Sex - Dante Lindhe

69 - Dante

Fredag 11 mars 2016
"Jag är fett nervös." Säger Emma där vi står i köket på den här dumma festen hon tvingade med mig på. Hon har inte kunnat sluta snacka om att jag ska träffa hennes föräldrar imorgon sen vi bestämde det igår.

"Det kan du sluta vara. Jag är den som borde vara nervös, men kolla på mig, jag är inte det minsta nervös." Svarar jag. Hon skrattar och kysser mig.

"Jag fattar inte vad som hände." Säger hon.

"Med vad?" Frågar jag. Hon ler.

"Med dig. Du har alltid varit så kall mot alla andra men du har aldrig visat den sidan för mig." Säger hon. Jag får en klump i magen när hon säger det. Precis som jag lovade mig själv så har jag faktiskt strävat efter att bli bättre. Jag har slutat vara så dryg och nonchalant hela tiden. Jag ler svagt.

"Varför skulle jag vara kall mot dig?" Frågar jag. Hon rycker på axlarna.

"För att du har varit det mot alla andra tidigare." Svarar hon. Hon skrattar lätt. "Du vet, i början var jag nästan övertygad om att du bara var snäll för att få ligga med mig." Säger hon. Jag ler, fast att jag inte känner för att le.

"Min snällhet är knappast för att få ligga med dig. Jag är inte sån längre." Svarar jag. Det är hälften sanning och hälften lögn. Jag kommer aldrig sluta spela helt. Jag kommer fortfarande aldrig vara helt ärlig. Kommer fortfarande aldrig visa mig sårbar. Hon ler och just när jag ska dra in henne i en kram fastnar min blick på något annat. In i köket kommer Olivia med en kille.

Jag vet att det är han där 95an hon träffar. Jag vet inte hur seriösa de är, men jag hörde att det har hållit sen nyår. Noel berättade att han heter William. Hon träffade honom i USA under jullovet och nu har han flyttat hit. Noel berättade även att hon i princip bor hos honom. Han är så mycket bättre än mig. Han är stabil. Han har både lägenhet och bil. Och vad har jag? Jag har inget jobb och går med trasiga fucking jeans. Jag går för fan fortfarande i gymnasiet för guds skull!

Olivia möter min blick. Vi bara stirrar på varandra. Lika chockade båda två. Vi borde inte bli så chockade av att se varandra egentligen. Men vi blir det ändå. Varje jävla gång. Dock tror jag inte att vi egentligen blir chockade av att se varandra, utan snarare av känslorna som uppstår inom oss när vi gör det.

Hon kom fram till mig på den senaste festen. Hon sa att hon saknade mig. Hon verkade inte full, men hon måste ha varit det. Om det är någon som sväljer sin stolthet mer sällan än mig så är det fan Olivia. Jag tror aldrig hon har gjort det innan. Hon är helt enkelt bara för stolt.

Hon har klänningen på sig. Klänningen hon hade på våran dejt. Jag förklarade aldrig tillräckligt mycket för henne hur vacker hon var den kvällen. Och nu står hon här framför mig och ser precis lika vacker ut som då. Det är som om jag är där igen. Som om det är den kvällen igen. Som om inget någonsin hänt mellan oss. Som om allt efter det bara var en dröm och att vi nu ska gå igenom allt igen. Bara att nu kan vi ändra på allt vi gjorde fel den första gången.

William kollar frågande på henne, sen på mig. Han tar tag i hennes arm och säger nånting. Hon sliter blicken från mig och svarar honom. Jag känner Emmas blick ligga och bränna på mig.

"Ska vi gå till de andra?" Frågar hon. Först nu kollar jag bort från Olivia. Jag nickar.

"Visst." Svarar jag och vi tar oss förbi Olivia och William, ut till vardagsrummet igen.

———

Jag vet inte hur mycket mer jag ska orka. Det är absolut inget fel på Emma. Hon är jättevacker. Hon är smart. Hon är nog en av de snällaste människorna i världen och jag vet att hon skulle göra vad som helst för mig. Men hon är inte Olivia. Hon får mig inte att känna som Olivia gjorde.

Jag tar ett bloss av ciggen. Det är ovanligt lugnt här ute. Visst, musiken inifrån huset hörs, men det är fortfarande lugnt. Det är bara jag här. Men som om någon hört mina ord öppnas altandörren och ut kommer ingen mindre än Olivia. Hon stannar upp när hon får syn på mig. Hon sluter ögonen och suckar innan hon sätter sig bredvid mig på altanen. Hon tänder en cigg under tystnad. Och där sitter vi ett bra tag, på altanen med ryggarna lutade mot huset.

"Hur är han egentligen?" Frågar jag till slut. Hon kollar på mig.

"William?" Frågar hon. Jag nickar och hon rycker på axlarna. "Han är väl rolig antar jag." Börjar hon. Hon suckar. "Och typ den största idioten jag mött. Nästan en större idiot än dig." Fortsätter hon. Jag kollar på henne innan jag skrattar lätt. Det första genuina skrattet sen vi tog slut. Hon skrattar också, men mer diskret än mig.

"Varför är du med honom då?" Frågar jag. Hon lutar huvudet mot husväggen och kollar upp på den kolsvarta stjärnhimlen.

"För att inte vara ensam. För att inte behöva vara hemma." Svarar hon. "Dessutom förstår han mig på ett sätt som ingen annan kan. Samtidigt som han typ förstår mig minst av alla i hela världen." Tillägger hon och ler mot slutet. Jag ler tillbaks mot henne.

"Det låter komplicerat." Säger jag.

"Det är det också." Svarar hon. "Hur är Emma då? Hon verkar gullig. Typ lite för gullig för dig." Säger hon. Jag skrattar.

"Det är hon nog. Hon är bara så snäll. Typ överdrivet snäll. Nästan läskigt snäll. Det är som om hon aldrig skulle sätta sig själv först. Aldrig någonsin. Och sånt skrämmer mig." Svarar jag.

"Tell me about it. Vissa verkar ha svårt att fatta att man måste sätta sig själv först ibland." Säger hon. Jag nickar och tar ett bloss av min cigg. Jag tvekar ett tag innan jag säger nästa mening.

"Var du full när vi snackade på den där festen för tre veckor sen?" Frågar jag. Hon är tyst en stund innan hon skakar på huvudet.

"Inte när jag pratade med dig. Jag var det sen. Äckligt full blev jag." Svarar hon. Jag nickar sakta.

"Så du menade det verkligen när du sa att du saknar mig?" Frågar jag. Hon kollar på mig.

"Jag menade det mer än vad jag menat något tidigare. Jag saknar dig mer för varje dag som går. Saknar dig bara mer för varje gång jag är med William. För varje gång han kysser mig. För varje gång jag ligger med honom. För varje gång han kramar mig. För varje gång vi andas samma luft." Svarar hon. Jag är tyst ett bra tag. Vet inte vad jag ska svara. Vet inte vilka ord som är rätt. För jag har ingen rätt att sakna henne, även om jag gör det hela tiden.

"Du är vacker ikväll. Du vet, när jag såg dig förut i köket kändes det som när jag hämtade upp dig inför våran dejt i höstas. Det kändes som att vi var dem vi var då." Berättar jag. Hon skrattar.

"Det är klänningen, eller hur?" Frågar hon med ett leende. Jag ler tillbaks mot henne.

"Det är definitivt klänningen." Svarar jag. "Jag sa aldrig till dig hur vacker du var den kvällen. Hur vacker du alltid har varit. Hur vacker du alltid är." Fortsätter jag.

"Det är nog mycket vi aldrig sa till varandra." Säger hon. "Men nu är det försent. Du är med Emma och jag... Jag är med William." Fortsätter hon med tom blick. Jag suckar.

"Det är nog försent." Svarar jag. Just när hon ska säga något öppnas dörren och ut kommer William. Han kollar konstigt på oss innan han spänner blicken i mig.

"Olivia, vi ska dra nu." Säger han. Hon ger mig en snabb sista blick innan hon reser sig upp för att gå mot honom. Han tar tag i hennes hand och drar in henne i huset. Jag suckar för mig själv. Där var hon borta.