Lova mig, att du stannar || Hov1

Kapitel 19

(Tillbaka i Alexandras perspektiv)

Nya tag. Skolan. Ingen Noel.

Ingen Noel. Tänkte jag verkligen så? Ja det gjorde jag. Jag måste klara mig själv. Jag kan inte vara beroende av en annan människa.

Johanna hade mer och mer börjat äckla sig med Ludwig så jag fick väl klara mig med Linus och Felix. Det lät som om det var hemskt, men jag gillade de. Som vänner alltså.
Linus var väl lite tillbakadragen så jag höll mig mest till Felix, men han funkade också.

Jag la ryggsäcken på mina axlar innan jag klev på bussen. Johanna satt där så oskyldig. Förväntade sig väl att jag skulle sätta mig på det tomma sätet bredvid henne. Hennes väska var vid fötterna, vilket hon aldrig hade. Väskan låg alltid vid sidan av henne. Hon trodde verkligen jag skulle sätta mig bredvid henne.

"Ursäkta, men vi skulle behöva åka nu. Sätt dig" sa den ganska ilskna busschauffören. Shit, hade jag ställt mig i gången och bara kollat på den tomma platsen?
Långsamt gick jag och satte mig på en annan tom plats. Jag kände allas blickar på mig. Även Johannas kalla blåa ögon kollade besviket på mig.

Regnet smattrade mot fönstret på bussen och himlen var grå. Då och då hördes plask när bussen körde genom vattenpölar som bildats längs vägen.
Jag tog upp min lilla telefon och såg ett sms från Johanna. Kanske inte den jag hoppats på att det var.

"Jag kan inte hjälpa att jag råkade bli så jävla patetiskt kär i honom"

Kanske inte det jag hoppades att hon skulle skriva. Jag vände upp blicken mot Johanna snett framför mig. Hennes ögon såg nu tomma ut. "Förlåt" mimade hon med hennes perfekta läppar. Jag ignorerade hennes ursäkt helt och hållet. Hon hade ändå kunnat berätta själv att de blev ett par eller gjort vafan hon ville så att jag skulle få reda på det.

När bussen körde in mot busshållplatsen vid skolan kom jag att tänka på Noel. Hans namn fick mig huvudvärk. Noel.
Jag hade många minnesluckor. Men jag visste att det var slut. Vi bråkade. Lika bra kanske?

Jag behövde ju något som skulle få mig att inse hur jävla patetisk vår kärlek var. Om man nu kunde kalla det kärlek. Kärlek. Vad fan är det för jävla ord? Kärlek. Det ordet fick mig att få ännu mer huvudvärk.

Det regnade ännu mer när jag klev av bussen. Ingenting var på min sida idag. En bitchblick fick jag från Johanna innan hon gick med snabba steg mot Ludwig. Såklart. Vad förväntade jag mig. Hennes liv var ju perfekt.
Inte ens Ludwig brydde sig om mig längre.
Han hade ju sina vänner och Johanna.

"Varför så dyster?" frågade Felix med ett leende på sina läppar när jag kom gående mot skåpen. Han fick mig alltid glad.
"Nu när du är här är jag inte dyster längre" svarade jag med ett större leende än Felix.
"Skönt att höra" sa han och la en arm runt mina axlar.
Tillsammans gick vi in i klassrummet och satte oss vant längst bak.
Sen kom Linus, och satte sig med någon annan kille.

Johanna rusade in sist av alla och satte sig på raden framför. Jag försökte att inte fokusera på henne, och jag lyckades ganska bra faktiskt.