Måndag 28 september 2015
"Bara fyra dagar kvar nu." Säger Dante när vi går över skolans parkering. Jag ler.
"Fyra hemska dagar kvar med dig. Sen är jag fri." Svarar jag. Han kollar på mig och ler innan vi stannar framför en bil.
"Du vet, ju mer du dissar mig, desto mer vill jag ha dig." Jag fnyser och himlar med ögonen.
"Tönt." Säger jag.
"Vill du ha skjuts?" Frågar han. Jag fnyser igen och kollar skeptiskt mellan honom och bilen.
"Av dig? Helst inte." Svarar jag. Han ler mot mig.
"Säkert?" Frågar han. Jag tänker på det en sekund, som om jag faktiskt överväger det. Jag orkar verkligen inte ta bussen med alla som slutar skolan och jobbet nu. Jag himlar med ögonen.
"Visst." Svarar jag och hoppar in i bilen. Dante ler nöjt mot mig innan han kör iväg.
Vi sitter tysta under hela bilfärden. Det är skönt med lugn och ro. Sekunden jag kliver in i huset kommer allt kaos vara tillbaka. Därför uppskattar jag att få låtsas som att inget annat finns och bara få slukas upp av tystnaden.
"Oddsen att du följer med hem till mig istället?" Frågar Dante när han har parkerat på uppfarten till mitt hus. Jag kollar trött på honom.
"Kan vi sätta som regel att två oddsen om dagen är max framöver?" Frågar jag. Han höjer ögonbrynen.
"Så du tänker alltså fortsätta prata med mig?" Frågar han med ett flin. Jag flinar tillbaks.
"Det har kommit till min insikt att jag inte har något val." Svarar jag. Han ler mot mig.
"Om det är så att du verkligen inte vill prata med mig behöver du inte göra det. Jag tror att en liten del av dig tycker om det. Du är bara för stolt för att erkänna det." Säger han. Jag himlar med ögonen och skakar på huvudet samtidigt som jag knäpper loss mig. Jag går ur bilen.
"Hejdå, Fjante. Tack för skjutsen." Säger jag och försöker dölja leendet på mina läppar. Han ser igenom mig direkt, det vet jag. Han bara skrattar innan jag stänger dörren och han kör iväg. Jag följer bilen med blicken tills den är utom synhåll.
Med en lätt suck rör jag mig mot huset och öppnar dörren. Genast möts jag av höga barnskrik. Alltid är det någon som skriker i det här jävla huset. Om det inte är någon av småsyskonen så är det mamma och Jonas. Är jag den enda tysta här, eller? Linus också förstås.
Jag sparkar av mig skorna i hallen och ska just gå längre in i huset när Lilly kommer springandes mot mig. Hennes fötter ger ifrån sig ett plaskande ljud när de nuddar golvet. Jag sätter mig på huk framför henne och drar in henne i en kram.
"Nämen! Är det inte min favorit lillasyster?" Säger jag. Hon skrattar på det där gulliga sättet bara riktigt söta barn kan.
"Olivia!" Ropar mamma från köket. Jag ställer mig upp igen med en suck. Plötsligt står hon framför mig i hallen med en arg blick. "Vad har det flugit i dig?" Frågar hon. Lilly går mot köket.
"Vad?" Frågar jag trött.
"Ja, kanske att du har satt igång ett brandlarm i skolan och nu har kvarsittning i en vecka." Svarar hon och slår ut med armarna. Jag himlar med ögonen.
"Det var inte ens jag." Säger jag och börjar röra mig mot trappan. Hon ställer sig i vägen för att hindra mig från att lämna henne och diskussionen.
"Nähä? Vem var det då?" Frågar hon.
"En idiot bara." Svarar jag.
"Namn tack." Säger hon. Sen när bryr hon sig om vilka jag umgås med? Inte för att jag och Dante umgås direkt.
YOU ARE READING
Sex - Dante Lindhe
Fanfiction"Olivia, jag bryr mig om dig mer än vad jag bryr mig om mig själv. Hellre att jag är olycklig än att du är det. Så om det innebar att du skulle må bättre om jag lät dig gå, var jag villig att göra det. Jag är villig att göra precis allt för dig." De...
