Sex - Dante Lindhe

61 - Dante

Torsdag 31 december 2015
Jag är på den där dumma festen, hos den där dumma Jennifer, som dumma Ludwig tvingade med mig på. Jag fattar inte hur han lyckades. Visst, det är nyår. Visst, man ska festa då. Men vem fan vill festa när de precis förlorat en så viktig del av sig själv? En så viktig person.

Jag har äntligen fått svar på vart hon är. Inte från henne förstås. Olivia iggar fortfarande alla mina sms och samtal. Jag har slutat höra av mig nu. Jag slutade höra av mig sen Noel berättade att hon är i LA hos sin pappa.

Jag är glad för hennes skull. Stolt över henne för att hon faktiskt åkte till sin pappa, även om det innebar att lämna mig. Jag vill att hon ska må bra. Jag vill att hon ska få tillbaks sin pappa.

Men samtidigt kan jag inte sluta vara ledsen för min skull. Sluta tycka så jävla synd om mig själv. Jag måste sluta med det snart. Jag vet att jag inte borde tycka synd om mig själv. Det var trots allt jag som orsakade detta. Jag måste stå för det och ta konsekvenserna.

Konsekvenserna som innebär total hjärtesorg. Jag hatar att erkänna det, erkänna det för mig själv, men jag är helt förstörd. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här för en tjej. Jag trodde aldrig att någon skulle kunna få mig att känna så här.

Självklart har jag inte berättat för någon. Även om det vi hade är slut gäller fortfarande några av reglerna. Dessutom hade jag aldrig kunnat erkänna för någon att jag mår så här dåligt. Det var jobbigt nog att erkänna det för mig själv. Det är fortfarande jobbigt att erkänna det för mig själv.

"Vad händer? Du är så frånvarande." Frågar Ludwig där vi sitter i soffan. Jag suckar.

"Jag har bara tråkigt." Svarar jag.

"Snacka lite med Jennifer då. Hon är sugen på dig." Säger han. Jag kollar skeptiskt på honom.

"Jag skippar nog." Svarar jag.

"Kom igen! Hon är skit snygg! Dessutom har du inte pratat med en tjej sedan typ i somras, bortsett från Olivia då. Du behöver få tillbaks ditt game innan du tappar det helt." Säger han.

"Eller så fortsätter du så här och slutar ligga runt för gott." Säger Noel med ett stort leende. "Det är dags att du växer upp och inser hur tragiskt det är." Fortsätter han med ett flin.

"Jag tar inte tips från hjärtekrossade hjärtekrossare." Säger jag.

"Too soon." Svarar han. De andra skrattar men jag kan inte ens tvinga fram ett skratt längre.

"Kom igen. Snacka bara med Jennifer. Du måste ju hitta en nyårskyss." Säger Ludwig.

"Det lär inte bli så svårt. Alla dreglar ju över Dante." Säger Axel.

"Förr, ja! Han har helt tappat sin shine nu. Därför måste han göra sig tillgänglig igen. Så att folk fattar att de ska vara lika besatta som förr." Svarar Ludwig. Jag suckar.

"Sluta prata om mig och börja prata med mig, tack." Säger jag. De flinar mot mig innan de skrattar. Jag reser mig upp.

"Kom igen! Sluta vara bitter nu!" Klagar Ludde.

"Jag ska bara hämta mer att dricka." Svarar jag och rör mig mot köket.

Det är tomt här. Jag lutar mig över diskbänken och sluter ögonen. Jag tar några djupa andetag innan jag suckar. Allt var så mycket lättare förr. Vad fan har hänt med mig? Jag fungerar inte längre.

"Hur är det?" Frågar någon bakom mig. Jag vänder mig snabbt om. Jennifer.

"Bra." Svarar jag. Hon nickar och tvekar ett tag innan hon går närmre mig.

"Jag väntade på att få en möjlighet att prata med dig." Säger hon.

"Jaha." Svarar jag bara, helt ointresserad. Hon nickar och ler.

"Jo, jag tänkte så här. Jag har ingen att kyssa vid tolvslaget och så vitt jag vet har inte du heller det." Börjar hon. Jag orkar inte det här just nu. "Och det börjar närma sig nu. Det är exakt 40 sekunder kvar. Sååå, jag tänkte att vi kanske kunde kyssa varandra. Bara för att inte bli helt utan någon att kyssa." Fortsätter hon. Jag är tyst och tänker på det ett tag. En kyss kanske kan få mig att tänka på annat. Jennifer ser rätt så bra ut också. Mycket snyggare än de flesta. Självklart inte snyggare än Olivia. Men det är i och för sig omöjligt. Jag rycker på axlarna.

"Visst." Svarar jag. Hon skiner upp i ett leende.

"Bra. Skynda ut nu. Vi får inte missa det." Säger hon och drar med mig ut ur huset.

Alla står nu samlade på gräsmattan. Tjejer och killar står redo framför varandra. Sen när blev en nyårskyss så viktig ens? Det är bara en kyss. En simpel liten kyss. Och det är bara en högtid. En simpel liten högtid.

Alla börjar räkna ner nu. Jennifer virar sina armar runt min nacke. Jag sluter ögonen för en sekund och föreställer mig att det är Olivia. Vad gör Olivia just nu? De firar det nya året om nio timmar nu.

Jennifers leende växer när det bara är tre sekunder kvar. Hon lutar sig närmre mig. Sluter ögonen. En våg av ångest och skuldkänslor sköljer över mig. Vad tänker jag med? Jag har precis sårat den finaste tjejen i världen och här står jag redo att kyssa en annan tjej. Det är fel. Det borde vara tvärtom. Olivia är den som borde kyssa en annan kille.

"Ett!" Ropar alla. Fyrverkerier fyller himmelen och folk börjar kyssas. Just när mina läppar ska nudda Jennifers drar jag undan. Hon kollar frågande på mig men jag bara backar bakåt. Försöker ta mig bort från folkmassan.

Då får jag syn på Noel. Han kollar på nånting. Ser ledsen ut. Riktigt jävla ledsen. Han ser nästintill död ut. Jag försöker se vad han kollar på. Där. Leah står med en annan kille. De står och hånglar. Stackars Noel.

Jag fortsätter bort från klungan och skyndar bort från huset. Det här var en dålig idé. En riktigt jävla dålig idé.

Olivias POV
Det här är bästa dagen på hela den här resan. Första dagen jag helt kan tänka på annat. Annat än Dante. Jag är evigt tacksam för att William tog med mig på den här festen.

"Just det! Jag har en sak att berätta." Säger han där vi står ute på altanen och delar på en cigg. Jag skrattar.

"Tell me." Säger jag. Han ler.

"Du åker ju hem i övermorgon och jag ville spara det här till sista sekund. Men nu känns som ett bra tillfälle att berätta." Säger han. Jag himlar med ögonen.

"Bara berätta." Säger jag. Han skrattar lätt.

"Jag ska flytta till Stockholm." Säger han. Jag skiner upp i ett leende.

"Du driver!" Utbrister jag. Han skrattar och skakar på huvudet.

"Jag har fått jobb där." Säger han. Jag kastar mig om hans hals och sjunker in i hans famn.

"Det här är fantastiskt!" Utbrister jag. Han bara skrattar. Vi släpper kramen men håller fortfarande om varandra.

"Vi kan fortsätta ses." Säger han. Jag bara ler. Det här är helt underbart. William och jag har kommit otroligt nära på bara någon vecka.

Plötsligt rusar folk ut på altanen. Alla är glada och förväntansfulla inför det nya året. Eller bara inför att få den så överskattade nyårskyssen alla tar på för stort allvar. De börjar räkna ner. Jag och William ler mot varandra och hänger med de andra i nedräkningen.

"Three!" Ropar alla i kör. William tar ett steg närmre mig. "Two!" Fortsätter alla ropa. Han placerar sina händer på mina höfter. En alltför bekant gest. Men det brukade vara Dantes gest. "One!" Ropar alla. Fyrverkerier fyller natthimlen och folk jublar medan andra kysser varandra. Innan jag vet ordet av det är mina läppar på Williams.

Dante finns inte i mina tankar. För första gången sen jag först träffade honom tänker jag inte på honom. Det är skönt. Jag har spenderat alltför mycket tid på att tänka på honom. Han är borta nu. Han ska inte få störa mig mer. Men en del av mig hoppas nog på att han inte alls är borta. Inte för gott i alla fall.