Onsdag 24 december 2015
Jag och William ligger med mobilerna i hans säng. Det känns så konstigt att ha kommit så nära honom så snabbt. Men det är rätt så skönt. Jag känner ju ingen annan här, och jag behöver någon. För en gång skull behöver jag någon. Dessutom behöver jag inte spela med honom. Jag menar, han vet ändå inte vem jag var innan det här och han känner ju ingen från Stockholm. Varför skulle jag behöva spela då?
Det känns också konstigt att vara i en helt annan tidszon än alla andra jag känner. Vi ligger nio timmar efter. Klockan är 12 på natten här medan den är 9 på morgonen i Sverige. Det är även julafton i Sverige nu. Jag tar snabbt upp mobilen för att smsa Linus.
Jag, 00:13
God jul min älsklings skruttis!!❤️ Önskar jag var med dig just nu. Krama Lukas, Leon och Lilly från mig😘
Jag slänger undan mobilen och suckar lätt. Jag saknar dem faktiskt lite. Mina syskon alltså. Inte mamma eller Jonas. Och definitivt inte Dante.
Jag sluter ögonen och lyssnar på den låga musiken som strömmar ut ur högtalaren. Plötsligt känner jag igen låten. Jag hör Dantes röst. 'Hur kan du säga saker'. Hov1. Genast får jag ångest. Jag sätter mig upp och kollar skeptiskt på William.
"Lyssnar du på det här?" Frågar jag. Han skrattar.
"Ja. Vadå då?" Svarar han.
"Vet du ens vilka de är?" Frågar jag. Han skakar på huvudet.
"Nej. Jag satte bara på någon lista med svenska låtar. Tänker ju inte tappa mina svenska rötter helt." Svarar han. Jag ger honom en äcklad min.
"Jag byter. Den här kan vi inte lyssna på." Säger jag och hoppar över honom för att ta mig till hans mobil som ligger på nattduksbordet. Jag sätter mig på golvet och passar på att köa några låtar på Spotify.
"Varför är den låten så fel?" Frågar han. Jag kollar på honom ett tag. Osäker på om jag ska berätta.
"Därför att en av dem som skrivit den låten är en vidrig människa." Svarar jag.
"Varför är han en så vidrig människa?" Frågar han. Jag suckar.
"Han ljuger. Det är det enda han någonsin gör." Svarar jag. William flinar mot mig.
"Det är ett ex, eller?" Frågar han. Jag himlar med ögonen.
"Vi var knappast ihop." Svarar jag. Han skrattar.
"Visst, visst." Säger han. Sedan plingar min mobil till. Jag blir genast glad.
"Är det Linus?" Frågar jag. Han tar upp min mobil och kollar på den innan han ger den till mig.
"Nej, det är någon Dante." Svarar han. Det hugger till i magen. Snabbt låser jag upp mobilen och går in på sms konversationen.
Dante, 00:19
Vi måste verkligen prata
Dante, 00:19
Fem minuter är allt jag begär
Dante, 00:20
Snälla Olivia, svara åtminstone på mina sms
Dante, 00:20
Jag vet att jag fuckade upp men jag är orolig nu. Ingen vet vart du är
Jag suckar och lägger ner mobilen.
"Är det möjligtvis exet som inte är ett ex?" Frågar William. Jag nickar utan att möta hans blick. "Vad gjorde han?" Frågar han. Jag kollar på honom.
"Som jag sa är han en lögnare. Han ljög." Svarar jag. William nickar sakta. Verkar förstå att jag inte vill prata mer om det.
Musiken tystnar och en ny låt börjar. Jag ler för mig själv. Det här brukade vara min och pappas låt. Vi lyssnade på den hela tiden. Jag minns fortfarande varenda rad. Jag älskade att åka bil med honom för det innebar att vi lyssnade på den här låten på repeat och skrek-sjöng hela bilresan. William flinar mot mig.
"Vad ler du åt?" Frågar han. Jag ler mer nu.
"Det här var min och pappas låt." Svarar jag. Han ler också nu. "Vi lyssnade på den exakt hela tiden. När vi lagade mat ihop, när vi åkte bil, varje kväll i vardagsrummet. Jag har inte lyssnat på den sen dess." Fortsätter jag.
"Varför inte?" Frågar han. Jag suckar djupt.
"Antar att jag bara har försökt glömma allt med honom sen han stack. Jag var arg på honom. Dessutom hade det känts fel att lyssna på den utan honom." Svarar jag. William nickar.
"Jag förstår ändå det, även om jag inte kan relatera." Börjar han. "Du vet, jag har aldrig träffat min pappa. Mamma var bara 17 år när hon blev gravid med mig så vem som nu är min pappa stack så fort han fick veta." Berättar han. Jag lägger huvudet på sned och ska just svara när dörren till rummet glider upp. Pappa står där. Han ser nyvaken upp.
"Ni får stänga av musiken nu. Alla sover." Säger han. Jag ler mot honom.
"Hör du vilken låt det är?" Frågar jag. Han ler svagt och nickar lätt.
"Den är bra." Svarar han. Mitt leende avtar och jag kollar fundersamt på honom.
"Minns du inte?" Frågar jag. Han rynkar ögonbrynen.
"Minns vadå?" Frågar han. Jag kollar ner på händerna i mitt knä.
"Nej, inget." Svarar jag.
"Stäng av musiken i alla fall. Godnatt." Säger han och försvinner ut. William sträcker sig efter sin mobil och stänger av musiken. Jag fortsätter att bara kolla ner på mina händer där jag fortfarande sitter på golvet.
"Du, jag är ledsen." Säger han. Jag kollar upp på honom. Han kollar på mig medlidande.
"Det är lugnt." Svarar jag. Jag fnyser. "Det är inte som att jag kom hit i hopp om att jag skulle få tillbaks min pappa. Jag fattar att han har gått vidare och lämnat sitt gamla liv bakom sig. Att han har lämnat mig bakom sig." Fortsätter jag.
"Varför kom du hit då?" Frågar han. Jag rycker på axlarna.
"Jag hade inget i Stockholm att stanna för längre." Svarar jag.
"Exet som inte är ett ex, eller?" Frågar han. Jag skrattar lätt. Ett känslolöst skratt.
"Exet som inte är ett ex, ja." Svarar jag. William lägger en hand på min axel och ler snett mot mig.
"Allt löser sig ska du se." Säger han. Jag ler och nickar.
"Jag vet." Svarar jag. "Jag borde gå och lägga mig nu." Fortsätter jag och reser mig upp från golvet. William tar tag i min hand. Jag vänder mig mot honom.
"Tack för att du kom hit. Du anar inte hur mycket det betyder för mig att ha dig här." Säger han. Jag ler bara mot honom innan jag fortsätter ut genom dörren.
ΔΙΑΒΑΖΕΙΣ
Sex - Dante Lindhe
Fanfiction"Olivia, jag bryr mig om dig mer än vad jag bryr mig om mig själv. Hellre att jag är olycklig än att du är det. Så om det innebar att du skulle må bättre om jag lät dig gå, var jag villig att göra det. Jag är villig att göra precis allt för dig." De...
