Eyes Shut ~ Foscar

51

Felix perspektiv

Täcket drar jag längre upp över min taniga kropp och kryper ihop, något jag alltid gör för att känna mig tryggare.

"Felix hjärtat, skolan börjar om en halvtimme." Mamma dyker som vanligt upp helt oväntat i mitt rum. Hon knackar aldrig, går endast rakt in trots att dörren är stängd och att jag gång på gång förklarat för henne att knacka först. Det är inte så att jag har något att dölja men det stör mig något enormt att hon bara klampar rakt in i mitt rum.

Platsen bakom mig sjunker ner och täcket dras ner så att mitt huvud samt axlar blir synliga. Långsamt öppnar jag ögonen och ser på min mamma, som liknar mig väldigt mycket. Hennes gröna ögon och ansiktsdrag har jag fått, håret är dock blont så färgen på det har jag fått av pappa.

"Är du sjuk?" Frågar hon bekymrat och placerar sin varma hand över min panna.

"Jag har väldigt ont i magen." Mumlar jag och ser bort från henne för att förhindra min lögn att bli tydlig.

Ont i magen har jag inte, inte alls. Det enda som gör ont i mig är hjärtat men det vågar jag inte säga. Att jag har ont i magen var endast för att slippa gå till skolan och möta alla människor som där finns. Allt har blivit för mycket på den senaste tiden och för tillfället är jag alldeles för svag för att klara av att ta emot mer utan att bryta ihop totalt. Dessa stunder kommer med ojämna mellanrum, ibland kan det hinna gå två månader, ibland två veckor innan jag behöver komma bort från allt, stanna i mitt rum och återhämta mig.

"Oj det låter inte bra. Vill du att jag sjukanmäler dig?" Frågar hon och drar handryggen över min torra kind då jag inte smort in mig igår kväll eller idag.

Jag nickar endast till svar och sluter ögonen ett par sekunder, öppnar dem till synen av mammas oroliga ansikte.

"Är det okej om jag åker och jobbar ändå? Pappa har redan åkt så isåfall blir du ensam hela dagen." Istället för att smeka mina kinder eller känna på min panna drar hon nu upprepande handen genom mitt smutsiga hår.

"Jag klarar mig ensam." Det är ju det jag alltid gör.

"Det finns kyckling och risotto kvar från igår som du kan värma på till lunch. Jag måste tyvärr åka nu." Konstaterar hon och kysser mig lätt på pannan. "Det är bara att ringa om det är något." Hon reser sig upp ur sängen och jag nickar.

Några minuter senare smälls ytterdörren igen och huset fylls av en enorm tystnad, vilket jag inte har något emot. Tystnaden är en trygghet för mig, den gör mig lugn och avslappnad. Jag drar upp täcket till hakan och sluter ögonen, försöker somna om.

Ett bekant men på senaste tiden mer ovanligt ljud möter mina öron och jag rycker till, öppnar förskräckt ögonen och möter ett starkt ljus från fönstret där mamma förmodligen dragit upp persiennerna. Skärmen på telefonen lyser och jag sträcker mig suckandes efter den. Klockan kollar jag först på och konstaterar att jag lyckats sovit i fem timmar.

Ett okänt nummer lyser på skärmen och jag låser tröttsamt upp den, förmodligen har personen skickat fel.

Okänt nummer, 12:33

Hej, hur är det? Har inte sett dig idag så ville bara kolla!

Jag, 12:34

Sorry men du har nog fel nummer

Okänt nummer, 12:34

Ganska säker på att det är rätt, du är Felix va? :) det är Jeremy som skriver, om du minns mig haha!

Chockat, glatt och oförstående ser jag på skärmen. Varför skriver han till mig?

Jag, 12:35

Aha haha, jaa jag är Felix. Hur fick du mitt nummer?

Jeremy, 12:35

Från Oscar, han vet dock inte om det :P men hur är det?

Jag ser tveksamt på telefonen, vet inte om jag borde berätta hur det ligger till eller inte. Han verkar vara pålitligt men det kan lika gärna vara påhitt från hans håll.

Jag, 12:37

Sådär, behövde bara få vara ensam idag så jag stannade hemma

Det är inte en lögn, men inte heller hela sanningen.

Jeremy, 12:37

Åh jag förstår, kan ju vara skönt att komma undan från allt ett tag.

Du, även om vi inte känner varandra så ska du veta att jag finns här för dig!

__

Alltså ni som skriver sånna här sms fanfictions, har ni tänkt på hur ensamma vi faktiskt är?? Sitter inprincip och "smsar" med oss själva