Eyes Shut ~ Foscar

63

Oscars perspektiv

Hampus pratar men orden når inte mina öron. Min fokus ligger inte på honom. Den ligger på någon mycket finare, någon mycket snällare. Någon som jag faktiskt vågar erkänna mina känslor för, till mig själv. Denna någon står bredvid min bästavän Jeremy, som även är anledningen till att jag vågade erkänna för mig själv att jag tycker om någon med samma kön som mig.

Denna någon är självklart Felix. Killen jag lärde känna via sms, som jag sedan fick sitta bredvid i klassrummet. Redan i klassrummet fick jag upp ögonen för honom. Han var så otroligt söt där han satt ihop krupen och gav mig blyga leenden samt blickar. Men jag vågade inte tro på att jag då kände något för honom som jag aldrig tidigare känt för killar. Jag fortsatte att sms med den Felix utan att veta att det var han som satt bredvid mig. Den sms Felix som jag visste blev mobbad, som jag visste var gay - precis som den Felix bredvid mig. Men min dumma hjärna kunde inte koppla till att de var samma person. Om det var för att sms Felix skrev att vi inte satt i samma klassrum eller för att jag bara var så trög vet jag inte.

Mina känslor för honom växte, mot min vilja. Och jag trodde att de skulle försvinna om jag var elak mot honom, om jag försökte övertala mig själv att jag hatar honom.

"Hallå?" Ordet följt av en smäll på axeln får mig att skrämt se bort från de två personerna och istället se på den kille som sitter vid min sida. "Vafan stirrar du på dem för?" Frågar Hampus med en äcklad blick och jag ser snabbt bort på Felix och Jeremy igen. Men till skillnad från innan ligger nu Felix blick även på mig och våra ögon möts. Av ren reflex åker mina mungipor uppåt, men Felix ser endast konstigt på mig tillbaka och vänder bort sin blick. Jag slutar med ens att le och ser tillbaka på Hampus - som i sin tur endast ser förvirrat på mig.

"Vad håller du på med?" Skrattar han fram, tror säkert att detta endast är ett skämt.

"Uhm, jag, jag, har lektion. Måste gå nu." Är det enda jag får ur mig innan jag reser mig upp från bänken och skyndar mig därifrån.

Min lektion börjar inte förrän om 10 minuter, men att spendera tid med Hampus som jag inte ens trivs med. Anledningen till att jag ens började umgås med honom var för att han hatar Felix och jag trodde att han skulle få över mig på den sidan. Men så gick det inte till.

Suckandes stannar jag vid mitt skåp och låser upp det, öppnar dörren och tar fram mina engelska böcker. Med dem i handen ser jag ut över korridoren jag står i, vet inte riktigt vad jag letar efter men finner inget som drar min uppmärksamhet till sig. Så jag vänder snabbt tillbaka blicken till mitt skåp igen och fiskar upp min iPhone ur fickan av mina svarta jeans. Eftersom jag har dem så tajt åtsittandes är det en aning komplicerat att få upp telefonen men jag lyckas tillslut. Med min tumme mot hemknappen låser jag upp den och klickar mig snabbt in på meddelande appen och öppnar min konversation med Felix, som jag aldrig har raderat. Generad blir jag av att läsa de senaste smsen jag skickat, dels för att det var på fyllan men mest för vad dem innehåller. Men istället för att ägna energi åt dem gör jag det jag gick in hit för, skriver in ett nytt meddelande.

Jag, 12:36

Kan du möta mig vid bron bakom skolan när du slutat?

Nervöst klickar jag på skicka och väntar på ett svar. När det kommer upp att han har läst ökar nervositeten inom mig, ännu mer då bubblan med de tre prickarna i inte dyker upp. Dissar han mig? Egentligen är det förståligt om han skulle göra det, men ändå hade jag trott att han skulle svara.

Efter ett par minuter stirrandes på skärmen, som om jag tror att min intensiva blick ska få honom att svara, låser jag suckandes telefonen och kör ner den i fickan. Klockan har nu nått lektionens start så jag smäller hårt igen skåpet, så att det ekar i korridoren. Låset låser jag igen och styr mina steg bort till klassrummet. Men hela vägen går jag inte, jag stannar till vid synen av den kille jag väntar på ett svar ifrån. Ensam sitter han på den bänk han alltid sitter på, med blicken fäst i ett block och pennan arbetandes över pappret. Han verkar inte märka av att jag står några meter ifrån honom, verkar inte märka att jag faktiskt stirrar ut honom. Och jag tvekar, tvekar på om jag borde gå fram till honom och fråga ansikte mot ansikte om han kan möta mig efter skolan. Då måste han väl svara. Så innan jag hinner ångra mig går jag de sista stegen för att nå fram till honom. Trots att hjärtat slår hårt i mitt bröst harklar jag mig.

Den sandblonda killen smäller snabbt igen sitt block och ser upp på mig. De vackra men sorgsna ögonen möter chockerat mina. Han ser med ens rädd ut och skulden inom mig växer, jag själv har orsakat en rädsla inom honom, en rädsla för mig.

Jag suger tveksamt in underläppen i min mun och ser ner på hans kropp. Ett par svarta tajta jeans, likt mig, sitter på hans ben och häver fram de spinkiga benen. Överkroppen täcks av en grå sweatshirt med Nike tycket på, tröjan som jag mycket väl känner igen då jag själv burit den ett antal gånger då den tillhör Jeremy.

Min blick återfinner hans ögon igen och jag provar att ge ifrån mig ett leende, men som tidigare idag ser han bara underligt på mig.

"Vi-ville du nå-något?" Stammar han fram och skjuter in sina fötter under bänken.

"Eh ja, precis." Svarar jag och drar min hand över armen. "Kan du möta mig vid bron idag? Jag vill prata med dig, ostört."

Han sväljer tungt och flackar med blicken, som om han försöker hitta något som kan bli hans undanflykt. Men endast vi två finns här. Och han ser tillbaka på mig med en utstrålning som endast visar nervositet.

"O-om vad?" Frågar han och jag drar tungan över mina läppar.

"Jag vill, jag vill bara be om förlåtelse för allt."

Hans ser chockat på mig, ser länge på mig. Väntar på att jag ska skratta och säga att jag bara skämtar, för varför skulle han förstå att jag talar sanning efter allt jag var gjort? Varför skulle han ta mig på fullaste allvar när jag endast har sett honom som ett skämt?

"Jag, jag vet in-inte Oscar."

Jag suckar och drar handen genom mitt hår för att slippa ha det i ögonen.

"Snälla Felix, jag vill bara förklara allt, jag vill verkligen be om förlåtelse."

Han skakar kraftigt på huvudet och reser sig upp i en snabb rörelse, hamnar endast ett par centimeter framför mig. Trots att han utstrålar ilska så ser har fortfarande liten ut, hans panna når endast till min läppar.

"Nej Oscar. Jag vill inte höra dina bortförklaringar, jag bryr mig inte. Jag vill inte veta av dig längre för då har sårat mig tillräckligt. Så kan du bara låta mig vara? Lämna mig ifred. Jag orkar inte med dig längre." Han uttalar orden i en hög och arg ton, förvånansvärt utan en enda stamning. Men trots ilskan han försöker hålla uppe ser ju hur blanka hans ögon blir. Jag ser hur sorgen är på väg att ta över och det får mina skuldkänslor att växa sig ännu större.

Men inget hinner jag göra förrän han tar sig förbi mig och lämnar denna del av korridoren. Hans snabba steg blir allt svagare och tillslut hörs de inte alls. Och ännu en gång har jag förlorat honom, även om jag nu aldrig riktigt hade honom.

För detta, att vinna hans tillit, kommer förmodligen bli svårare än jag trott.

__

Nu är det inte alls många kapitel kvar av denna, kanske typ 2-3 stycken. Men sen kör jag direkt igång med bok 2! 😄