Vargarnas Hemligheter

Kapitel 23

"Så, när kommer din så kallade mate på middag?" Frågade Ash mig finurligt. Jag blängde på honom med mina sylvassa ögon. De blixtrade av ilska. Han låtsades bara som att han inte brydde sig och fortsatte flina det där nedrans flinet. Gärna skulle jag vilja sy ihop hans läppar så de aldrig kan kröka sig så igen.

"Är du så avundsjuk?" Kaxar jag tillbaka. "När kommer din mate då?"

Han tystnade.

1.

2.

3.

"Ehrm, hon ska bort idag, till någon marknad. Kanske imorgon," svarade han.

"Sure," sade jag och skrattade. "Det tror jag på!"

"Det borde du."

Jag gick in i köket och tog ett äpple från fruktkorgen och satte mig på balkongen. Solen lyste mig i ansiktet och jag blundade så mina ögonlock även fick njuta. Snart tog äpplet slut och jag lade resterna av det på det lilla balkongbordet bredvid mig. Någon dunsade ner på stolen bredvid så jag kisade lite med ögonen för att få reda på vem det var. Wera.

"Hej," hälsade jag och sträckte på mig medans jag gäspade.

"Hejsan svejsan på dejsan," svarade Wera glatt som vanligt. Vid första anblick kan hon vara blyg men när hon lär känna en blir hon som hon är innerst inne. Fylld av sprudlande glädje och energi. Hon är också riktigt bra på löpning och överfall. bra i strid.

Hon ser så skör ut på insidan men är en riktig tuffing. Blont, silkeslent hår och stora kristallklara ögon som lyser av självsäkerhet.

"Måste nog ta mig ett träningspass snart, vi vet ju aldrig när de kommer. Det borde vara snart," sade jag.

"Eller hur! Jag menar, nu är alla här. Fler och fler kommer för varje dag som går. De är samlade i trupper en bit bort, de andra flockarna. Till och med två pumaskiftare har kommit för att hjälpa och rädda oss! Att man kan tänka sig," babblade Wera på. Jag nickade vid de rätta tillfällen men lyssnade inte så noga. Flera flockar, bland de starkaste men också de lite mindre, har kommit för att hjälpa oss att strida. Vi är flera hundra, kanske ett tusen om alla som sagt kommer.

"Ash sade förresten att du har hittat din mate, han brukar prata strunt.. Men, är det sant?" Frågade Wera plötsligt. Jag stelnade till.

"Tja, jag har hittat honom. Det är säkert. Men jag vet ingenting om honom, inte ens hans namn," svarade jag. Sekunden efteråt förstod jag att det var en dålig idé att berätta det för Wera. Hon babblar på så mycket att hon säkert kommer råka slinka ut de orden jag just berättat, säkert för Ash. "Fast berätta inte det till någon. Speciellt inte Ash."

"Varför inte för Ash? De andra förstår jag, men varför speciellt för honom?" Undrade Wera nyfiket.

"Nä, det är bara för att han också har fått en mate. Och jag har råkat berätta för honom att jag även har en. Fast inte att jag inte ens vet vad han heter.."

"Så Ash har också hittat sin mate? Men så kul! Vad heter hon då?"

"Laissa tror jag, eller något sånt antar jag."

"På det viset. Nu måste jag i alla fall gå, tjingeling!" Sade Wera plötsligt. Med ett skutt är hon försvunnen lika snabbt som hon kom. hoppas verkligen att hon inte berättar för Ash. Då blir det inte kul.

Jag bytte till vargform och rusade ut i skogen. Jag hoppade över nerfallna träd, över bäckar och bara sprang av mig. När jag saktade ner var jag helt slut och jag flåsade hårt. Men inte lika hårt som jag skulle ha gjort för några veckor sedan. Jag har hållit upp min kondition mycket bättre och är igång och redo för kriget. Fast jag vet fortfarande inte vad vi ska göra. Vi måste döda Malenah, annars fungerar inte mina krafter mot varken Cane, Rebekah eller någon mer av deras soldater. En beskyddande besvärjelse, betydde det att det inte ens gick att sada dem? Alls?

Plötsligt kände jag en annorlunda doft. Det var inte från en varg, en puma eller något annat djur eller skiftare. Det var en mycket kontsig doft, ett slag av örter. Som en explosion av dofter. Någon var på vårat revir. Snabbt vände jag mig runt och försökte spåra doften. Jag måste meddela de andra. För att göra det reser jag mitt pälsbeklädda huvud och ylar en varning och ett rop för hjälp. Andra vargar stämde in i mitt ylande. En för en kom de till mig. Den första var Jane.

"Octavia, vad är d-" Hon stannade mitt i meningen och sniffar. "Inkräktare."

"Jag vet. De luktar, det luktar nästan som-"

"En häxa. Ja, det är det."

Snart kom Matt och ytterligare några vargar jag inte kände igen, troligen från de andra flockarna. De höll sig lite ifrån mig, troligen rädda av vad jag kunde göra. Vad jag kan göra.

Tillsammans bestämde vi en plan fort. Vi splittras upp och ska omringa inkrätaren. Jag sprang ljudlöst fram i skogen. Mina tassar dundrar fram över mossan, men ändå så det ej kan höras från långt avstånd. Det tog en stund för alla att komma runt inkräktaren, vi har öppnat en länk i våra huvuden så vi kan prata genom tankarna med varandra. Det var jag som fixade det till hjälp av mina krafter.

Vi närmade oss inkräktaren. Jag sniffade lite lätt. Ja, hen var kvar. Plötsligt såg jag henne. En lång kvinna med svart, midjelångt hår och djupt blåa ögon. De var så mörkt marinblåa att de nästan såg svarta ut. Hon hade på sig ett tyg som skulle föreställa en kläning, dock var den väldigt smutsig. Hon log. "Tror ni inte att jag vet vad ni gör? Ni omringar mig och har en länk genom era huvuden. Det är lätt att förstå."

'Shit,' skriar en i länken. 'Vi går fram,' sade en annan. 'Vad tror du din ärthjärna? Klart vi inte kan Brendon!' Röt en tredje. 'Vi går fram,' bestämde jag och det blev tyst för några sekunder. 'Lyssna på Octavia,' hörde jag Matthews mörka stämma. Vi gick fram från våra gömställen. Några bakom träd, några i högt och några som jag - bakom ett par buskar.

"Octavia," sade kvinnan och såg på mig. Hur visste hon mitt namn? Jag hade aldrig sett hnne förut. Visserligen var hon väldigt lik Malenah, den mörka häxan genom tiderna jag mött. Nästan läskigt lika var de, med deras ljusa, lite olivfärgade hud och deras långa, nattsvarta hår.

Jag morrade åt henne.

'Vem är du?' skickade jag i en länk till henne. Jag kunde inte kommunicera med 'icke-vargar' i vargform.

"Jag heter Micaelah och är här för att hjälpa dig, din flock och min favoritras ge