Vargarnas Hemligheter

Kapitel 31 - finalen

Jag stod på en äng. Samma äng som förut. Det var ljust ute och solen sken. Ett typiskt bra sommarväder.

Fyra personer kom gåendes mot mig. Jag skyggade lite men steg fram när jag såg vilka det var. Två kvinnor och två män. Ena kvinnan och ena mannen kände jag. Det var mamma och pappa. Med tårfyllda ögon sprang jag emot dem och kurade ihop mig i deras famn.

"Mamma, pappa," sade jag med gråten i rösten. Att höra deras röster var alldeles magiskt. Jag trodde aldrig att jag kunde sakna någon så här mycket som jag saknade de.

"Hej gumman," sade mamma med sin honungslena röst.

"Hej busunge," sade pappa och rufsade till mitt hår.

"Det här är dina biologiska föräldrar, Christopher och Tris." Jag gled ur pappas och mammas famn och jag såg upp på personerna bredvid. Det var en kvinna med chokladbrunt hår likt mitt. Hennes ögon var blåa och alldeles kristallklara, som mina även. Bredvid henne stod en man med bruntgrått hår som faktiskt var rätt likt pappas. Han hade bruna ögon, som mina även brukade skifta till.

"Tris, Christopher?" Frågade jag. Dem nickade och log varmt mot mig. Vi kramades och det kändes konstigt. Med mammas och pappas blickar i min rygg kändes det som att jag förrådde dem. Varför vet jag inte.

"Våran lilla blomma," sade Tris med kärlek i rösten. "Du har växt så mycket."

"Hur är det här möjligt? Är inte ni alla, döda?" Undrade jag.

"Det är du med," sade Christopher. "Nästan."

"Gumman, du måste lyssna på oss nu. Du måste kämpa nu och försöka sätta all din energi på att överleva. Vi kan endast kommunicera med dig eftersom du är nära att dö, emellan de två världarna," förlarade pappa. Han såg på mig och lade en av hans händer på min axel och kramade om den.

"Du måste ta hand om dig," sade mamma.

"Gå till Ash, tänk på honom. Han lever," fick Tris mig att tänka. Jag hade Ash att komma tillbaka till. Alla andra var döda, nästan i alla fall. Men med honom, jag skulle klara det. Han hade också förlorat sin familj. Han behövde inte förlora mig också, sin själsfrände, sin mate. Jag nickade mot dem alla fyra, blek i ansiktet och med ringar under ögonen. Jag såg hemsk ut, som jag visste utan att behöva se mig själv i spegeln.

"Du har legat i koma ett tag, men Ash, Wera, Wictor, Ellen och Liam har lagt dig i stugan i säkerhet. De kommer snart ge sig av och bära dig med dem."

"Du kan välja om du vill dö eller leva, Octavia. I vanliga fall skulle vem som helst ha dött i ditt tillfälle men vi vet att du är stark. Du är speciell," berättade mamma. Innan jag hunnit säga något mer slungades jag ut ur drömmen och vaknade.

~

Jag låg i ett rum. Mitt rum i stugan. Någon sov i en stol bredvid mig. Balkongen sträckte sig ut framför mig och mina möbler stod oberörda. Det var Ash som låg bredvid mig. Jag slängde benen över sängkanten. Mina kläder jag hade haft innan hade jag inte på mig längre. Jag hade på mig ett par vita mysshorts och en lite för stor grå t-tröja. Någon måste ha bytt kläder på mig.

Ash vaknade. Han såg på mig som om jag var ett spöke och sedan kvicknade han till.

"Octavia!" Sade han och slängde sig nästan över mig. Vi satt i sängen och kramades länge. "Jag trodde inte du skulle klara dig."

"Jag är här," svarade jag bara och kramade om honom ännu hårdare. "Jag är här."

Vi drog oss ur kramen och bara såg på varandra. Han hade mörka ringar under ögonen och hans hår var okammat. Han såg helt förstörd ut. "Du har varit borta i en och en halv vecka. Jag trodde verkligen inte du skulle klara dig."