Jag sprang ut ur entrédörrarna till Eastwood High, med den mystiska killen framför mig. Han drog mig mot skolans stora fotbollsfält, som var nersläckt.
"Vart tar du mig?" Frågade jag med ett skratt.
"Ingenstans," svarade han skämtsamt. Jag skrattade ännu mer.
"Du förstår väl att det här är sjukt," fortsatte jag. "Vi har knappt känt varandra i tio minuter."
"Vill du inte bara ha roligt och vara galen för några minuter?"
Jag tänkte länge på det svaret. "Jag tror det är just det jag behöver."
Vi hade kommit fram till mitten av fotbollsplanen och killen stannade med ett ryck så jag nästan flög in i honom. Med rodnande kinder tog jag ett steg bak från honom, men han stoppade mig genom att lägga sin hand på min arm. Jag rös av välbehag.
"Jag vet inte varför, men det här känns bara rätt." Hans ord sjönk in i min hjärna, fick mitt hjärta att smälta. Han fick mig att känna mig som att jag var centrummet, att jag var viktig, även fast vi knappt sagt något alls till varandra. Det var som taget ur en dröm.
Plötsligt kände jag hans läppar mot mina. Det var första gången jag kysste någon, och det kändes som att allt var helt perfekt. Som att inga problem existerade i världen. Jag lade mina händer runt hans hals och kysste han tillbaka. Han luktade sött av vanilj, men också rakvatten som killar alltid gjorde. Han lekte med mitt hår och vi slutade för ett ögonblick så vi kunde andas. Jag såg in i hans ögon och log, det var verkligen han.
Han är min mate.
~
Nästa dag hoppade jag fram i huset. Ash var inte hemma, vilket som var en anledning. Då slapp jag höra hans irriterande kommentarer. Den andra anledningen var den mystiska killen från igår. Ärligt talat, så sade vi aldrig varandras namn, vilket som var rätt dumt. Vi gav inte varandra våra nummer heller, vilket som också var dumt. Hur skulle vi kunna träffas igen då?
Jag tassade nerför trappan från mitt rum och slog upp ytterdörren. Eftersom allt gick så perfekt idag skulle han förstås komma och förstöra. Ash stod där utanför. Jag suckade högljutt.
"Nämen hej," hälsade Ash ironiskt. "Så glad över att se dig också."
"Vem är inte?"
"Whatever, du kan ändå inte förstöra min dag."
"Varför inte det då?" Undrade jag ledset. Att förstöra hans dag är min specialitet och jag älskade ju det.
"Jag träffade någon på balen igår och jag tror det är min mate, men sånt är du för liten för att förstå," berättade Ash och flinade. Han fiskade upp mobilen och började scrolla nerför nyhetsfältet på instagram.
"Det gjorde jag faktiskt också, och jag är bara, vadå ett-två år yngre," muttrade jag som svar och slängde med mitt långa, chokladbruna hår. Jag gick nerför trappen till huset och började gå mot skogen. "Och vad heter den här mystiska tjejen då?"
"Ehrm.. hon, hon heter Laaa.."
"La?"
"Larissa," sade Ash och räddade den pinsamma tystnaden han hade skapat. Jag skrattade högt.
"Snygg räddning." Med det skiftade jag till vargform och sprang rakt ut i skogen.
Jag älskade att vara i vargform. Alla sinnen blev starkare och större. Jag kunde höra från kilometers avstånd, känna doften av djur och växter från till och med längre än det. Varenda rörelse, varenda liten vink kunde jag antingen se eller höra. Det var frihet.
~
Senare på dagen var det lunch. Jag hade just haft ett hårt träningspass på terrängbanan och var helt utsvulten när jag slog mig ner vid lunchbordet. Ash grymtade, han satt bredvid mig.
"Hann du inte ens duscha? Eller vänta, kasta dig i gyttjepölen, då luktar du till och med bättre," kommenterade Ash riktat mot mindoft. Jag fnös och bredde ett tunnt lager av smör på en fralla och stoppade den i munnen.
Jag hade inget bra svar.
"Hellre det än att lukta som du," försökte jag. "Alltså... dåligt. Väldigt dåligt." Med ett skratt lutade sig Ash bak i stolen och drog en hand egenom hans tjocka, bruna hår.
"Bra försök." Det var hans tur och han fick säga det. Jag hade inte direkt ett lysande svar till vad han sagt. Med en suck tog jag ännu en tugga av mitt bröd och drack en klunk iste.
"Förresten," sade jag sedan, "jag skulle väldigt gärna träffadin så kallade 'flickvän'. Vad var det hon hette igen?"
"L-lissa," stammade Ash fram. "Heter hon."
"Hm. Jag trodde det var.. Larissa, va?" Undrar jag nöjt. Hela den här flickvän-saken var en stor, fet lögn.
"Hon kallas för Lissa," sade Ash foet och räddade den pinsamma stämning som uppstått mellan oss. Då kom jag på att allihopa hade suttit runt oss och lyssnat på vårt tjafs. Knäpptysta äter de sin lunch.
"Visst. Jag ringer väl henne så får hon komma på middag. Men då vill jag träffa din kille," påpekade han med ett flin. Jag tystnade omdelbart och mumlade fram något svar.
"Mm visst."
Nej.
Nej.
Nej.
Varför sade jag så? Hur kunde jag var så dum!
****
Dåligt kapitel, I know. Men just nu är jag i cypern. Nu ska jag sova. Önska mig lycka till imorgon då jag ska rida kamel! ☺
-prettyprutt
DU LÄSER
Vargarnas Hemligheter
Paranormal|| Octavia Belle är en sextonårig tonårstjej som lever ett helt vanligt liv; hon går i skolan, bor med sina föräldrar i en villa och älskar att teckna på sin fritid. En dag när hon går in i skogen bakom hennes hus, för att teckna en å, ser hon något...
