Eyes Shut ~ Foscar

42

Felix perspektiv

Han ser trots allt så himla lugn ut där han sitter vid min sida och läser igenom talen som vi gemensamt ska lösa. Han ser så fridfull ut, som om det inte alls stör honom att vi två sitter ensamma i ett grupprum som Annie placerade oss i kort efter att Oscar anlänt till klassrummet. Min hjärna hade skrikit nej, bett min mun att få fram ord som säger att jag vill sitta kvar i klassrummet. Men icke. Jag förblev tyst, följde lydigt med Annie - precis som Oscar. Varför protesterade inte han? Han borde väl ha sagt ifrån?

"Varför är du så lugn?"

Frågan bara flyger ur. Genast ångrar jag mig. Jag vill inte prata med honom, inte om något sådant. Varför frågade jag ens det? Oscar har väl egentligen inget att vara speciellt nervös över, det är ju jag som är utsatt - inte han.

Hans blåa ögon finner mina och jag kommer med ens bort mig. Fy i helvete vad fin han är. De ögonen är något jag skulle kunna stirra mig blind i. De får mig att glömma allt dåligt som har hänt, hur dåligt jag egentligen mår. Han får mig att glömma allt sådant.

"Va?" Är det enda han får ur sig och jag vänder generat bort blicken från honom.

"A-alltså, du är så lugn trots allt som hänt. Hur kan du bara låssas som ingenting?" När jag ändå har börjat denna konversation kan jag lika gärna fortsätta. Kanske kan han ge mig ett vettigt svar som kan lyckas få min hetsiga hjärna lugn.

Han ser på mig som om jag vore helt dum i huvudet, som om jag vore det vidrigaste han har kollat på - vilket jag förmodligen är.

"För att jag bryr mig om mina betyg? Jag är här för att jobba inte snacka med dig om allt annat än matte. Så kan du bara snälla koncentrera dig så att jag kan fixa dessa jävla betyg?" Yttrar han kallt med en lika kall blick.

Hans ord är inte så grova men ändå tar de hårt på mig. Jag lyssnar mellan meningarna. Hör det som om han sa att han endast utnyttjar mig för att få bra betyg, för att han vet hur duktig jag är i matte. Han är inte lugn för att han tycker det är okej att vara ensam med mig så här, endas för min kunskap.

Tårar tränger på bakom ögonlocken men jag kämpar med att hålla tillbaka dem. Jag vill verkligen inte visa mig svag inför honom, jag vill inte visa hur hårt hans ord och handlingar tar på mig. Det skulle säkerligen endast uppmuntra honom till att trycka ner mig ännu mer, om han får se hur ont det gör i mig. Det vill jag inte riskera. Jag vill inte att killen som fått mig att falla utan att ta emot mig ska se hur mycket han skadar mig. Jag vill knappt själv inse att så är fallet.

__

Let's kill Oscar together<3