ytterkläder i sovsalarna gick vi till stora salen för att avnjuta middagen.

Middagen gjorde ingen besviken. Jag åt mig proppmätt på all god mat och fick dessutom i mig en hel del efterrätt.
Jag övervägde att be Draco att bära mig tillbaka till elevhemmet, men anade att han nog var lika mätt som jag.
Även om Draco försökte håna Potter genom att hälsa från dementorerna, så var kvällen lyckad och vi log allihop när vi gick tillbaka mot fängelsehålorna.
Draco gjorde mig sällskap i en soffa nära den öppna spisen och vi sjönk ihop i den, behagligt dåsiga. Jag övermannades av en gäspning och lutade huvudet mot Dracos axel.
”Väck mig om jag somnar”, mumlade jag sömnigt.
”Inte om jag somnar först”, mumlade han tillbaka.

Vi hade nog dåsat till för att ögonblick, för vi väcktes plötsligt av att folk var i rörelse i rummet.
Zabini kom fram till oss och puttade till Draco för att väcka honom.
”Va?” sa Draco yrvaket.
”Vi ska tillbaka till stora salen. Alla i hela skolan ska samlas där”, sa Zabini.
Draco stönade utdraget, innan vi tillsammans hävde oss upp ur soffan.
Draco lade en arm om mina axlar medan vi småfrusna och trötta följde med strömmen av elever.

I stora salen stod Dumbledore och väntade på oss, medan elever från alla elevhem strömmade in.
Så snart alla var innanför dörrarna började han tala.
”Lärarna och jag måste företa en grundlig genomsökning av slottet. Jag är rädd att ni måste sova här inne i natt, för er egen säkerhets skull. Jag vill att elevhemsprefekterna ska stå vakt vid ingångarna till salen och jag lämnar huvudansvaret till de båda förstaprefekterna. Varje slags orolighet bör genast rapporteras till mig...”
Medan Dumbledore pratade stängdes dörrarna till salen.
Jag lade min arm om Dracos midja när situationen kändes lite obehaglig.
Det måste ha hänt något.

Dumbledore svängde med staven några gånger för att plocka undan alla bänkar och bord, innan han trollade fram sovsäckar åt oss.
Sedan önskade han oss godnatt och lämnade salen tillsammans med lärarna.

”Crabbe. Goyle. Ta reda på vad som händer”, sa Draco kort till de två killarna och tog sedan med mig med ett fast grepp om mina axlar till ett hörn med sovsäckar.
”Ska vi dela sovsäck?” undrade han sedan flirtigt.
”Jag tror inte att dom är till för att rymma två personer”, svarade jag efter en titt på de fluffiga, lila sovsäckarna.
”Nå, vi kan ju sova tätt tillsammans i alla fall.”
Vi tog varsin sovsäck och drog oss undan lite.
Innan vi hunnit lägga oss i sovsäckarna kom Crabbe och Goyle tillbaka.
”Sirius Black har varit inne i slottet. Han har visst rivit sönder en tavla, eller nått”, sa Goyle.
”Hm... Nå vi kan ju glömma att vi får sova i egna sängar i natt i alla fall”, muttrade Draco och kröp ner i sin sovsäck.
Jag var snabbt nere i min och Draco lade sig tätt intill mig med en arm om mig. Det var ju inte så dumt. Det var första gången vi sov tillsammans, även om vi låg i skilda sovsäckar.
”Alle man i sovsäckarna! Sätt i gång nu, hör ni, inget mer prat! Ljusen släcks om tio minuter!” ropade Percy Weasley.
Folk började leta efter platser att lägga sig på, men det pratades fortfarande ivrigt.
Många spekulerade i hur Black hade tagit sig in och ivriga samtal surrade i luften.
”Ljusen släcks nu! Jag vill att alla kryper ner i sina sovsäckar och inget mer prat!”
Alla ljusen släcktes på en gång och stjärnorna i det förtrollade taket blev tydliga. Fascinerat betraktade jag den vackra synen medan jag kände Dracos jämna andetag mot sidan.
”Nervös?” mumlade han i mitt öra.
”Nä. Inte direkt.”
”Bra... För om Black verkligen tog sig in här så skulle han ge sig efter Potter direkt och då skulle vi ha en chans att fly.”
Jag buffade till Draco med armbågen och han gav ett kort fniss ifrån sig.
Sedan lade vi oss bekvämt och jag blickade upp mot det förtrollade taket tills ögonlocken blev tunga och jag somnade.