Sex - Dante Lindhe

35 - Olivia

Tisdag 20 oktober 2015
Jag och mamma har inte alltid haft en sån här dålig relation. Innan Jonas kom in i bilden var det bara jag och hon. Vi var varandras allt. Men så fort hon träffade Jonas blev allt annorlunda.

De fick Linus ganska så direkt efter att de började träffas. Det var då bråken började. De bråkade mer än någonsin under den perioden. Ett barn var nog det minsta de behövde.

Efter två år fick någon av dem idén att ännu ett barn kanske inte skulle vara helt fel. Och så blev det. Bara att det blev tvillingar. Vilket inte direkt gjorde situationen bättre. Sedan blev det inga mer barn på ett tag. Jag minns att jag tyckte att det var skönt. Bråken blev ju bara mer desto fler barn de hade. Men så berättade de för över tre år sedan att mamma var gravid igen.

Jag minns att jag blev arg och stormade ut ur huset. Jag ville verkligen inte ha ännu ett syskon. Jag förstår att det kan låta konstigt för någon som inte har så många syskon. Men barn är tidskrävande. Det fanns aldrig någon tid över till mig. Dessutom var det det där med bråken. Men när Lilly väl kom till Jorden ändrades min syn på det helt. Lilly är min person och jag kommer att göra allt för att skydda henne från världens alla elakheter.

Trots att Jonas och barnen kom emellan, och att jag blev kall mot henne, försökte mamma åtminstone alltid vara trevlig mot mig. Hon försökte komma nära mig igen. Men allt detta ändrades efter sommaren.

Sen det jag gjorde pratar hon knappt med mig. Hon kan knappt ens kolla på mig. Jag har bara mig själv att skylla men samtidigt kan hon inte vara arg på mig för det. Det var jag som skadades, inte hon.

Jag saktar ner mina steg när jag kommer till den lilla skateparken. Jag går alltid förbi här under dessa promenader. Trots att klockan är mycket är ett killgäng där. De sitter uppe på rampen och pratar och skrattar.

Precis när jag ska kolla bort får något mig att hålla kvar min blick på killarna. En av dem känns bekanta. Ju närmre jag kommer desto tydligare blir det. Dante sitter där.

Jag skyndar på stegen i hopp om att han inte ska se mig. Men det här verkar vara min otursdag. Han möter min blick och lämnar snabbt över något till killen bredvid sig, innan han hoppar ner från rampen och joggar mot mig.

"Tja. Vad gör du här?" Frågar han med ett leende. Inte ett sånt där fuckboy leende han brukar ha, utan ett vänligt, normalt leende. Det är märkligt.

"Bara ute och går." Svarar jag med låg röst utan att möta hans blick.

"Är det okej om jag hänger med?" Frågar han. Jag kollar på honom ett tag. Egentligen vill jag vara själv, men en del av mig skriker efter att få vara med honom. Jag nickar.

"Visst. Men du är väl med dem?" Frågar jag och nickar mot killarna. Han ler mot mig igen.

"Tro mig, de kommer inte sakna mig." Svarar han. Jag nickar ännu en gång innan vi börjar gå.

Vi går under tystnad. Jag tror vi har gått i tio minuter nu utan att någon har sagt nåt. Helt ärligt vet jag inte vad jag ska säga. Till slut kollar han på mig.

"Har det hänt något?" Frågar han försiktigt. Jag skakar på huvudet.

"Nej." Svarar jag. "Har du cigg? Mina är slut." Frågar jag. Han nickar och tar upp paketet ur jackfickan.

"Här." Säger han och räcker mig det. Snabbt får jag tänt en cigg och andas in den underbara röken.

"Vilka var de där du var med förresten?" Frågar jag när ångesten har lagt sig.

"Några polare från ettan på gymnasiet. Du vet, innan jag blev avstängd och flyttades ner en klass." Svarar han. Jag nickar och tänker på om jag borde fråga om det jag har tänkt på ett tag.

"Är det sant att du blev avstängd för att du misshandlade en kille?" Frågar jag. Han suckar.

"På sätt och vis. Det är anledningen, men det är inte sanningen." Svarar han. Jag kollar förvirrat på honom.

"Ha?" Frågar jag.

"Det var en gammal polare till mig som slog den där snubben. Så fort jag såg det sprang jag dit för att stoppa det. Men när en lärare kom uppfattade hon det som att det var jag som hade slagit honom." Börjar han. "Min polare hade redan sprungit därifrån och sa sedan till alla att det var jag som hade gjort det. Så jag fick ta straffet för det." Fortsätter han.

"Men va? Varför sa du inte ifrån? Sa att det var han?" Frågar jag irriterat. Men jag är inte irriterad på Dante. Han ler mot mig,

"Det hade inte funkat. Du märkte ju det själv när jag satte igång det där brandlarmet." Svarar han. Jag nickar sakta. Var det det han menade när han sa till mig att man ibland får skit för sånt man inte har gjort? Och att det bara är att acceptera det istället för att vara en fitta över det.

"Men det är fel. Det är jätte orättvist." Säger jag. Han skrattar lätt.

"Världen är orättvis, Olivia." Svarar han.

"Men den borde inte vara det. Det är fel." Fortsätter jag med en fet rynka mellan ögonbrynen. Han skrattar, stannar och vänder sig mot mig.

"Det här är en av sakerna jag gillar med dig." Säger han. Jag kollar konstigt på honom.

"Vad?" Frågar jag förvirrat. Han ler stort mot mig och virar sina armar runt mig.

"Du klarar inte av orättvisor." Säger han. Jag fnyser.

"Ingen gillar väl orättvisor?" Frågar jag. Hans leende växer.

"Skillnaden är att andra låter det vara. De accepterar det. Men du slutar aldrig ifrågasätta det. Du slutar aldrig bli upprörd över det. Jag gillar det. Det visar på att du inte är en lika stor mes som alla andra." Svarar han. Jag vänder bort blicken för att dölja mitt leende. Han får inte se att hans ord gläder mig. Han vinklar mitt huvud mot honom igen. "Du är helt fantastisk. Vet du det, Olivia?" Frågar han innan han lutar sig fram och kysser mig.