Lova mig, att du stannar || Hov1

Kapitel 16

Jag tog Noels hand och så började vi gå tillbaka. Jag släppte tankarna kring hur länge det skulle vara, utan fokuserade endast på att han, just i denna stund var min. Min. Det kändes konstigt att tänka så. Fick jag ens tänka så?

När vi kommit tillbaka till huset var både Axel och Dante borta. Dörren stod olåst, förmodligen för att de inte haft någon nyckel men ändå känt att de ville sticka.
Inne i det vanligtvis välluktande köket luktade det nu bränt och gammalt. Hur kunde Luddes kompisar ens få för sig att göra så? Kanske hemma men hos någon annan när den inte ens är hemma är bara respektlöst.
Hade Noel varit skyldig hade hand chans varit över för länge sedan.

"Vad vill du göra?" frågade jag Noel och vände mig mot honom i hallen.
"Kan vi inte bara vara?", jag förstod inte för fem öre vad han menade men nickade ändå.
"Visst" viskade jag som svar.
Vi tog av oss ytterkläderna och fem minuter senare satt vi deckade i soffan framför en skräckis på Netflix.
Jag avskydde skräck i vanliga fall, men jag kände mig trygg nog med Noel för att ändå våga.
Noel satt med benen rakt ut mot den långa soffan och jag mellan de (Förlåt att det lät ganska fel men ni fattar).
Då och då hoppade jag till av rädsla, barnslig som jag var. Noel bara skrattade varje gång men höll ändå extra hårt om mig.

Denna typen av mysigt "förhållande" hade jag aldrig varit med om. Visst jag hade haft en och annan kille men det vi gjorde var typ att kolla på telefonerna. Wow. När jag tänkte efter hade jag haft världens tråkigaste kärleksliv.
Djupt i mina tankar kom det ännu en sådan hemsk scen i filmen, och jag hoppade till mer än förut, och skrek nog så att hela staden hörde. Fy fan. Jag var värre än ett barn.
Istället för att denna gång skratta tog han tag runt mig, och kysste mig mjukt på pannan.
Någon minut där senare låg jag och sov.

_____________________________
500 läsningar?? Ni är bäst!
Förlåt för inaktiv men just nu är jag på semester i Ungern❤️