Fredag 11 september 2015
Jag sparkar av mig skorna i hallen innan jag slänger jackan på stolen. Jag vet helt ärligt inte vad den stolens syfte var från början. Kanske var den till för att slänga jackorna på redan då.
"Hallå?" Ropar jag av ren vana. Jag vet att ingen kommer vara hemma. Mamma och Jonas är aldrig hemma.
Jag fortsätter uppför trappan och går sedan in på mitt rum för att slänga mig i sängen. Jag lägger mig på rygg och stirrar rakt upp i taket. Fjärilarna jag målade och hängde upp i taket när jag var liten svingar fram och tillbaka. Det är något förtrollande med att bara stirra upp på dem när det är så här tyst.
Det är nästan aldrig tyst i huset. Jag inser det först när det väl är det. Ljudet av skrikande småsyskon och morsans och Jonas bråk är något som alltid hörs i det här jävla huset. Därför är lugn och ro det jag värdesätter högst av allt. Plötsligt bryts den behagliga tystnaden av att min mobil plingar till.
Elsa Strand, 16:01
Möts vid stationen vid 8? Är sååå taggad!!!
Jag suckar och trycker på smset för att svara.
Jag, 16:02
Blir bra det
Elsa Strand, 16:02
Hörde att Dante vill få till det med dig ikväll
Jag, 16:03
Pffft det kan han fet glömma
Det är så skrattretande. Tror Dante seriöst att han kan få vem som helst i säng? Tror han seriöst att jag vill ligga med honom? Eller, vill och vill, det är väl en definitionsfråga. Det är mycket möjligt att jag vill, men jag skulle aldrig. Jag har mer självrespekt än så. Plötsligt hörs det dova ljudet av ytterdörren som öppnas på nedervåning.
"Olivia?" Ropar mamma från hallen. Jag suckar.
"Ja." Svarar jag. Några sekunder går innan min dörr glider upp och in kommer hon. "Vad?" Frågar jag aningen irriterat.
"Jag måste hämta barnen på dagis och fritids. Kan du sätta igång med maten?" Frågar hon. Jag suckar och slänger undan telefonen.
"Vart är Jonas?" Frågar jag. Hon suckar.
"Inte vet väl jag. Kan du snälla bara hjälpa till för en gång skull?" Svarar hon. Jag suckar och reser mig ur sängen.
Olivia, gör det.
Olivia, gör så.
Olivia, gör inte så.
Alla dessa jävla ordrar. Aldrig någon som helst kärlek i det här huset. Men jag antar att jag bara har mig själv att skylla. Det var jag som distanserade mig från henne när jag började högstadiet. Jag antar att det blir så när man börjar bli sedd. Populär. Iskall ska man vara. Jag hade bara lite svårt för att ta ner den fasaden när jag kom hem.
———
"Är du hemma ikväll?" Frågar Jonas vid matbordet.
"Är det ens en fråga?" Frågar jag utan att kolla upp från tallriken.
"Droppa attityden." Säger mamma med en sträng röst. Jag behöver inte ens kolla upp för att veta vilken blick hon ger mig just nu. "Vart ska du?" Frågar hon. Jag suckar, kollar upp på henne och lutar mig bak i stolen.
"En kompis bara." Svarar jag. Jag vet helt ärligt inte vem vi ska till. Det enda jag vet är att jag ska supa mig redlös.
"Behöver du något?" Frågar mamma. Jag kollar på henne med en trött min.
"Som vadå? Pengar?" Frågar jag. "Nej, du behöver inte ringa pappa på andra sidan jordklotet och be honom föra över pengar till mig." Fortsätter jag. Mamma suckar men återgår bara till maten istället för att tjafsa emot.
Leon och Lukas skrattar åt någonting på andra sidan bordet. Fy fan vad underbart att vara så där liten och inte märka av när stämningen i ett rum är spänd.
Jag hatar att mamma jämt försöker köpa min kärlek. Dessutom är det inte ens hennes pengar, utan pappas. Pappa som försöker göra upp för att han aldrig tar sig tid att ens höra av sig till sin förstfödda.
Jag vet att mamma har skuldkänslor över att jag inte vill prata med henne. Jag vet att hon har skuldkänslor över alla nätter hennes och Jonas bråk har hållit mig uppe. Fan vad dem bråkar. Det slutar aldrig. I åtta år har jag fått stå ut med det. Sen de fick Linus.
Men det spelar ingen roll hur mycket grejer hon köper till mig för pappas pengar. Jag kommer ändå aldrig kunna förlåta henne eller pappa. Ingen av dem känner mig. Ingen av dem vet någonting om mig. Ingen av dem vet vilken min favoriträtt eller favoritfärg är, vilket mitt favorit ämne i skolan är, vad jag gillar att göra, vilka jag umgås med eller vad som pågår i mitt liv. Ingen av dem vet att jag festar varje ledig dag och knullar som en kanin. Eller så vet dem, men orkar bara inte ta tag i det.
"När drar du?" Frågar Jonas.
"Före åtta någon gång." Svarar jag. De frågar inget mer sen. De bryr sig inte tillräckligt mycket helt enkelt.
YOU ARE READING
Sex - Dante Lindhe
Fanfiction"Olivia, jag bryr mig om dig mer än vad jag bryr mig om mig själv. Hellre att jag är olycklig än att du är det. Så om det innebar att du skulle må bättre om jag lät dig gå, var jag villig att göra det. Jag är villig att göra precis allt för dig." De...
