Sex - Dante Lindhe

33 - Dante

Tisdag 20 oktober 2015
Alltid ska Olivia vara så jävla långsam. Vad kan ens ta sån tid nu? Passande nog ser jag henne komma gående där över parkeringen. Hon går med bestämda steg mot bilen och när hon närmar sig låser jag upp. Hon öppnar dörren och sätter sig i passagerarsätet.

"Vad vill du?" Frågar hon. Jag flinar mot henne.

"Varför sån attityd all of a sudden?" Frågar jag. Hon himlar med ögonen. "Jag vill bara hitta på något." Tillägger jag.

"Som vad?" Frågar hon.

"Någonting där du inte har attityd mot mig. Du kan inte skylla på att jag var otrevlig sist vi sågs." Svarar jag. Hon skrattar lätt.

"Hur kommer det sig att du helt plötsligt vill umgås så mycket med mig? Jag trodde att du var en som endast gjorde engångsligg." Svarar hon. Jag ler.

"Det gör jag också bara." Svarar jag.

"Ändå har du legat med mig två gånger." Säger hon. Jag rycker på axlarna.

"Antar att det finns undantag." Svarar jag.

"Men, Dante lilla, hur kommer det sig att du har umgåtts med mig ett flertal gånger utan att knulla mig då?" Frågar hon. Jag skrattar lätt. Så där svagt och obrytt.

"Svaret på det har jag inte listat ut själv än." Svarar jag. Det är sant. Jag vet helt ärligt inte varför jag känner det där behovet av att vara nära henne. Det är någon märklig slags dragningskraft inom mig som jämt fuckar allt jag är. Så har det varit sen första gången vi snackade. Hennes flin växer.

"Försök lista ut det då." Säger hon. Jag skrattar och skakar på huvudet. Olivia är så... Ja, Olivia är så Olivia.

Jag startar motorn och kör ut från parkeringen. Olivia kollar på mig med ett brett flin.

"Det här känns lite som en kidnappning. Du kör iväg med mig utan att säga vart vi ska. Utan att fråga om jag ens vill umgås med dig." Säger hon. Jag ler mot henne en sekund innan jag riktar blicken mot vägen igen.

"Hade du inte velat umgås med mig hade du aldrig satt dig i bilen." Svarar jag. Hon blir tyst ett tag.

"Vart ska vi?" Frågar hon. Jag flinar mot henne.

"Hem till dig." Svarar jag. Hon kollar förskräckt på mig.

"Inte en chans. Där går gränsen. Aldrig att du får vistas i mitt hus." Säger hon. Jag skrattar.

"Varför inte? Du har ju varit hemma hos mig tre gånger. Till och med fått sova där. Till och med fått träffa min mamma." Svarar jag. Hon bara skakar på huvudet.

"Det är inte samma sak." Säger hon. Jag kollar skeptiskt på henne.

"På vilket sätt är det här annorlunda?" Frågar jag. Hon kollar på mig.

"På alla sätt som går. Jag har fyra småsyskon som snart är hemma tillsammans med min morsa som hatar dig. Plus att hennes slemmiga man kommer vara där." Svarar hon. Jag kollar på henne och skrattar.

"Hatar din mamma verkligen mig? Hon har ju inte fått träffa mig på riktigt än." Frågar jag. Olivia suckar.

"Tro mig, min mamma hade åsikter om dig redan innan du var född." Svarar hon. Hon flinar mot mig. "Du vet, när jag kom hem och hade din tröja på mig ville hon slänga den. Hon sa att hon vägrade låta något som tillhör dig existera i vårat hus." Fortsätter hon. Jag skrattar.

"Så det är så pass illa?" Frågar jag. Hon nickar.

"Oja!"

"När kommer de hem då?" Frågar jag.

"Vid sex typ." Svarar hon. Jag ler mot henne.

"Perfekt. Då hinner vi se en film." Säger jag. Olivia himlar med ögonen men bakom det döljer sig ett stort leende.

———

"Okej, så, fyra syskon? Hur håller du ens koll på vem som är vem?" Frågar jag med ett skratt där jag står och håller en tavla i hennes rum. Det blev inte någon film. Vi fastnade i någon konversation istället. Hon skrattar och ställer sig bredvid mig. Hon tar tavlan ur min hand och pekar på en mörkhårig pojke.

"Där är Linus." Börjar hon. Pojken ser blyg ut på bilden. Till skillnad från de andra barnen ler han inte och han står tätt intill Olivia och håller hårt i hennes arm. Olivia pekar på en annan mörkhårig pojke på bilden.

"Det där är Lukas." Säger hon. Han ser ut att vara mycket yngre än Linus. Han ler stort med öppen mun och har sin arm över en annan mörkhårig pojkes axlar som ser exakt ut som honom. Olivia pekar på den andra pojken.

"Där är Leon. Lukas och Leon sitter i princip ihop. De är tvillingar." Säger hon. Leon skrattar på bilden samtidigt som han kollar på Lukas. Sist pekar Olivia på den lilla flickan hon bär på i bilden.

"Och sist har vi Lilly. Min favorit. Eller ja, delad första plats med Linus." Säger hon. Lilly skrattar på bilden och kollar fascinerat på sin syster. Först nu slår det mig att alla hennes syskon har mörkt hår, medan Olivia själv har det blondaste håret jag sett. Jag flinar mot henne.

"Jag tror jag ser ett mönster i namnen. Alla börjar på L." Säger jag. Hon suckar.

"Japp. Alla förutom jag." Svarar hon. Det döljer sig något bakom hennes leende. Någon slags deppig känsla.

"Hur gamla är de?" Frågar jag. Olivia sätter ner tavlan på sitt sminkbord igen och kollar på mig.

"Linus är 8 år. Lukas och Leon är 6. Och Lilly fyller 3 i november." Svarar hon. Jag nickar.

"Det är en fin bild på er." Säger jag. Hon ler mot mig.

"Jag älskar den bilden. Mina syskon är mitt allt." Svarar hon. Hennes leende är mitt allt. Just nu i alla fall. Jag vill veta mer om hennes familj. Veta mer om henne.

Jag ställer mig framför henne och virar mina armar runt henne. För en gång skull vilar jag inte händerna på hennes höfter. Det skulle inte passa i det här tillfället. För just nu tänker jag inte det minsta på hennes kropp, utan bara på henne som person.

"När ska jag få träffa dem?" Frågar jag. Jag blir chockad av mina ord. Det är som om jag inte kontrollerar min mun längre. Orden bara flög ur mig. Hon flinar mot mig.

"Varför vill du träffa mina syskon för? Du inser väl att det är sånt där man bara gör om man tänker ha något seriöst med någon?" Säger hon. Jag rycker på axlarna.

"Jag tycker bara att de ser trevliga ut." Svarar jag. Hon skrattar, skakar på huvudet och tar sig ur min famn.

"Synd att du aldrig kommer få bevittna det. För nu måste du nog åka härifrån. De kommer hem vilken sekund som helst." Säger hon. Jag kollar på henne ett tag. Aningen sårad över hennes ord och att hon bara skickar hem mig. Men jag gör som hon säger.