Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 30

Elise, Antonia och Joar sitter på golvet i en cirkel på övervåningen. Det är samma rum som Liza bodde i innan hon försvann. Innan hon förvandlades. De har dragit fram alla böcker de kunde hitta om vampyrer från bokhyllorna. Inte bara vampyrer utan också dem om forskning, naturvetenskap och psykologi. Därför är rummet ett perfekt kaos.

Det ligger böcker i flera travar, utrullade kartor, tända skrivbordslampor som ger bättre ljus än lamporna i taket och ett paket kex som Antonia hittade i skafferiet. Joar håller på att räkna ut någonting som Elise har problem med att förstå och Antonia söker i en bok om tidigare utförda experiment samtidigt som hon putsar en av sina dolkar tills den glänser så mycket att den skulle kunna användas som spegel. Elise placerar ett finger vid stycket i sin bok och tittar på när Joar avslutar en lång uträkning.

"Jag förstår verkligen inte vad som är tjusningen med matte, det är bara en massa siffror. Det går ju knappt att läsa."

Hon pekar på hans formel och känner hur hon blir yr bara av att titta på den. Joar sneglar på henne. Han släpper pennan och lägger ner sin egen bok på golvet.

"Att tänka i siffror är för amatörer. Siffror är oviktiga. En matematiker tänker i bokstäver. Med hjälp av abstrakta formler där bokstäver används istället för tal gör det möjligt för mig att konkretisera matematiken. Matematik är manipulation av siffror."

Hon nickar och pekar på X på pappret som han har räknat ut.

"Vad betyder det där då?"

"Beräknat på deras budget så har de sju vakter per rum," svarar han.

Det låter så enkelt. Som om det var en självklarhet men han har naturligtvis spenderat en hel del tid på att ta reda på det numret också.

"Det låter mycket," mumlar Antonia.

"Det är det också," svarar Joar och nickar. "Det är ändå det Kungliga Laboratoriet vi pratar om."

Han gör en anteckning och bläddrar igenom en anteckningsbok som han tagit med sig.

"Premiärministern och hans stab av forskare kommer att börja prova substansen Vita mea på människor så de flyttar forskningen till ett annat labb som inte ens ligger här i huvudstaden. Det är därför som vi måste bryta oss in ikväll."

Elise rynkar på pannan.

"När vi var där i förrgår så lät det som att de behövde testa på djur först."

Joar nickar.

"Det har de gjort också, och det gick bra."

Antonia räcker upp handen och det får Elise att minnas när de gick i skolan tillsammans. Åsynen påminner henne om minnen som hon trodde att hon glömt.

"Vad är Vita mea för någonting?"

"Det är produkten som de vill skapa," svarar Joar. "En dryck som ger evigt liv. Jag vet inte än hur det är tänkt att det ska fungera men troligtvis måste den drickas regelbundet för att ge långvarigt resultat."

"Hittills har de bara en," förklarar Elise. "Nu vill de ta det till ett nytt labb så att de kan tillverka flera. Vi var i det Kungliga labbet i förrgår." Hon ser på Joar. "Det betyder alltså att vi måste förstöra receptet också, och om någon har memorerat det..."

Han skakar på huvudet och lägger sin hand på hennes.

"Ingen borde ha memorerat det. Det borde vara omöjligt. Det här handlar om kemi och små bitar av olika organismer. Recept i labb är komplicerade. Det är inte matlagning."

"Så vad är planen?" undrar Antonia och sträcker på ryggen.

Joar lägger pennan bakom örat.

"Ni två är mina vaktmästare ikväll och jag ordnar så att vi kommer in. Väl inne så tar vi oss till labbet. Antonia håller vakt längs östra flygeln och Elise följer med mig, eftersom jag känner dig." Han ger henne ett snabbt ögonkast. "Väl inne i labbet letar vi rätt på Vita mea. Jag raderar filerna från datorn och Elise håller vakt utanför. När vi har prototyperna och receptet så sticker därifrån och kommer aldrig mer tillbaka. Sedan förstör vi dem."

Elise ser på honom. Och allt det här ska göras ikväll. Det finns så mycket som kan gå fel. Till exempel att de inte ens hittar rätt dryck.

"Har vi verkligen allt? Det kommer att krävas sjukt många olika koder och nycklar," börjar hon.

Joar ser på henne. Där och då förstår hon att deras plan inte alls är färdig. Den kommer inte att bli färdig. Tiden har runnit ut och nu måste de agera. Annars tas Vita mea till en okänd stad och då har de förlorat. Elise sväljer en hård klump som växer i strupen. Den försvinner inte. Joar kramar hennes hand.

"Det är de koderna som jag räknar med att kunna hacka ikväll."