Sex - Dante Lindhe

34 - Olivia

Tisdag 20 oktober 2015
Sekunden Dante lämnar mitt hus slänger jag mig på sängen med en ljudlig suck. Allt blir bara mer förvirrande för varje sekund som går. Varför är Dante så annorlunda helt plötsligt?

Först lät han mig snacka med hans morsa, sen vill han hem till mig utan att ens försöka ligga med mig, sen är han till och med trevlig under hela tiden, och sen vill han fucking träffa min familj.

Dante ska vara iskalla, arroganta Dante. Inte snälla, fina, vackra, underbara, helt perfekta Dante som vill träffa min familj. Det är inte ens det värsta. Det värsta är att jag tycker om det. Att jag uppskattar den här sidan av honom.

Innan jag hinner tänka mer öppnas ytterdörren på nedervåningen. Det första jag hör är skrik från mamma. Sedan från Jonas. Jag suckar för mig själv. De bråkar igen.

Skriken blir allt högre för varje sekund som går. Trots att det här är vanesak sedan flera år tillbaks kan jag inte låta bli att fyllas av ångest. Samma skit varje jävla gång. Jag hatar det. Jag fucking hatar det här.

Efter någon minut glider min dörr sakta upp. Skriken från nedervåningen hörs fortfarande. I dörröppningen står en blyg och ledsen Linus. Älskade Linus.

Jag önskar att jag bara kunde göra allting bättre för honom. Jag vet att han har det tufft i skolan. De andra barnen retar honom konstant. På det är han världens blygaste också. Det har han alltid varit. Han pratar nästan aldrig. Inte ens med mamma. Bara med mig.

"Hej." Säger jag och ler mot honom.

"Kan jag få vara här ett tag?" Frågar han försiktigt med blicken fäst i golvet. Mitt hjärta brister. Min lilla Linus.

"Självklart. Kom." Säger jag. Snabbt lägger han sig i sängen bredvid mig.

"Mamma och pappa bråkar." Mumlar han. Jag omfamnar honom och stryker min hand över hans hår.

"Jag vet. Jag vet." Svarar jag. "Men allt kommer att bli bra snart. Det blir det ju alltid." Fortsätter jag. Han kollar upp på mig med ledsna ögon.

"Det blir aldrig bra, Olivia. De bråkar alltid." Säger han. Klumpen i magen växer. Linus ska inte behöva må så här. Inte än i alla fall. Han är ju så liten. Jag ler snett mot honom med ett besvärat ansiktsuttryck.

"Jag vet. Men mamma och Jonas älskar dig. Och det är det enda viktiga." Svarar jag. Han kollar på mig med den mest hjärtskärande blicken.

"Du är den enda som tycker om mig, Olivia." Säger han. Jag drar honom närmare mig igen. Dels för att trösta honom, men främst för att jag kommer börja gråta om jag får se hans ledsna ansikte i en sekund till.

"Jag älskar dig, Linus. Glöm aldrig det." Säger jag.

———

Skriken från nedervåningen slutade efter en timme. Jag och Linus åt middag på mitt rum. Då det var jag som fick göra maten till oss blev det simpelt. Några mackor och varsitt glas oboy. Linus somnade i min säng för ett tag sedan.

Försiktigt reser jag mig upp ur sängen och tassar nerför trappan, och in i vardagsrummet. Jonas sitter där i soffan framför TVn.

"Vart är mamma?" Frågar jag.

"Sover." Svarar han utan att släppa TVn med blicken.

"Hur fan tänker ni?" Frågar jag irriterat. Först nu kollar han på mig.

"Vad?" Frågar han.

"Om ni nu måste bråka hela jävla tiden kan ni väl åtminstone försöka att inte göra det framför era barn? Fattar ni inte att ni skärrar dem?" Frågar jag. Han fnyser.

"Du är bara 18. Du vet ingenting, Olivia." Svarar han. Jag kollar äcklat på honom och lägger armarna i kors.

"Jag vet i alla fall vad man inte bör göra inför sina barn." Svarar jag. Han ger mig en trött blick.

"Visst, visst. Skyll allt på mig bara, killen som kom in i din mammas liv och raserade ditt hopp om att få tillbaks din gamla familj, gör du det." Säger han. Jag kollar konstigt på honom.

"Jag säger 'ni' om du inte hörde det." Svarar jag.

"Snacka inte illa om din mamma nu. Du har redan gjort tillräckligt mot henne." Säger han allvarligt. Är han seriös? Först får jag inte skylla på honom, men när jag sen skyller på både honom och mamma snackar jag visst skit om mamma.

"Exakt vad har jag gjort mot henne? Det var inte jag som valde att existera." Säger jag.

"Det du gjorde i somras kan vara det mest respektlösa jag har hört om." Säger han. Det hugger till i bröstet.

"Hur fan var det respektlöst av mig? Den enda som skadades var jag själv." Frågar jag. Han ger mig en irriterad blick.

"Den enda som skadades var din mamma. Jag fattar inte hur du tänkte. Man kan tro att du ville ta livet av dig." Säger han.

"Det kanske var det jag ville." Svarar jag med en axelryckning. Han kollar på mig ett tag. Som för att se i min blick om jag är seriös. Sedan fnyser han.

"Vad har du för anledningar till det? Tycker du inte att du redan får tillräckligt med uppmärksamhet? Allt handlar alltid redan om dig, Olivia. Det har det gjort sedan din pappa lämnade dig." Säger han. Jag blir stående tyst ett tag. Oförmögen att säga något.

"Du kan gå och suga en fet fucking kuk, fucking jävla fitt Jonas." Säger jag innan jag rusar ut ur huset.