Eyes Shut ~ Foscar

33

Jag sväljer ljudligt och trycker hårt böckerna mot mitt bröst. Idag är första mattelektionen tillsammans med Oscar sen den dagen han totalt vände sig emot mig. Förra mattelektionen hoppade jag över, skyllde på magont. Visst hade jag då ont i magen, endast för att möta Oscar. Jag är rädd för att möta honom, rädd för att han ska trycka ner mig igen - krossa mig ännu mer.

Idag är jag sist till klassrummet, till och med två minuter försent. Ångesten fick mig att tveka men samtidigt vet jag att jag någon gång måste möta honom igen - det någon gång blir nu.

Osäkert knackar jag på dörren och kollar ner i marken. Dörren öppnas och jag tittar med ens upp i en snabb fart. Annie ser en aning chockat på mig, förmodligen för att jag är sen.

"Förlåt för att jag ä-är sen men ehm bussen krå-ånglade." Mumlar jag fram och hon nickar leendes.

"Det är lugnt, sätt dig nu och börja jobba." Ler hon och för in mig i klassrummet.

Med snabba steg går jag mot min plats, strutar i alla äcklade blickar som kastas mot mig. Jag tittar upp för att möta min tomma plats men min blick dras till något annat samtidigt som jag saktar ner på stegen. För bredvid min tomma plats sitter ingen mindre än Oscar. Min sms kompis, killen jag gillar, killen som är en idiot, killen som krossat mig. Men han ser inte på mig. Han ser endast ner i sin bok.

"Är något fel Felix?" Frågar Annie vid tavlan och jag blickar snabbt dit.

"N-nej."

Med osäkra men snabba steg går jag fram till min plats och sätter mig ner, sätter mig bredvid Oscar som fortfarande inte ser upp på mig. Det gör mig frustrerad, varför kan han inte bara ge mig en blick så att jag kan få en hint av hur han känner sig?

Jag börjar jobba, försöker koncentrera mig på siffrorna. Försöker lösa talen som min matte bok visar. Att idag göra det sittandes bredvid Oscar känns omöjligt och jag sneglar istället över på honom, ser att han likt mig endast sitter och stirrar ner i sin bok - fram tills han vänder sin blick mot mig. För första gången sen han förstörde mig ser han in i mina ögon och det med en oberörd blick, som om hans handlingar och ord inte varit sagda. Som om han inte har gjort något alls. Det gör mig bara mer arg, eller sårad. Hur kan han? Hur kan han sitta där och inte visa något alls när han för några dagar sedan tryckte ner mig? Hur kan han inte visa några känslor överhuvudtaget - ånger, skuld, hån, sorg, glädje, överlägsen? Det finns ett flertal känslor han borde känna men ändå ser han helt tom ut.

Han studerar mig endast, ser in i mina gröna ögon som tycks fastnat på honom och inte vill flytta sig. Sedan upp på mitt hår, ner till min näsa och därefter mina läppar. Blicken på mina läppar varar inte länge, istället ser han upp på min näsa igen och studerar den extra länge. Mitt hjärta bankar allt hårdare i mitt bröst då hans blick blir allt intensivare, ansiktsuttryck mer förvånat och fundersamt. Han ser upp i mina ögon igen, ser väldigt förvånad ut, ser ut att ha kommit på något. Trots att chanserna är stora hoppas jag på att han inte kommit på det jag tänker på, det får han inte. Inte efter den tidiga morgonen han skrev att han tycker om mig. Han tycker om mig för den Felix jag är och så vill jag att det förblir. Får han reda på att sms Felix och matte Felix är samma person så kommer allt vara förstört, för han verkar avsky mig - se på mig som alla andra gör.