Sex - Dante Lindhe

54 - Dante

Lördag 5 december 2015
Jag var inte alls beredd på det som hände i tisdags. Jag och Olivia skulle bara mötas upp för att gå en promenad och snacka, precis som vi brukar. Men på vägen ser jag det där jävla inlägget. Inlägget med en av hennes rövbilder. Inlägget där det står att hon skickade den förra veckan. Inlägget är borta nu, men minnesbilden är kvar. Inpräntad i min hjärna.

Jag ångrar allt jag sa till henne i tisdags. Det är nog det mest korkade jag har sagt, och jag har sagt mycket dumt. Man säger inte till någon som Olivia att hon bara är bra nog att ligga med. Hon har redan den bilden av sig själv sen flera år tillbaks. Dessutom är det så långt ifrån sant. Olivia är så, så mycket mer. Hon är allt och lite till. Allt som gjorde mig glad. Allt som gjorde mig trygg. Allt jag behövde.

Men om hon ska vara kall måste jag vara det tillbaks. Jag vet att hon inte menade de sakerna hon sa om mig heller. Skillnaden mellan oss är bara att hon förmodligen sitter hemma just nu och tror på sina lögner. Att hon bara var med mig för ligg. Att jag inte betydde någonting alls för henne. Men jag vet att jag gjorde det. Och jag vet att hon innerst inne också vet det.

Det är som om jag glömmer att det är slut nu hela tiden. Jag kommer på mig själv flera gånger om dagen med att börja skriva till henne och fråga om hon vill ses. Eller med att jag är nära på att ringa henne. Men jag kan inte göra det. Jag kan inte heller be om förlåtelse, eller förlåta henne. För hon bröt ett av våra löften. Och våra löften var nog allt vi var.

"Lyssnar du ens?" Frågar Valter där jag, han, Sofia och Noel sitter.

"Ha?" Frågar jag. Valter och Noel flinar mot mig innan de skrattar.

"Hallå, kan inte ni dra ut på en cigg eller nåt ett tag?" Frågar Sofia. Killarna kollar konstigt på henne.

"Varför det?" Frågar Valter. Hon ger honom en trött blick.

"Bara var duktiga pojkar och gör som jag säger nu." Säger hon.

"Ja, mamma." Svarar Noel med en tillgjord röst och killarna skrattar medan Sofia himlar med ögonen. Men de gör som hon säger. När de har gått ut genom ytterdörren vänder sig Sofia mot mig,

"Vad har hänt?" Frågar hon. Jag ger henne en konstig blick.

"Va? Ingenting?" Säger jag frågande. Hon himlar med ögonen.

"Sluta låtsas, tönt. Jag fattar ju att det är något. För någon månad sen slutade du vara så bitter och arrogant och blev nästan obehagligt snäll och glad, och nu är du mer bitter än någonsin." Säger hon.

"Jag vet inte vad du pratar om. Får man inte ändra humör lite då och då? Alla gör ju det. Det är ju bara mänskligt." Svarar jag,

"Absolut, men du gör det på ett omänskligt sätt." Börjar hon. "Är det slut med Olivia?" Frågar hon. Jag kollar chockat på henne.

"Slut med Olivia? Vad skulle vara slut med henne? Vi har aldrig varit något." Säger jag. Hon ger mig en trött blick.

"Du tror verkligen att jag är korkad eller nåt. Dante, vi har varit bästa vänner hela våra liv. Jag fattar allt som pågår i ditt liv." Säger hon.

"Uppenbarligen inte. För jag och Olivia var aldrig något." Svarar jag. Jag ljuger ju inte. För om man nu ska tro på hennes ord så var vi aldrig någonting. Sofia ger mig en skeptisk min.

"Mm, visst. Vad är det som händer då?" Frågar hon. Jag suckar.

"Ingenting." Säger jag, nästan irriterat.

"Fortsätt du ljug för alla. Men du är så jävla genomskinlig. Mer genomskinlig än du tror." Säger hon. Jag är tyst ett tag innan jag reser mig upp.

"Jag drar hem nu. Jag pallar inte vara med ett äckligt par och en hjärtekrossad Noel längre." Säger jag och skyndar ut ur huset.

———

Jag öppnar dörren till lägenheten och sparkar av mig skorna innan jag skyndar mot mitt rum.

"Hej, älskling!" Ropar mamma från vardagsrummet. Jag svarar inte, utan fortsätter bara mot rummet. Jag smäller igen dörren bakom mig och slänger mig på sängen.

Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte.

Hur kan någon vara så kall efter att ha varit så genuin? Efter att ha visat sig så sårbar. Jag fattar inte. Även om jag och Olivia är lika kommer jag aldrig att förstå det.

Det är då jag känner något brista inom mig. Det känns obehagligt. Obekvämt. Något jag aldrig känt tidigare. Jag känner ett sting genom kroppen. Det svider. Det värker. Det gör verkligen fysiskt ont överallt.

Det är då jag bli arg. Hur kunde hon säga något sånt? Hur kunde hon göra något sånt? Hur kunde hon vara sån mot mig? Hur kan man låtsas så bra? Hur kan man vara så elak att man tar sig in på djupet i en annan person för att sen bara krossa den? Det är värre än allt annat jag har gjort mot tjejer tidigare. Jag gick aldrig så långt med dem. Jag blev aldrig så personlig mot dem.

Någonting rusar inom mig. Det tar sig fram genom alla artärer och ut i de allra minsta venerna. Jag känner det i hela kroppen. Den där pirrande känslan. Frustrationen.

Det är då jag börjar slå på saker. Riva sönder saker. Välta saker. Jag börjar med att banka i väggen. Sedan river jag ner alla affischer och tavlor från min vägg. Sen får jag syn på anteckningsblocken på skrivbordet. Det står så mycket om Olivia där.

Jag går dit och läser några texter. Sedan kastar jag blocket i väggen. River sönder alla sidor där det står om henne i ett annat block. När allt ligger på golvet sparkar jag till stolen så den faller till golvet med en hög duns. Plötsligt öppnas dörren till mitt rum.

"Vad händer?" Frågar mamma oroligt. Då brister det för mig. Jag faller ihop på golvet bland alla saker. Bland alla trasiga papper, anteckningsblock, tavlor. Allt. Jag kniper ihop ögonen och känner den första tåren rinna. Det blir ett aggressivt gråtande. Knappt några tårar. Bara ljudet av gråt. Mamma sätter sig bredvid mig och omfamnar mig.

"Andas. Allt kommer bli bra." Säger hon samtidigt som hon stryker handen över min rygg.

Detta drar fram minnen. Minnen från när pappa gick bort. Minnen från när jag var liten och var argare på världen än någonsin. När allt jag någonsin kände var frustration. Såna här utbrott var rätt så vanliga då. Mamma fick lugna ner mig alltför många gånger.

När jag träffade Olivia var det som om all min ilska mot världen bara försvann. Hon fick den att försvinna. Hon fick mig att känna något jag inte känt sedan innan pappa dog. Hon fick mig att känna mig genuint lycklig. Men den lyckan försvann med henne. Nu är jag lika arg på hela världen som jag alltid har varit.