Du är magin inom mig, bok 1 (Harry Potter story)

1

"MORFAR!!"
Jag vaknade med ett ryck och satte mig upp i sängen. Jag såg att solen iallafall var påväg upp och reste mig medan jag torkade tårarna. Dessa mardrömmar...
Väl nere i stora vardagsrummet satt mormor och kollade på sin svävande halsduk som höll på att bli stickad av ett par förtrollade stickor.
"Godmorgon raring" hälsade mormor utan att vända sig om. Jag satte mig bredvid henne och kollade fascinerat på magin som skedde framför våra ögon.
"Tror du jag kommer kunna göra det där?" Frågade jag syftandes på magin.
"Efter första året" skrattade hon.
Mamma kom nergående i hennes ytterst stilfulla klänning.
"Åh, du är vaken" utbrast hon.
"Godmorgon mamma"
"Jaja, har du ätit?" Stressade hon.
"Nej..."
Mamma suckade, "helt otroligt..."
Hon skyndade in i köket. Jag vände mig om och kollade på mormor som fnissade till och nickade mot matsalen.
Jag förstod vinken begav mig för att få i mig frukost.

När jag kom in i matsalen såg jag min pappa, Crow Marble, ryta åt en av våra husalfer, Joopy.
"Du ska bara våga att olyda mig! Du har ingen aning vad jag kan göra med dig. Tills nästa gång, får detta bli ett sätt för dig att minnas!" Pappa drog upp sin kavaj ärm och visade sitt mörkrets märke.
Ja, mina föräldrar är dödsätare, Voldemorts barn, mörkrets anhängare, kalla det vad du vill! Men jag är inte på långa vägar likadan som de... jag vill inte skada någon!

Pappa sparkade till Joopy och marscherade sedan ut mot köket.
Jag smög fram från skuggorna, "är du okej..?"
"Joopy mår bra, fröken Marble. Joopy börjar vänja sig..." svarade hans skärra röst.
"Joopy, du vet att jag vill du ska kalla mig för Finn. Vänner åkallar inte varann efter deras efternamn." Sa jag medan jag satte mig på huk vid honom.
"Joopy vill vara vän med fröken Marble... men Mr. Marble tillåter inte vänskap mellan husalf och dotter." Kvaddade han och skyndade iväg mot köket.
Joopy har varit till mitt sällskap under det mesta av min barndom. Eller, vi har pratat och skrattat med varandra i smyg så inte mamma eller pappa kommer på oss. De antyder att det är väldigt uppenbart att en familj med hög status absolut inte borde sällskapa sig med någonting så smutsigt som husalfer...

Jag satte mig på en stol vid vårt stora avlånga matsalsbord. Mormor kom in raskt med hjälp av hennes käpp.
"Är du nervös, mitt barn?"
"Nej då, jag mår fint." Svarade jag och svalde hårt. Mormor fnös till. Efter en stunds tystnad lät jag känslorna flöda ut.
"Tänk om alla kommer hatar mig..."
Mormor skrattade till;
"Raring, de som dömer dig för hur dina förfäder har handlat är inte värda din vänskap."
Jag suckade medan pappa och mamma kom in i salen.
"Har du övat tillräckligt, Finn?" Sa pappa medan han satte sig ner mitt emot mig och mormor.
"Ja... jag tror det..." svarade jag försiktigt.
"Tro, Finn, det gör man i kyrkan. Inte i Marble släktet!" Fnös mamma strängt.
"Nämn formlerna vi övat på, se så."
Jag tog ett djupt andetag.
"Accio tillkallar dig ting, Alohomora öppnar låsta föremål, Expelliarmus avväpnar fienden, Protego kastar vidare..." jag blev avbruten av min far.
"Stopp, stopp, stopp. Glömde du inte någon nu?"
Jag svalde hårt...
"Vad hände med Patronus-besvärjelsen?" Fortsatte han.
"Jag lovar, pappa, jag försökte men min patronus vill bara inte bildas!"
"Vill inte!? Det är inte den som inte vill, Finn. Det är du som inte klarar av det! Och förresten ska du kalla mig för Mr. Marble och inget annat!"
Jag hade vant mig vid den här sortens utskällningar vid detta laget så jag kollade bara ner i bordet.
"Varför så sträng, Crow? Vad jag minns så lär man sig inte Patronus-besvärjelsen fören i fjärde året?" Påstod min mormor.
Pappa suckade men min mamma gav sig inte så lätt.
"Men mor, du måste förstå att Finn har missat ett år på Hogwarts och det sista vi vill är att få hem en uggla om att hon inte klarat studierna."
"Kära Samara, Finn är endast 12 år. Förresten så heter jag Belladonna, jag vill inte att du kallar mig för nåt annat!" Mormor log retsamt mot mamma, som travade in i köket följd av pappa.
Mormor kastade en blick åt mig och vi båda fnissade till. Jag har världens bästa mormor.

Väl uppe i min barnkammare stod en av våra andra husalfer, Rebby, redo för att göra mig iordning till Hogwarts. Rebby var inte alls som Joopy, hon var butter, tråkig och ibland taskig.
När jag var klar hade jag på mig en kavaj med en svartvit slips och en svart kjol som gick till knäna. Min hårbotten ömmade lite efter Rebbys hårda tag. Men jag måste medge att det såg ganska fint ut. Mitt blonda hår var uppsatt i en låg hästsvans. En liten del av det främre håret hängde löst vid sidan av mitt ansikte. Jag såg rik ut. Om det var negativt eller positivt visste jag inte.

"Ta hand om dig nu gumman." Sa mormor medan hon kramade mig hårt.
Jag stod färdigpackad vid vår öppna spis.
"Uppför dig nu." Månade mamma medan hon räckte fram krukan med flampulver.
Jag tog en näve medan pappa började babbla om att jag faktiskt är en Marble och om de får hem klagomål skulle han bla bla bla...
"Ja,ja. Hejdå." Sa jag irriterat.
"Perrong 9 3/4!" Utropade jag och kastade pulvret på marken.