Eyes Shut ~ Foscar

2

Med slöa steg tar jag mig upp för den långa backen som ska ta mig till parken som jag passerar varje dag till och från skolan. Den är ganska liten, består av några små gräsmattor som är omringade av asfalterade gångar. Ett antal stora träd finns och bildar liknande tak över de öppna ytorna, en mindre lekpark och ett tiotal bänkar, vissa med bord, andra utan. Alltid är den full av folk trots dess få innehåll. Idag är inget undantag, solen skiner på himlen och lyckas smita igenom bland träden, värmer sakta upp det frusna gräset. Frosten är borta men kylan finns fortfarande kvar och jag förstår inte varför folk väljer att spendera sin tid här istället för att sitta hemma inlindad i en filt framför brasan med en bok och varm choklad.

Mitt i allt tänkande plingar mobilen till, suckandes drar jag upp den - inte alls exalterad över vem det är då mamma eller pappa är den enda människan som får för sig att skicka ett sms till mig. Idag är det sig likt, mammas namn lyser på skärmen bredvid symbolen av en pratbubbla.

Mamma, 15:33

Jag blir kvar på jobbet till 16:00 idag istället så är hemma ca 16:15, hoppas du har nycklarna med dig annars får du vänta. Kram mamma

Suckandes av irritation svarar jag med ett enkelt okej. Nycklar har jag alltid med mig men självklart glömde jag dem hemma idag.

Istället för att sitta väntandes hemma på altanen som förmodligen skulle se märkligt ut för de som passerar vårt hus, söker jag med blicken efter en tom parkbänk. På andra sidan parken finner jag en ledig som blir den jag går till. Väl där slår jag mig ner på det gröna träet och ryser till av kylan som genast tränger sig igenom det ovanligt tjocka tyget på mina byxor.

Istället för att glo på alla runt om mig tar jag fram svenska boken ur min väska, bläddrar fram sida 48 som består av grammatik. Ointresserad som jag är flyttar jag genast bort blicken från texten som jag ändå inte kommer förstå mig på. Min blick fastnar på platsen bredvid mig, där ett nummer står nerklottrat med en svart tuschpenna. Ovanför står det Oscar, 17 år. Numret läser jag om och om igen. Oscar 17 år. Samma ålder som mig, en person som inte har någon aning om vem jag är, kommer inte få veta hur jag ser ut. Kanske har jag en chans att få en vän, någon som tycker om mig för den jag är.

Tveksamt tar jag fram min svarta iPhone 4, full av sprickor men ändå lyckas jag se hyfsat tydligt. Numret trycker jag in på den tröga touchen och döper kontakten till Oscar. En aning nervöst öppnar jag en konversation med honom, för skriver han sitt nummer så här vill han antagligen att folk ska skriva till honom. Dessutom, vad har jag att förlora?