Jag hörde hur någon kastade en lapp på min bänk. Jag var så fokuserad på lektionen att jag inte såg vem det var. Dock förstod jag direkt när jag läste på lappen.
Lappen bad mig att gå till cafeterian, och det gjorde jag. Till slut kom Johanna. Den person jag väntat mig skulle komma.
"Prata" sa jag halvilsket. Jag var trött på alla lekar.
"Jag är så ledsen, men jag kan.." började hon.
"Inte hjälpa vem jag blir kär i" fortsatte jag med en värre version av hennes röst.
"Håll käften din.." hann hon säga innan ett hårt slag träffade min kind.
Hon välte bordet med drickan (som för övrigt var dyr) jag köpt, och allt innehåll åkte ut. Nu var jag trött på henne.
Jag tog min väska från skåpet och gick ut. Ut ur skolan. Till och med, med de bästa vännerna blev det för mycket. Jag mötte Noel i korridoren, och gick bara snabbare mot utgången när jag såg honom.
Regnet öste ner från den mörka himlen och jag var redan dyngblöt 10 minuter från utgången.
Jag sprang.
Långt bakom hördes många springande steg. Förmodligen Felix. Och Linus. Kanske några fler.
Jag visste vad jag ville göra.
Skog. Vägar. Snart nådde jag målet. Tågräls. Bingo.
Japp, jag tänkte göra det. Döda mig själv.
Det lät säkert patetiskt. Självmord liksom. Det hade ju inte direkt hänt något. Jag var inte mobbad. Inget sånt. Fick bara feeling.
Vattennivån var hög och allting var blött. Fotstegen hade försvunnit. Tur. Ingen behövde se. Ingen behövde veta. Jag hörde ett tåg. Perfekt.
Jag satte mig på spåret. Tänkte mina sista tankar. Livet flashade förbi. Mamma. Pappa. Ludwig. Felix. Linus. Johanna. Dante. Noel. Noel.
Jag slöt ögonen. Och väntade. Jag hörde tåget. Tårarna sprutade.
________________________________
Lite oklart kapitel, förlåt!
Tack till 1K läsningar 😭😍
Det har alltid varit en dröm!
Skriv gärna vad ni vill ska hända så att ni får boken så bra som möjligt!
Ligger även etta på en tagg!!
ВИ ЧИТАЄТЕ
Lova mig, att du stannar || Hov1
Фанфіки"Jag är mer än bara kär, baby du är hela min värld"
