Vargarnas Hemligheter

Kapitel 3

Hela kvällen var mamma och pappa konstiga. Jag försökte att få ut något ur dem, men till slut gav jag upp. De hade redan bestämt sig för att jag inte skulle få veta. Vad det än nu var, ville jag få reda på det. Fast först så behövde jag min skönhetssöm. Jag sade godnatt och gick upp på mitt rum. Såg inte de där vargarna konstiga ut? De var lika stora som mig, minst. Inte som en schäfer, inte alls. Det var konstigt. Jag visste inte ens att det fanns vargar i den här skogen. Skulle jag fråga mamma eller pappa? Nej. Jag såg ner på min vita träsäng, tog sats och slog en kullebytta för att sedan sjunka ner under det svala täcket.

Om jag skulle berätta för mamma skulle hon säkert dö. Hon var rädd för allt, speciellt att något skulle hända mig. Fina mamma. Vi var ute alls lika. Pappa var inte lik mig heller. Pappa hade brungrått hår och gröna ögon. Mamma hade axellångt, blont hår och även hon var grönögd. Själv hade jag mörkbrunt hår och bruna ögon. Eller, inte riktigt. De liksom, skiftade färg. I hela mitt liv hade de gjort det, och de flesta i skolan höll sig undan för mig, för att jag var konstig. Mina ögon kunde var bruna, krostallblåa och till och med gula. Det var läskigt, men jag antog att jag hade någon sjukdom. Varför mamma eller pappa inte tagit mig till sjukhuset för det vet jag inte.

Till slut somnade jag. Som vanligt sov jag som en stock, fast något lite annorlunda hände när jag vaknade. Min väckerklock rang faktiskt! Jag hade för en gångs skull kommit ihåg att sätta på den. Mamma och pappa åkte iväg till deras jobb redan klockan 6, så jag hann inte se dem på morgonen. Därför kunde de häller inte väcka mig, vilket som var synd. Oftast kom jag försent till skolan, men icke idag.

Jag slängde av mig mitt vita duntäcke som landade ljudlöst på golvet. Jag sträckte på mig och gäspade högt. Mitt långa, bruna hår låg tovigt runt mig på de vita lakanen. Om jag ska hinna borsta ur de där stora, läskiga hårtussarna som trasslat ihop sig måste jag gå upp nu. Pronto. Med en suck slängde jag benen över sängkanten och in i mina ljust blåa och väldigt gosiga tofflor. De höll dock på att växa ur mig. Hur skulle jag hitt ett par lika perfekta tofflor? Det var nära inpå omöjligt!

Med ännu en gäspning (om man ens säger så) reste jag mig upp och drog fötterna efter mig över det ljusa trägolvet till mitt fönster. Jag lade mina händer runt snöret som styrde persiennen och drog ner. Som om ett mirakel inträffade gled den upp och ljus strimmade sig in i rummet. Jag kisade desperat med ögonen för att kunn se något. Det var molnigt ute och ingen sol syntes till. Det bådade dock inte efter regn, då molnen var härligt kritvita.

Jag tassade nerför trappan och in i köket. Det var fräscht, vårt kök. Det mesta var vitt, men lite småsaker i svart fanns. Det var fläckfritt och stort, med en köksö i mitten. All denna plats i huset, och bara ett barn. Jag ville ha en syster, eller en bror. Men Ian och Megan, mina föräldrar, kunde inte få barn. De var lyckliga att hitta mig på trappan där mina biologiska föräldrar lämnat mig. Övergav mig. Jag önskade att mina föräldrar kunde adoptera ett till barn. Då jag slapp vara ensam hela tiden.

Jag plockade ut smör, juice och gurka ur kylen. Ur skafferiet plockade jag ut två mjuka mackor och bredde på smör, skivade gurkbitar att lägga på och hällde juice i ett glas. Mitt liv var tråkigt, tänkte jag då. Vad hände egentligen med mig? Ingenting. Samma visa varenda dag. Tills jag såg vargarna. Det var något med dem, något jag inte kunde släppa. Mamma och pappa dolde något för mig.

Den dagen var inte tvillingarna i skolan. Nät jag frågade läraren efter dem, sa han bara "vilka?" Det var som att gårdagen aldrig hänt. Som att det var ännu en av mina konstiga drömmar. Dagen rullade på och snart var jag hemma igen. Jag satte nyckeln i låset och vred om. När jag öppnade dörren hörde jag röster som direkt tystnade när jag klev innanför dörren.

"Mamma, pappa, jag är hemma," ropade jag och slängde av mig skorna. Som vanligt lade jag väskan i garderoben och hängde skinnjackan på kapphängaren. Samma visa varje dag...

"Älskling, kan du komma till köket?" Ropade mamma. Fundersamt började jag gå mot köket. Skulle de äntligen berätta för mig om hemligheten? Eller vad jag trodde var en hemlighet. Det fanns definitvt något som de gömde från mig. Tänk om det var dags att få veta?

"Ja," svarade jag. Jag skyndade mig in i köket. Mamma och pappa satt där på två vita, stora barstolar. De såg både nervöst och glatt på mig. Det måst vara någonting bra, vilket bådade gott.

"Så, vi måste berätta en sak för dig. Du fyllde ju 16 för inte längesen, och det är dags att berätta det här för dig," började pappa. Jag nickade. Han drog en hand genom hans korta, brungråa hår och suckade.

"Har du märkt något konstigt på sistone?" Tilläggde mamma. Hennes blonda hår låg redan i perfekta, korta små korkskruvar ner till hennes axlar.

"Ehrm..." började jag. Om de berättade något för mig borde väl jag också säga sanningen? Och vad gör det om jag berättade om några vargar? Pfft, ingenting! (=Mamma får ett psykiskt sammanbrott och vill flytta, börjar packa på direkten för att sedan tänka att vi kan lämna alltihop och bara dra. Vargarna kan skada oss och hennes lilla ägosten, som motsvarar mig. Hon skulle låsa in mig i ett rum och inhägna vårat nya hem i stängsel och murar, till och med döda varenda lilla myra hon hittade i trädgården. De kunde ju bita mig). "Det är liksom inget stort. Det var bara i skogen och.."

"Enorma vargar?" Frågade mamma och pappa i kör. Jag nickade förvånat. Hur?

"Ja, hur visste ni?"

"Din mor och far lämnade inte bara ett kuvert. Hon lämnade även en bok, bara till dig, som du egentligen skulle få vid sexton års ålder. Men vi visste inte hur vi skulle göra, det är så mycket att ta in för dig. Men här har du," sade pappa och sträckte sig efter något i kökslådorna. Han fiskade upp något bakom kökslådan, gömt i ett litet hål. Det var en gammal bok med läderremmar runt som band ihop den. Han gav mig boken med darrande händer.

"Kom till oss när du känner för det. Men ge dig inte ut själv utan att säga till," sade mamma och strök mig över kinden. "Du växer upp så fort."

Häpet såg jag ner på boken och nickade långsamt. Mina föräldrar hade lämnat mig en bok. Jag tjuvkikade in i den för att se att den var handskriven. En bok till mig från mamma och pappa. Nej, inte mamma och pappa. De var inte mina föräldrar, endast i blod men inte i hjärta. Christoffer och Tris Vest.

Försiktigt gick jag uppför trappan och in i mitt rum. Snabbt tängde jag igen dörren, så det nästan såg ut som att jag var rädd för att någon skulle komma in efter mig. Jag satte mig i min säng och böjade binda upp remmarna för att öpnna den lilla boken. Direkt kände jag igen den bekanta skrivstilen från kuvertet de också hade lämnat.

"Kära Octavia,
När du läser detta brev är du redan 16 år. Min fina lilla tjej. Jag önskade att jag kunde se hur du ser ut idag, men det kan jag ej. Jag är redan död. Fast det kommer vi till senare, nu behöver du få veta den viktigaste informationen. Informationen om vad du egentligen är. Vilket blod som pumpas ut ur ditt hjärta och reser runt i dina ådror i en bana runt din kropp.
I denna bok ska jag hjälpa dig. Med allt. Allt du behöver veta. Och det första du behöver få veta är att du är en varulv."