Eyes Shut ~ Foscar

48

Felix perspektiv

Den absolut värsta delen av en skoldag är nu kommen och jag tvekar verkligen på att ens bege mig dit, till matsalen. Men min mage som gång på gång ger ifrån sig kurrande ljud ger mig inget val. Dessutom har jag prov i fysik i eftermiddag och behöver därför vara helt koncentrerad. Så med osäkra steg knatar jag mig iväg till matsalen, ett annat namn för helvetet. Där kan verkligen alla se mig, de äcklade blickarna jag får och de ord jag hör om mig är alldeles för många för att lyckas räkna. Trots att jag med åren blivit van vid det gör det fortfarande ont, bara inte lika stark smärta som det förut var.

Redan utanför dörrarna börjar blickar slängas på mig, hånflin att sprida sig i ansikten på de människor runt om mig. Jag försöker ignorera allt, fokusera på vägen jag går.

Väl inne i matsalen ställer jag mig i kö, hamnar lyckligtvis bakom en tjej som aldrig varit elak mot mig men inte heller har stått upp gör mig. Det gör dock ingen.

Dagen till ära bjuder skolan på chickenbits och ris, vilket är en utav mina favoriträtter i skolan. Så jag lastar på en hel del mat på den vita tallriken i plast och fyller upp ett glas med vatten. Till nästa del går jag, den stora salen som är fylld av elever och enstaka lärare. Med blicken söker jag efter en mer avlägsen plats, där jag kan komma undan så mycket som möjligt, förhoppningsvis inte bli sedd. Till min glädje finner jag med blicken ett tomt bord som jag snabbt förflyttar mig till, lyckas undvika Hampus bord. Längst in mot ett fönster sätter jag mig och skär upp kycklingbitarna i mindre bitar och börjar äta.

Så fort maten är uppäten reser jag mig upp från stolen, tar tallriken i min hand och går mot platsen man lämnar all disk. Halvvägs dit stoppas jag med en krock från en person som dök upp från ingenstans, maten på personens tallrik - bestående av ris blandat i sås pressas mot mitt bröst och rinner ner på mina kläder. Jag flämtar till och kollar chockat upp på personen framför mig. Ingen mindre än Hampus är det jag ser. Hans flinande ansikte, stolt över att ha förolämpat mig ännu en gång, nöjd över att alla skrattar.

"Oups." Är det enda han får ur sig och går iväg.

Jag blickar runt i matsalen, finner alla blickar på mig. Men det är en blick som fångar upp min, Oscars. Som vanligt sitter han bara där, precis som alla andra och bryr sig inte ett dugg om att hjälpa mig. Det får mina ögon att tåras upp. För jag trodde verkligen att han förändrats efter gårdagen, han verkade faktiskt då inte ha något emot mig. Men det är typiskt mig, att tro för mycket.

Det jag håller i mina händer släpper jag ner på golvet och nästan springer ut ur matsalen. Jag bryr mig inte om glaset gick sönder, jag bryr mig inte om blickarna som kastas mot mig, om skratten jag lämnar bakom mig. Jag bryr mig endast om att få komma undan från allt, från alla idioter till elever.

"Felix!" En bekant röst hörs bakom mig och jag stannar till mitt i korridoren.