Kapitel 21

601 11 0
                                    

Döden kom aldrig. Jag kände hur ett par armar kramade om mig. Flyttade mig från spåret. Vem fan det var ville jag inte veta. Jag skämdes. Som fan. Alla skulle ju prata om det. Hade det bara skett hade jag sluppit uppleva allt himla prat.

Jag hade fortfarande ögonen stängda när ett par sirener hördes. Perfekt. Nu skulle ambulansen komma och ta mig till sjukhuset.

Jag öppnade ögonen. Wow. Så många människor. Nu visste jag vem som skulle till sjukhuset. Noel.

Noel.

Han var skadad. Ganska rejält. Var det han som "räddat" mig? Det skulle inte få mig att sluta hata honom, men kanske stå ut med honom mer? Eller varför skulle det? Han stoppade ju det jag ville.
Det var inte så en vän var. Om man nu kan kalla honom "vän". Han var mer som mitt ex.

Hade vi ens varit ett par? Var vi ett par? Visst, vi hade betett oss som det, men det behövde inte betyda något. Eller gjorde det de?

Felix satte sig bredvid mig. Kramade mig hårt. Jag kramade om honom ännu hårdare. Han sa inget. Han bara fanns. Vilket var det bästa som kunde hända nu. Bästa vänner är så underskattat.
Tårarna fortsatte rinna. Jag kände mig inget annat än hopplös.

"Är det du som är Alexandra Kronstrand?" frågade en man. Jag nickade. Jag var alldeles för förstörd för att orka svara.
"Följ med här" sa mannen och började gå. Jag ställde mig upp och borstade av smuts från byxorna. Sakta släppte jag Felix hand och följde med.

"Varför exakt ska jag följa med?" frågade jag snörvlandes.
"Var det inte du som precis tänkte DÖDA dig själv?", han lät arg.
"Och ni förstörde allt" svarade jag.
"Vi... Jag menar Noel räddade dig" sa mannen.
"Är inte han din kille? Du borde vara tacksam"

"NEJ HAN ÄR INTE MIN KILLE, fast varför bryr du dig? Du har fan heller nåt att göra med mitt privatliv" röt jag.
"Du borde fan åka in på psyket", jag kunde inte ens tro hans ord.
Jag bara vände på klacken och sprang mot Felix. Sket fullständigt i mannen.
Jag kramade om Felix så hårt jag kunde. Nu kunde jag känna hans tårar rinnande på mina axlar. Jag hade aldrig sett honom gråta.

"Är du okej?" frågade han.
"Nu är jag" svarade jag. "Nu när jag är här hos dig"

Lova mig, att du stannar || Hov1Hikayelerin yaşadığı yer. Şimdi keşfedin