Sex - Dante Lindhe

22 - Olivia

Fredag 9 oktober 2015
Jag går på helspänn hela dagen. Det är så sjukt. Varför i helvete tackade jag ja till en dejt med Dante? För det första så vet jag inte ens vart vi ska eller vad vi ska göra, och för det andra vet jag inte när vi ska mötas. Det enda han skrev i ett sms var att jag skulle klä upp mig lagom. Vad är ens lagom för honom?

Efter mycket frustration och många mentala sammanbrott på mitt rum är jag klar och redo för en hemsk dejt med Dante. En smaragdgrön, lite kortare klänning i silke blir det. Den som Elsa tjatade på mig att köpa. "Du bara MÅSTE ha den här. Den kommer framhäva dina gröna ögon", sa hon.

Jag kollar snabbt på klockan. 17:36. Han har fortfarande inte skrivit någon tid eller plats. Varför är jag så stressad för? Det är bara Dante. Äckliga, vidriga Dante. Plötsligt plingar min mobil till och jag flyger upp från sängen.

Tagga ner, Olivia.

Fjante, 17:36
Jag är utanför. Hoppas du är klar för jag pallar inte vänta

Står han utanför? Jag hade inte förväntat mig att han skulle hämta upp mig. Sen när blev han en sådan gentleman? Det hade varit en grej om det här bara var en del av hans plan för att få ligga med mig igen. Men nu lovade han ju att inte tjata med mig hem. Fast varför skulle jag tro att han kommer hålla det? Det finns ingen av det manliga könet som går att lita på. Exakt alla pojkar och män i min omgivning har bevisat det.

Jag nästan springer nerför trappan. Återigen får jag påminna mig själv om att lugna ner mig. Att det bara är Dante. Lilla, lilla Fjante. Jag får precis på mig skorna när mamma dyker upp i hallen.

"Vart ska du?" Frågar hon.

"Träffa kompisar." Svarar jag. Hennes blick sveper över mig från topp till tå.

"Så där finklädd?" Frågar hon. Jag suckar.

"Mamma, sen när brydde du dig?" Frågar jag. Hon bara suckar innan hon försvinner in i vardagsrummet.

Jag öppnar dörren och där står han lutad mot sin bil. Dante, fucking, Lindhe. Han har på sig ett par svarta jeans och en vit skjorta. Jag trodde aldrig att jag skulle få se honom så här uppklädd. Det är något jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig.

"Fan vad tid det tog." Säger han med en suck när jag står framför honom. Jag flinar.

"Jag som för en sekund trodde att du hade gått och blivit en gentleman som skulle hämta upp mig och allt." Svarar jag. Han bara skrattar innan han drar in mig i en kram. Hans handling gör mig chockad. Det känns skumt att Dante skulle krama en. Han är inte direkt den kramiga typen.

"Vart ska vi?" Frågar jag när vi sitter i bilen. Han flinar mot mig.

"Det får du se." Svarar han. Jag himlar med ögonen. Hans blick sveper över mig i någon sekund innan han kollar på vägen igen. "Tur att du fattade vad lagom uppklädd betydde. Jag var rädd för att du skulle komma i helt fel kläder." Säger han. Jag ger honom en konstig blick samtidigt som jag flinar.

"Jag kan inte avgöra om du är ironisk eller inte." Svarar jag. Ett leende växer på hans läppar.

"Välkommen till alla i din omgivnings värld." Säger han. Jag skrattar. Är jag verkligen ironisk så ofta?

Efter en stunds bilfärd parkerar han och motorn tystnar. Jag har verkligen inte den blekaste aning om vart vi är. Jag kan inte ens avgöra vart i Stockholm vi befinner oss.

Vi går ut ur bilen. Då jag inte har någon aning om vart vi ska följer jag bara efter honom. Vi båda går tysta och han ser spänd ut. Nästan lite nervös. Jag hoppas att han är det i alla fall. Då slipper jag vara ensam om det.

Vi styr stegen mot en liten resturang och går in. Jag kollar runt i det lilla rummet. Det är nedsläckt och lyses endast upp av en massa ljus lite överallt. De få borden i restaurangen är fulla av människor som pratar och skrattar. Det är fint här. Nästan lite för fint. Det innebär att det är dyrt. Hur fan ska vi ha råd med det här?

"Vad tycks hittills då?" Frågar han när en kypare har visat oss till vårat bord. "Innan du roastar sönder mig måste jag bara säga att, till mitt försvar, det här första gången jag gör något sånt här." Tillägger han snabbt. Jag skrattar.

"Det är jättefint, Dante. Det här trodde jag aldrig om dig." Svarar jag. Han höjer ögonbrynen.

"Vad trodde du om mig då?" Frågar han. Jag rycker på axlarna.

"Det du visar. Det du är. En nonchalant kille som bara bryr sig om sig själv." Svarar jag. Han flinar mot mig.

"Vad var det vi sa, Olivia? Inga spel tillåtna ikväll." Säger han. Motvilligt ler jag. Jävla läppar. Sluta le.

"Det kommer bli svårt. Allt blir bara så extremt mycket roligare med spel." Svarar jag. Han ler mot mig.

"Tro mig, jag vet."

Inte långt därefter beställer vi in våran mat. Jag blev nästan illamående när jag såg hur mycket allt kostar. Har Dante verkligen pengar till det här? Har jag verkligen pengar till det här? Jag hatar att behöva be pappa om pengar. Det är därför jag aldrig gör det.

"Hur gör man ens det här? Vad pratar man om på en dejt?" Frågar jag. Jag måste anstränga mig till mitt yttersta för att inte visa hur nervös och stressad jag är. Dante ler mot mig.

"Jag antar att man ska försöka lära känna varandra. Eftersom vi skippade den delen och gick direkt till sexet förut har vi nog en del att prata om." Svarar han. Jag flinar.

"Inga spel. Kommer du ihåg?" Säger jag. Han skrattar.

"Vem kom ens på den dumma regeln?" Frågar han.

"Den dumma regeln kom från lilla dumma dig, Dante." Svarar jag.

"Jaja. Ska vi vara helt ärliga mot varandra ikväll då? Jag tror det är det man ska vara på dejter." Säger han. Jag skrattar.

"Kommer inte på frågan. Varför tror du att jag skulle vara helt ärlig mot dig, Dante Lindhe, när jag inte har varit helt ärlig mot någon i hela mitt liv?" Frågar jag. Han skiner upp i ett leende.

"Bra start, Olivia. Nu var du ärlig om att du aldrig har varit ärlig. Vad beror det på?" Säger han. Jag himlar med ögonen men kan inte låta bli att skratta. Han är den största idioten. Den största tönten. Kanske även den vackraste tönten.