(Tillbaka i Alexandras perspektiv)
Andningen blev mycket svårare och Ludwig måste ha märkt det för han kramade om min hand hårdare. Sjukhus var så himla läskiga tyckte jag. De vita kala väggarna och doften av konstiga medel samtidigt som det luktade instängt. När vi stod utanför rummet mamma låg i tryckte jag långsamt ner handtaget och öppnade dörren.
Jag vågade inte titta. Jag visste inte varför, men jag vågade inte. Rädd för vad som kanske väntade. Istället kollade jag på Ludwig. Han stod i dörröppningen och bara stirrade. Till sist stack jag in huvudet genom dörren och fick en chock. Eller jag visste ju inte vad jag hade väntat mig. Omgiven av en massa okända maskiner låg hon, utan ett enda täcken på att hon faktiskt skulle leva. Direkt sprang jag in och satte mig på en stol bredvid henne. Tårarna rann ner och jag gjorde inte ens ett försök att hejda de.
Det fick inte hända. Det fick bara inte hända. Mamma var den enda vuxna människan jag litade på. Hon hade alltid hjälpt mig. Och jag borde alltid ha hjälpt henne.
"Förlåt" viskade jag. Ludde tog en stol från andra änden av rummet och satte sig bakom mig.
"Det kommer bli okej" lugnade han. Inte för att det hjälpte speciellt mycket men det var skönt att veta att man hade en såpass bra bror. Som alltid stöttade och fanns där.
"Såklart det kommer" intalade jag mig själv även om jag innerst inne visste att denna gången kanske det inte skulle bli det.
Vi kanske skulle vara tvungna att flytta till pappa och sen skulle vi bli psykopater som skadade människor till döds precis som pappa. För det var ju det han hade gjort. Hon skulle ju förmodligen dö. Hoppet var litet, men det fanns.
"Bli bra, mamma"
________________________________
5K läsningar och 75 röstningar?
TACK! Jag vet att jag tackar osv i varje kapitel men, ni är verkligen bäst.
Glöm inte att rösta och kommentera ❤️
Puss på er <3
YOU ARE READING
Lova mig, att du stannar || Hov1
Fanfiction"Jag är mer än bara kär, baby du är hela min värld"
