Vargarnas Hemligheter

Kapitel 29

Jag såg mitt stora vita hus. Wow. Det var så länge sedan. Den solvarma poolen och dansrummet jag alltid försökta mig på en ny dans, vilket som slutade med Macarena-låten. Mamma och pappa som jag tyckte var så jobbiga när de tjatade om att jag skulle komma hem i tid. Nu fanns det inget mer jag skulle vilja göra än att komma hem. Känna min mammas, långa armar runt mig och få en av pappas björnkramar. Jag hoppade innerligt att de skulle vara kvar där. Jag gick runt huset mot ytterdörren. Den var öppen. Misstänksamt bytte jag till människoform och tassade in i hallen. Det var dödstyst, tills jag hörde en röst.

"Octavia!" Det var mammas röst.

"Mamma?" Ropade jag oroligt. "Mamma, vart är du?"

"Octavia, SPRING!" Skrek hon åt mig från övervåningen. Jag kunde inte lämna henne. Ilsket rusade jag upp i trappan och sökte efter mina föräldrar.

"Mamma? Pappa?" Ropade jag. De svarade inte. Sedan hörde jag ett skrik. Ett lite mörkare skrik från mitt sovrum. Pappa! Jag sprang uppför en våning till och nerför den långa korridoren, in i mitt stora, lyxiga rum. Där var ingen. Jag sprang in i badrummet för att få se min pappa ligga på golvet.

"Pappa!" Skrek jag och slängde mig ner på badrumsgolvet vid honom. Han hade ingen puls och en stril blod kom fråm hans mun. Jag grät. Tårarna forsade nerför mina kinder. Han var död. Inte bara medvetslös. Han hjärta dunkade inte. Han var stendöd. Kroppen var kall. Men vart är mamma? "Mamma?" Började jag ropa igen och fortsatte springa runt i huset. Jag kanske skulle kunna hinna rädda henne. Min kropp var svag efter mina slagsmål med vampyrerna och demonerna, speciellt från slagsmålet med häxan. Jag visste inte hur mycket mer jag skulle orka mer.

Jag hittade henne. På balkongen på tredje våningen. Hennes korta, blonda hår räckte henne ner till axlarna och hennes puls var som pappas. Alldeles stilla. Hennes ögon var öppna och stela av skräck. "Mamma," gnydde jag och smekte henne över kinden. Hon hade blivit knivhuggen i magen. Mina tårar slutade aldrig rinna.

Jag fick min kraft tillbaka. Jag kände hur ilskan bubblade upp i hela mig. De skulle få veta hur det kändes att förlora ens föräldrar. Eller, den känslan skulle de aldrig förstå. Deras föräldrar fanns säkert inte längre. De skulle aldrig veta ur det kändes att se sina föräldrar mördade.
De skulle få gottgöra det här för mig.

"Hej, Octavia," hörde jag Rebekah,s hesa röst bakom mig. Jag vände mig snävt och såg på henne med springor till ögon. Åh, vad jag skulle få henne att lida. Hon kom gåendes mot mig, troligen trodde hon fortfarande att besvärjelsen som Malenah lagt över henne fungerade. Hon hade så fel. Jag skulle gärna vilja berätta för henne på direkten, men, vem gillade inte överraskningar? Med en ledsen blick såg jag upp på henne.

"Bara döda mig," sade jag. "Det finns ingen anledning för mig att stanna."

Förvånat men glatt såg hon på mig och flinade ännu större. "Med nöje," sade hon och sprang emot mig. När hon var framme och skulle just slå upp min käke så var det min tur att flina. Jag slungade upp henne på väggen och hon såg skräckslaget och förvånat ner på mig. Jag log lite smått och slog henne rakt på käken så hon spottade blod.

"H-hur?" Hostade hon och gaspade efter luft.

"Det verkar som att vi hade en större häxa på var sida," morrade jag.

"Micaelah? Men, men, det är omöjligt!"

"Omöjligt är nog inte rätt ord," svarade jag.

Då blev jag plötsligt nerdragen på marken bakifrån. Jag fick knappt någon luft, men såg mig ändå bakåt för att se vem det var. Angeleca.

"Angie, vad gör du?" Ropade jag.

"Jag orkar inte med det!" Skrek hon. "Angi, Angie, Angie... Ni behandlar mig som ett småbarn! Jag är trött på att alltid vara den som är bakom alla andra. Pappa ville inte ens att jag skulle vara med i striden för att jag inte skulle klara det! Men visst, jo du skulle komma från ingenstans och vara bäst och grym på allt. Ta min bror ifrån mig! Mina föräldrar gillar dig mer än mig!"

"Angeleca, det är inte sant! Dina föräldrar älskar dig så mycket! De ville inte att du skulle bli skadad!"
Angeleca himlade med ögonen. "Du också! Du tycker inte heller att jag är bra nog för att kunna slåss! Ni är patetiska," morrade hon och spottade på mig. Jag gnuggade bort spottet.

"Angie, jag vill inte skada dig," sade jag och Angeleca morrade argt igen.

Då kom Rebekah fram och på en sekund bröt hon Angeleca,s nacke. "Bort med den där bitchen, så ska vi återgå till vad vi höll på med?"

"Angie!" Skrek jag och föll ner på golvet bredvid hennes livlösa kropp. För många av mina nära har avlidit idag. Och allt är deras fel! Jag hoppade på Rebekah och tände eld i mina händer för att trycka dem på henne. Hon skrek men jag fortsatte. När elden tog slut måttade hon ett slag mot mig och fick den rätt på min käke. Jag for ett par meter och satte handen för käken som säkerligen ploppat ur led.

Jag reste mig snabbt upp och duckade undan ännu ett slag, lade mig nästan ned på marken för att välta henne med mitt ben men hon hann komma iväg och jag fick resa mig snabbt upp innan hon fick ner mig på marken. Hon rev mig på ryggen då hon ställt sig bakom mig utan att jag sett. Jag hoppade en bakåt handvolt och fick in ett slag med foten i hennes huvud. Sedan till hjälp av luft igen fick jag henne tryckt ner mot marken. Jag gick framåt, lutade mig ner mot henne. "Vem vann vadet? Just det, jag." Med det bytte jag till vargform och slet av hennes huvud. Jag segrade. Nu var det bara Cane kvar.