𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 (HP-fanfic)

15.Sjukhusflygeln

Hängande i Draco och lätt släpande vid Hagrids sida mer eller mindre flög jag med upp till sjukhusflygeln. Madam Pomfrey såg chockat på oss när vi slog upp dörrarna och rusade in.
"Det hände en olycka. Var lägger jag honom?" undrade Hagrid.
Madam Pomfrey samlade sig snabbt och pekade på en bädd.
Hagrid lade Draco på den.
Draco var blekare än vanligt och hela hans ärm var nersölad med blod.
"Du kan släppa nu. Jag tar över", sa madam Pomfrey till mig, innan hon vände sig till Hagrid.
"Ta med henne ut. Jag klarar mig."
Hagrid tog ett fast grepp om mina axlar och jag blev lotsad ut ur sjukhusflygeln utan att kunna protestera så mycket. Min andning var kort och ryckig efter händelsen och mina nerblodade händer skakade.
"Ingen fara. Han klarar sig nog", sa Hagrid till mig, men jag kunde höra hur stressad han var.
Jag tittade upp på honom och nickade, utan att riktigt kunna säga något.
Han såg trött och eländig ut när han satte sig på en stol så att den knakade.
"Jag är så ledsen. Det var absolut inte min mening att det skulle gå så här", mumlade han och såg tomt framför sig.
"Jag vet... Det var en olyckshändelse", fick jag fram.
Han såg olyckligt på mig och nickade sedan.
"Du... Du kan gå och tvätta av dej och kanske ordna hela, rena kläder åt Malfoy. Jag sitter kvar här och väntar ifall det händer något. Kom tillbaka hit sen."
Jag nickade och lämnade salen.
Det kändes lite overkligt att gå ner till sällskapsrummet. Som om inget hade hänt på riktigt.

Efter att jag tvättat av mig bytte jag snabbt om till rena kläder, innan jag gick in till killarnas sovsal och letade upp Dracos koffert.
Jag tog en uppsättning kläder och vände tillbaka till sjukhusflygeln. I hallen mötte jag resten av klassen.
"Devltree", sa Zabini när han fick syn på mig och kom fram till mig.
"Hur är det med honom?" undrade han.
Bakom honom såg jag Pansy skynda upp för trapporna mot sjukhusflygeln. Det var inte svårt att gissa vad hon planerade. Hon skulle nog dit och visa sina djupaste sympatier.
Jag mötte Zabinis blick och ryckte på axlarna.
"Jag vet inte. Madam Pomfrey skickade ut mig när hon skulle ta hand om honom. Jag ska dit med rena kläder åt honom nu. Jag kan berätta när jag kommer tillbaka sen, om inte Pansy hinner före."
Zabini nickade och klappade mig som hastigast på axeln, innan han och de andra fortsatte ner mot fängelsehålorna.
Jag fortsatte upp till sjukhusflygeln med Dracos kläder i famnen.

"Vadå får inte gå in? Jag vill träffa honom!"
Pansys protester hördes så snart jag närmade mig sjuksalen.
"Jag är hemskt ledsen miss Parkinson, men Malfoy behöver en liten stund med lugn och ro innan han kan ta emot besök. Vänligen vänta någon timme och kom tillbaka senare", sa madam Pomfrey lugnt, men bestämt.
Pansy stampade surt i golvet och vände sedan på klacken.
Hon blängde på mig när vi passerade varandra.
Jag gick fram till madam Pomfrey, som mötte min blick.
"Jag har med lite rena kläder åt honom", sa jag och hänvisade till kläderna i min famn.
"Miss Devltree. Om jag förstått det rätt så är ni Malfoys flickvän?"
Jag nickade.
"Nå. Du kan gå in. Men ta det lugnt med honom och stör inte om han sover."
Jag nickade och gick in i sjuksalen när madam Pomfrey öppnade dörren för mig.

Draco låg i sängen där Hagrid lagt honom, men var nu klädd i en vit nattsärk och hade ett bandage runt sin skadade arm. Hans ansikte var bortvänt, så jag var inte säker på om han sov eller inte.
Försiktigt närmade jag mig.
När jag kom närmare vaknade han till och vände ansiktet mot mig.
"Hej", sa jag försiktigt.
"Hej."
"Hur är det med armen?"
"Det tog en del för att fixa den, men jag överlever... Men säg inte det till någon."
Han blinkade med ena ögat åt mig.
Jag log lite och ställde mig precis bredvid sängen.
Hans bandagerade arm låg över bröstkorgen på honom för att ligga lite i högläge.
Jag lade hans kläder på sängbordet bredvid honom och lade sedan försiktigt min hand ovanpå hans.
Hans fingrar var lite kalla när hans arm var skadad.
Han log lite mot mig och jag besvarade leendet.
"Vill du sätta dig?" undrade han och flyttade sig lite åt sidan.
Jag tog mig upp i sängen så att jag kunde sitta bredvid honom och vände mig så att vi kunde se på varandra.
"Kan vi prata om en sak?" undrade jag.
"Absolut."
Han hasade sig upp lite så att han satt mer upprätt.
Jag suckade lätt.
"Jag har märkt att du inte kommer överens med så många här, om jag nu ska uttrycka mig milt. Själv kan jag inte säga att har något emot någon över huvudtaget. Nu menar jag ju inte att du måste sluta eller att jag tycker illa om allt du gör, men gör det något om jag står på sidan om när du driver med folk och inte är delaktig i det?
Jag vet att vi är tillsammans för att våra föräldrar vill det och jag är med på det. Jag är glad att det är dig och ingen annan som mina föräldrar vill se mig med, men vi är uppenbarligen mycket olika. Kan vi ha lite distans mellan oss, utan att det sårar dig?"

Draco såg mig i ögonen en stund medan han lät allt sjunka in.
Sedan suckade han lätt.
"Jag gillar inte Potter och jag tänker inte försöka vara sams med honom, men om du inte vill vara med i det så kan jag acceptera det. Vi behöver kanske inte vara klistrade i varandra hela tiden bara för att våra föräldrar vill det, så om du vill ha distans så visst. Gör vad du vill."
Jag hade svårt att avgöra om han tog illa vid sig eller inte.
"Jag hoppas att du inte ser det som att jag sviker dig? Jag är på din sida. Alltid. Jag är bara inte så bra på att retas med folk. Kan du leva med det?"
Han suckade lätt och log.
"Jag kan acceptera att du är snäll. Du är inte som Pansy och Pansy är inte min typ. Hon är kul att ha med sig när man retas med folk, men jag skulle inte vilja dejta henne. Vi har trots allt resten av livet på oss, så varför skynda? Vill du gå din egen väg och göra saker på ditt sätt så får du göra det för mig. Jag lovar att jag inte tänker se dig som en svikare.
Men kan du acceptera att jag inte tänker vara mild mot folk som jag inte tycker om?"
Jag nickade.
"Det kan jag nog... Gör dig inte illa igen bara. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv."
Han log varmt mot mig.
"Okej. Jag lovar att vara försiktig. Så kul är det ändå inte att få armen uppriven av en ilsken hippogriff."
Jag log tillbaka mot honom och värmde hans kalla hand med min.
Jag kan erkänna att han var väldigt mycket av en skitstövel när han satte den sidan till, men för mig var han min första riktiga vän.
Min enda vän så här långt.
Jag var fortfarande lite orolig för att han egentligen satt och tänkte något helt annat om mitt val att inte delta i hans hån mot andra, men jag kunde inte göra så mycket åt det. Vi var nog fast med varandra så länge som våra föräldrar bestämt att det skulle bli vi två och jag tyckte ju ändå om honom. Jag hoppades att hans kulle mogna med tiden, men tills dess fick jag ha överseende. Han var nog en bra person innerst inne, det var jag övertygad om.
Jag behövde bara ge det tid.
Han behövde tid.