𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 (HP-fanfic)

9.En dag i Diagongränden

Vi samlade oss i den stora entrén där en stor, öppen spis uppenbarligen skulle användas för transport. En fin porslinsskål hade ställts fram på en piedestal strax intill spisen och innehållet behövde jag inte ens fundera på.
”Vem vill gå först? Ska jag göra det och ta emot er på andra sidan och Narcissa kommer sist för att hålla ett öga på er?” undrade Lucius i sin vanliga, släpiga ton.
Narcissa såg mycket elegant ut i sin mörkgröna klänning och glittrande diamantsmycken.
”Gå först du, så kommer vi sen”, sa Narcissa och log varmt.
Lucius tog lite flampulver ur skålen. Han kastade pulvret i elden som brann i spisen och den bytte direkt till gröna lågor. Han steg in och sade ”Diagongränden”, klart och tydligt innan flammorna brusade till och han försvann.
”Gå först du”, sa Draco och gjorde en gest mot skålen menat åt mig.
Jag log lite och gick fram till skålen. Rest med flampulver hade jag gjort förut, så jag hade ingen anledning till oro. Snart virvlade jag iväg i den gröna elden och höll mig uppmärksam på att få en skymt av Lucius. Han stod rakryggad och kikade på sitt fickur när jag fick syn på honom och jag klev kvickt ut för att ansluta mig till honom. Han gav mig ett litet leende när jag ställde mig bredvid honom och vände sedan blicken mot den stora spisen igen för att vänta på de andra.
Min blick däremot drogs mot den färgsprakande gränden bredvid oss. Butikerna och gatan såg så livliga ut mot vad jag var van vid. Det var inte alls samma dystra lite tysta stämning som de svarta marknaderna brukade ha liggande över sig. Det fanns en hel del att se.
Spisen flammade till och Draco steg ut som om han promenerat genom ett dörrhål. Han log mot mig och jag besvarade leendet.
Snart dök Narcissa upp och vi bestämde oss för att börja med böckerna. Boklund & Alster låg precis runt hörnet.
Så snart vi steg innanför dörren fick jag syn på en stor bur där vildsinta exemplar av Monsterboken om monster höll på att försöka bita ihjäl varandra så att sidbladen yrde. Både jag och Draco höjde ögonbrynen åt synen.
”Jag hoppas att vi inte ska ha dom där”, sa Draco.
”Jag är rädd att vi ska det. Dom står på vår lista.”
Draco gjorde en liten grimas.
”Jag undrar vilket snille som bestämde det”, muttrade han. Butiksinnehavaren hade plåster på fingrar och armar och såg trött ut när vi sa att vi behövde två exemplar av Monsterboken.
”Jag hoppas att det finns någon form av spänne att hålla ihop dem med”, sa Lucius och lät lite förnärmad.
”Jag ska nog kunna ordna fram något”, sa butiksinnehavaren.
Han fick klubba ner böckerna för att ens kunna få ut dem ur buren och buntade sedan kvickt ihop dem med läderremmar som liknade bälten. Vi köpte även Att avslöja framtiden, Fortsättningskurs i förvandlingskonst och Standardkurs i besvärjelser, del tre i dubbla exemplar.
”Jag ångrar nästan att vi bestämde oss för att ta böckerna först”, muttrade Draco på vägen ut ur butiken medan våra böcker morrade åt varandra i kassen som Lucius bar.
”Nå, gjort är gjort. Ska vi ta kläder här näst?” undrade Lucius och såg sig om. Madam Malkins Klädnader För Alla Tillfällen blev vårt nästa mål.
Det tog en stund att mäta upp nya skolkläder åt oss, men snart var vi på väg vidare för att köpa min kittel och ett teleskop åt mig.
På vägen dit gick vi förbi Madam Primpernelles Förskönande Brygder. Skyltfönstret såg vackert ut och jag sträckte nyfiket på mig för att kika in i butiken. Draco märkte min blick och puffade till mig med axeln.
”Det där behöver du inte titta på. Det finns absolut ingenting i den där butiken som du kan tänkas behöva”, sa han självsäkert.
Jag blev varm om kinderna igen och tog blicken från skyltfönstret. Lucius sneglade roat på oss över axeln med ögonbrynet höjt.
”Vad? Jag säger bara som det är”, sa Draco med en axelryckning.

Snart hade vi köpt det mesta, men jag kände inte att jag var så sugen på att åka hem redan. Det var så mycket spännande att se i Diagongränden. ”Jaha. Då har jag bara lite ärenden kvar, så ni behöver inte stanna längre om ni inte vill”, sa Lucius när vi stannat i samlad grupp vid ett lite lugnare hörn.
Jag gav Draco en blick och det räckte tydligen för att han skulle förstå min vink.
”Kan vi få stanna en stund till?” undrade han och såg hoppfullt på Lucius.
Lucius log lite mot oss.
”Ja, det kan ni väl. Något särskilt ni vill göra?” undrade han.
”Titta lite i butiker och kanske ta en glass?” föreslog Draco och sneglade på mig.
Jag nickade ivrigt. Det lät kul.
Lucius suckade lätt och drog fram en liten påse ur fickan som han gav till Draco. Den gröna lilla sammetspåsen klirrade när han lade den i Dracos hand, så det var inte svårt att gissa vad den innehöll.
”Gör inte slut på allt”, förmanade han Draco.
”Jag vill att ni infinner er utanför Ollivanders om...”
Han tittade på sitt fickur.
”Ska vi säga en och en halv timme?” undrade han och såg på Draco.
Draco såg inte helt nöjd ut, men ryckte på axlarna utan några större protester.

Narcissa skulle åka hem med våra saker, så att ingen behövde släpa på dem.
Draco och jag stegade kvickt iväg så snart vi fått lov att gå vart vi ville.
Så snart vi kom utom synhåll från Lucius och Narcissa kände han sig tydligen lite modigare och tog tag i min hand. Jag log lite mot honom och såg sedan nyfiket på allt som fanns att se. Vi kryssade runt mellan butiker och försäljningsstånd för att till sist stanna vid ett café för att fika.

Avslutningsvis satte vi oss vid ett av caféets små höga bord på de höga stolarna. De påminde lite om barstolar, men det var ganska skönt att inte sitta så långt ner när det gick förbi en massa människor.
Vi avnjöt varsin glass medan vi betraktade omgivningen när en svarthårig flicka plötsligt kom fram till oss. Jag hade sett henne få syn på oss från andra sidan gatan och hon hade inte sett så glad ut. Jag hade inte mer än sett henne som hastigast och sedan snabbt vänt blicken mot Draco för att inte glo på henne, men hon tog inte blicken från oss.
När hon kom närmare log hon plötsligt, men hennes blick var bara fäst på Draco.
”Hej, Draco. Jag har inte sett dig på hela sommaren. Hur har du haft det?” frågade hon med ett leende.
”Helt okej. Eveline och jag har hängt en hel del.”
Flickan såg ut att tappa sitt leende för ett ögonblick.
”Vem?”
Jag lät min blick vandra från henne till Draco.
”Låt mig presentera er. Det här är Eveline Devltree och Evi, det här är Pansy Parkinson.”