Vargarnas Hemligheter

Kapitel 4

Chockad såg jag ner på boken... Varulv? Det kunde inte vara sant. Det kunde inte! Varulvar fanns ju inte. De var bara myter. Mina biologiska föräldrar måste vara galna. Eller om det hon skrev först, de var galna. Först och främst lämnade de mig på TRAPPEN till ett hus som var random utplockat. Varför? Och hur visste hon att hon skulle dö när hon skrev boken? Det fanns så många frågor. Kunde detta vara varför mamma och pappa visste om de stora vargarna i skogen? De kanske hade att göra med den här boken. Nej, den här boken kunde inte berätta sanningen, den kunde bara inte det!

"Du tror mig nog inte nu, men jag lovar dig att det är sant. Om du följer mina instruktioner och ger det här en chans kommer du få se.

Jag och din biologiska far Christopher är renrasiga skiftare, så då är du alltså en renrasig skiftare också. Om du försöker att tänka dig att du har tassar, att du har päls, att du har öron som står rätt upp. Om du tänker varg och på inget mer. Tänk "skifta" och så bara händer det. Tro mig eller ej, fast jag hoppas att du gör det."

"Tavvi! Dina klasskamrater är här!" Ropade pappa plötsligt. Jag såg förvånat upp från boken. Klasskamrater? Jag lade ifrån mig boken mellan madrassen och sängen, för att sedan skynda mig nerför trappan och till hallen. Pappa stod vid ytterdörren. När han såg mig runa hörnet så accpeterade han att vi ville prata privat och gick därifrån. Vid dörrtröskeln stod Wera och Wictor. JAg såg på dem med stora ögon, gnuggade de hårt och kollade igen. Okej, var det en dröm? Ännu en gång nöp jag mig i armen, fast det gjorde bara ont. Förstiktigt gick jag fram.

"Hej.." Sade jag trevande.

"Hej," svarade Wera med en sockersöt röst. "Vi måste prata med dig. Nu. Kan vi gå någonstans mer privat?"

"Vi kan gå upp på mitt rum..." Började jag.

"Ut i skogen menade vi," avbröt Wictor mig. Min nage knöt ihop sig. Skogen? Som om jag vore helt psyksjuk och dum i huvudet så gick jag med på det. Om jag hade tittat tillbaka på det från idag skulle jag ändå ha gjort det, men på den tiden var det inte klokt.

"Mamma, pappa, jag går ut! Kommer snart tillbaka!" Ropade jag in i huset innan jag drog på mig mina converse och låste dörren efter mig. Vi gick runt mitt stora, vita hus och in i den becksvarta skogen. Det hade redan hunnit bli ganska mörkt. Mina ögon vande sig snabbt i mörkret. Jag undrade om de visste att det fanns vargar här? Om jag hade varit ensam hade jag inte ens tänkt tanken att ha gått in i skogen vid den här tiden, när jag nu visste att det mamma berättat för mig om vargarna när jag var yngre: var sanna.

"Du såg oss. Häromdan," sade Wera och vände sig mot mig. Hennes ljust blåa ögon lyste i ljuset.

"Va?" Frågade jag. Inte förstod jag någonting. "I skolan eller?"

"I vargform efter skolan," fortsatte hon. "Och du är Christoffer och Tris Vest,s dotter. Du är som oss. De bad våran flock för 16 år sedan att ta hand om dig när du fick reda på det."

"Vad menar ni?" Frågade jag åter igen. De visste att jag var en skiftare. Om det nu ens var sant. Fanns verkligen varulvar? Mitt inre skrattade, förstås inte! Eller, det kunde vara ett litet nervöst skratt. Det fanns några procents chans att det var sant.

"Vi är också varulvar."

Jag drog efter andan. De var också skiftare. De var också skiftare.

De var också skiftare. Eller bara galna.