Vargarnas Hemligheter

Kapitel 6

"Det där var Ash, min son," sade Alfan. "Och jag heter Matthew." Jag nickade och såg mot stugan där han gått in. Det var något speciellt med honom. Först och främst var han en idiot, men det var inte det jag tänkte på. Något som fick mitt hjärta att ta ett skutt. Jag slutade se efter honom och kravlade mig upp från marken. Snabbt borstade jag av mig lera och löv.

"Ursäkta för min pojke," ursäktade Jane, hans mamma. Hon log lite prövande och jag besvarade det med ett minst lika varmt léende.

"Det är okej."

"Kan du skifta än?" Frågade hon sedan. Jag skakade på huvudet. Jag fick reda på det idag, tänkte jag säga, men hann inte förrän Matthew svarade.

"Då måste vi träna. Men nu är det sent och Megan och Ian väntar. Möt oss här imorgon klockan 3," sade han och gav mig en nick. "Wera, du kan väl hjälpa henne tillbaka?"

"Visst," svarade hon och drog i min arm för att jag skulle följa med. Jag skuttade efter henne och genom skogen igen. Var det här en dröm? Det måste det vara. Ingen vettig förklaring till detta fanns.

~*~

Dagen efter vaknade jag som vanligt av den pipande mojängen kallad Väckarklocka. Usch, vad jag hatade den. Jag gav den en smäll så den tystnade och höll på att somna om då mamma knackade på dörren. Mamma? Skulle inte hon vara på jobbet nu?

"Gumman?" Hörde jag hennes lena röst.

"Aa?" Svarade jag och hon slank in. Hennes hår behövde inte lockas då det av sig själv blev lockigt, men mamma hade ändå försökt med locktången. Annars hade hon på sig en rosa kavaj, en grå, tajt kjol som räckte henne nedanför knäna och en svartrosa blus.

"Hej älskling," sade hon och satte sig på min sängkant. "Hur mår du? Vill du gå till skolan idag, annars får du stanna hemma." Jag skakade på huvudet.

"Men jag vill gå. Jag har en träff efter skolan också."

"Med vem?" Frågade mamma nyfiket.

"Ehm," började jag. Skulle jag berätta? Hon visste ju redan, typ. "Med Matthew."

"Matthew Blackbird?" Frågade mamma, full av nyfikenhet. Jag visste inte hans efternamn. "Flockledaren över Blue Woods flocken?" Jag nickade. "Okej, ha det så trevligt, men glöm inte mobilen! Jag och pappa är hemma vid sex." Jag blev förvånad över att hon ens visste vem han var. Tydligen så var det här ingen dröm. Men på samma gång kunde det inte vara sant. Jag vet att jag tjatade om det men jag kunde bara inte tro det!

"Okej," svarade jag och gav mamma en hejdå kram. Det var pinsamt om att prata om skiftare med mamma. Varulvar. Och mamma. Skulle mig inte tänka att para ihop i Memory. Aldrig.

Dagen rullade på fort. Det var engelska, matte, idrott och hemkunskap innan jag fick sätta mig i bilen och åka hem. Jag gick mot skolparkeringen när sista lektionen ringde ut. Två personer stod vid min cabriolet. Det var Wera och... Vad hette han nu igen... Liam! Tror jag. Han hade svart hår i korta rastaflätor, mörkt bruna ögon och var mörkhyad. Vad gjorde dem här?

"Hej," hälsade jag.

"Hej, det här är Liam, min pojkvän," svarade Wera och presenterade Liam som jag såg kvällen innan.

"Tja," hälsade han och skakade hand med mig. "Liam Ray."

"Octavia Belle," hälsade jag tillbaka.

"Vi ska föra dig till träningsplatsen, fast vi åker hem till dig först," sade Wera och snodde mina nycklar jag höll i. Hon låste upp bilen och satte sig i passagerarsätet bredvid föraren. Liam satte sig i baksätet och jag bakom ratten, förstås.