Eyes Shut ~ Foscar

13

Osäkert ser jag på skärmen med ett antal sprickor i sig som orsakats av alla gånger den mött golvet då jag i förtvivlan slängt iväg den genom mitt rum.

Borde jag svara? Tänk så känner han igen min röst, kommer på vem jag är och lägger genast på. Eller så känner han inte alls igen min röst, fortsätter prata med mig så som vi gjort över sms.

Tveksamt men snabbt, för att inte hinna ångra mig, drar jag tummen över skärmen och lägger telefonen mot örat. Till en början ligger en tystnad mellan oss, jag säger ingenting, han säger ingenting.

"Felix?" Yttrar han tillslut med en len röst men hes underton.

"Mm." Snyftar jag fram och torkar mina patetiska tårar.

"Gråter du?" Frågar han. Hans röst är fin. Väldigt fin.

Återigen upprepar jag mitt svar och drar hastigt efter andan som jag försökt lugnat ner de senaste minuterna. Som vanligt hjälper inget av mina försök, det ger sig bara efter ett tag.

Oscar blir återigen tyst, jag hör endast hans regelbundna andetag blandat med mina snyftningar. Ibland hör jag röster från korridoren, ibland röster i bakgrunden hos Oscar.

"Andas med mig Felix." Säger han efter den korta tystnaden och börjar upprepa orden in och ut, långsamt. Jag försöker följa hans exempel men misslyckas bara, precis som jag gör med allt annat.

"Ja-jag kan, kan int-te." Gråter jag fram och lutar bakhuvudet mot väggen, sluter mina ögon drar handen genom mitt idag rufsiga hår.

"Du kan visst, fortsätt bara." Han fortsätter upprepa orden in och ut, jag följer hans order.

Precis som han sa klarar jag det, för nu sitter jag här med en hyfsat normal andning och tårfria kinder.

"Du klarade det." Säger han med en glad röst som får mig att le svagt.

"Tack Oscar." Svarar jag, säger den första klara meningen till honom.

"Vill du prata om vad som hänt?"

"Ne-nej det är lugnt, jag vill inte störa dig." Mumlar jag och lutar fram mitt huvud igen, pillar på mina skosnören tillhörande mina vita slitna sneakers.

"Du stör inte Felix, det gör du aldrig." Förklarar han bestämt.

Än en gång ler jag svagt och snurrar snöret runt mitt pekfinger. Oscar verkar inte känna igen min röst vilket lättar mig, vi har alltså ingen aning om vilka vi egentligen är. Men med tanke på hans röst antar jag att han inte har ljugit om vem han är, utan han är den 18 årige Oscar.

"Det är lugnt ändå, min lektion börjar nu och jag borde dra mig dit." Suckar jag och kollar på klockan runt min arm, kvart i tio. "Men tack för att du ringde Oscar."

"Som sagt, jag finns här för dig Felix. Hör bara av dig."