Sex - Dante Lindhe

70 - Olivia

Lördag 12 mars 2016
"Men varför i helvete satt du och snackade med honom då?" Ropar William åt mig samtidigt som vi kommer in i lägenheten. Vi har bråkat hela vägen hit. Han är arg för att jag snackade med Dante.

"Inte för att jag inte är över honom i alla fall!" Ropar jag tillbaks.

"Måste du alltid vara så iskall?" Frågar han. Jag kollar konstigt på honom.

"Vad fan vet du om nånting?" Frågar jag.

"Uppenbarligen ingenting!" Ropar han. "Inser du ens själv att du är någon helt annan inför dina, så kallade, vänner?" Frågar han.

"Vad fan menar du med det där?" Frågar jag.

"Du var jättekonstig ikväll. Du var inte alls dig själv." Säger han. Jag fnyser.

"På vilket sätt var jag inte mig själv?" Frågar jag.

"Du var så kall. Så otrevlig. Du satt mest tyst hela kvällen. Reagerade bara med blickar. Vart fan försvann din glada sida? Sidan av dig som skrattar och säger de absolut konstigaste grejerna. Vart fan försvann den sidan? Varför kan du inte vara dig själv runt dem?" Frågar han. Jag kollar på honom ett tag.

"Har det nånsin slagit dig att det kanske är med dem jag är mig själv, och sån jag har varit inför dig är den andra sidan av mig? Den sidan som inte är på riktigt. Den spelade sidan." Frågar jag. Det är på ett sätt sant. Visst, sidan jag visat för William är inte spelad. Den är nog den egentliga riktiga sidan av mig. Men nuförtiden är min spelade sida nästan mer mig själv. Det är sån jag är oftast. Därför är det mer den jag är nu. Nu är det hans tur att fnysa.

"Fast så är det inte." Börjar han. "Vet du vad det är?" Frågar han.

"Nej, snälla berätta för mig!" Säger jag ironiskt och slänger ut med armarna.

"Du är så fucked up av all status du har fått sen en så ung ålder. Du har blivit avgudad sen du var fucking 13 år och det har förstört dig. Det har gjort dig så kall. Det har fått dig att glömma ditt riktiga du." Säger han. Jag skrattar åt honom.

"Du är så fucking patetisk. Vet du det?" Frågar jag.

"Jag behöver i alla fall inte låtsas vara någon jag inte är för att bli omtyckt." Säger han. Jag skrattar igen.

"Inte? Vad har du för förklaring för så du betedde dig när Aiden och Lucas var här då?" Frågar jag. Han suckar.

"Släpp det där nu. Du överreagerar." Säger han. Jag kollar på honom med öppen mun. Chockad och arg över att han kan säga så där.

"Överreagerar jag?" Frågar jag.

"Hela fucking tiden." Svarar han. "Jag borde ha fattat att det var en dum idé att bli tillsammans med en 97a. Du är ju för fan fortfarande en bäbis." Fortsätter han. Jag skrattar.

"Hjärtat, vi är inte tillsammans." Säger jag.

"Inte nu längre, nej." Säger han. Jag ler mot honom.

"Vi har aldrig varit tillsammans. Vill du veta varför jag har umgåtts med dig?" Frågar jag. Han fnyser.

"För att du fortfarande är en så stor slampa att du inte klarar dig en fucking dag utan sex." Svarar han. Jag skrattar.

"Tro mig, sex hade jag kunnat få ändå. Väldigt mycket bättre sex." Svarar jag. "Jag har bara varit med dig för att du har den här lägenheten. För att jag ska slippa vara hemma. Det är inte som att jag nånsin tyckt om dig." Säger jag. Han står tyst. Han andas tungt. Han är arg. Det är uppenbart.

"Och vet du vad? Jag var bara med dig för ligg. Precis som alla andra. För du, Olivia, duger bara till att knulla." Säger han. Jag ler.

"De säger det, ja. Men det stör inte mig. Jag är i alla fall bra på det." Svarar jag. Han stönar frustrerat.

"Du är så sjukt tröttsam. Vet du det?" Frågar han. Jag ler.

"De brukar säga det också." Svarar jag.

"Ut. Ut härifrån." Säger han samtidigt som han öppnar ytterdörren. Jag ler.

"Med glädje." Svarar jag och försvinner ut genom dörren. Han smäller igen den bakom mig. Jag stannar upp och tar ett djupt andetag.

Hans ord rör mig inte. Det är inte som att det är första gången jag får höra att jag bara duger till att knulla. Att folk bara är med mig för att få ligga. Jag vet om det. Och jag har delvis valt det själv.

Dantes POV
"Men kan du prata med mig? Du är så konstig. Har du tappat känslorna för mig?" Frågar Emma med tårarna i halsen där vi går mot hennes hus. Jag suckar.

"Jag vet inte. Jag vet helt ärligt ingenting. Jag vet inte om jag någonsin har haft känslor för dig. Inte på rätt sätt i alla fall." Svarar jag. Hon kollar på mig förfärat.

"Menar du allvar?" Frågar hon. Jag stannar och vänder mig mot henne. Jag tar tag i hennes hand.

"Lyssna här, du är en helt fantastisk tjej. Du är den absolut snällaste och mest renhjärtade tjejen jag har träffat. Men jag är inte rätt för dig." Svarar jag. Hon placerar sina händer på mina kinder och skakar på huvudet.

"Det stämmer inte. Du är visst rätt för mig. Du gör mig lycklig, Dante." Säger hon. Jag tar tag i hennes handleder och drar bort hennes händer från mina kinder.

"Du är inte rätt för mig. Därför är jag inte rätt för dig. Jag kommer aldrig kunna tycka om dig så som jag borde. Jag kommer aldrig kunna känna för dig som jag borde." Säger jag. Hon har börjat gråta nu.

"Jo, det kan du. Och det spelar ingen roll om du inte kan det. Vi funkar jättebra." Säger hon. Jag suckar och skakar på huvudet.

"Förlåt, Emma. Förlåt för att jag gick in i det här från första början när jag egentligen visste att det inte skulle gå. Du förtjänar bättre. Du förtjänar så, så mycket bättre." Säger jag. Hon står tyst nu. Hon står tyst framför mig med söndergråtet smink och snyftar.

"Dante..." Börjar hon. Jag släpper henne.

"Förlåt, Emma. Förlåt mig." Säger jag och lämnar henne där. Jag känner mig hemsk samtidigt som jag känner en lättnad. Jag gjorde rätt sak, det vet jag. Jag hatar att jag behövde såra Emma för det, men hon förtjänar någon bättre än mig. Hon förtjänar någon som kan tycka om henne lika mycket som hon tycker om den. Jag gjorde rätt. För både henne och mig.