Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 28

Regnet är kallt mot Elises heta kinder. Språngmarchen har fått blodet att glöda, hjärtat att pumpa och andhämtningen att svida i halsen. När hon släpper Joars hand märker hon hur svettig den blivit. Hur svettig hon har blivit. Det var länge sedan som hon sprang sådär fort, och särskilt som hon var sådär rädd.

Elise lägger handen för munnen i ett försök att minska ljudet från andhämtningen. Hon tar långa, djupa andetag och försöker att andas från botten av lungorna. Strupen är så torr att det känns jobbigt att dra in luft.

De har stannat i en gränd några kvarter bort. De befinner sig inte längre på förbjuden mark. Elise går runt i en cirkel och lutar sig sedan mot en tegelvägg.

"Har du fått reda på något?" undrar Joar efter att de hämtat andan en stund till. "Från cellerna som du egentligen skulle undersöka."

Han sitter på marken lutad mot grannhuset. Elise drar en hand genom håret. Det har hunnit bli tovigt och tofsen har nästan åkt ur.

"Två saker," börjar hon och hostar i armvecket när halsen är för torr för att prata. "Någon sover bakom en dörr i källaren, den var låst så jag vet inte om det är en fånge eller en anställd, och det finns fångar som ristar in böner i väggarna med sina egna naglar."

Hon möter hans blick. Det är förmodligen allvarligare än de trott. Ett tag var hon nära på att säga försökskanin men det lät för brutalt, för opersonligt. De är tysta en stund. Den kalla natten sover omkring dem. Hon kan ana vilka tankar som rör sig i hans huvud. Stunden efter trycker hon en hand mot sidan för att dämpa hållen som växer i mellangärdet. Det är stressen, det är hon övertygad om. Vanligtvis brukar hon kunna springa i flera kilometer utan att märka av något särskilt men nu är det plötsligt som om hon lever efter andra villkor.

"Vi måste förstöra den där prototypen," säger Joar.

"Varför då?"

Något hoppar till i henne. Hon vill inte förstöra den, hon vill ha den. Tänk att ha evigt liv. Det är allt som hon någonsin har drömt om. Det skulle bota hennes största rädslor. Elise ser på Joar som om han inte är riktigt klok. Han kan inte mena allvar. Hon får samma blick av Joar tillbaka.

"Fattar du vad det skulle innebära om någon hade evigt liv?" säger han och låter blicken borra in sig i hennes. "Vår planet är inte byggd för en sådan verklighet."

Hon är på väg att säga emot men Joars blick får henne att vara tyst.

"Jag skulle också vilja vara odödlig," fortsätter han. "Men ekosystemet skulle fucka ur. Hur ska man ta hand om en befolkning som aldrig dör? Vad skulle hända med djuren? Vilka skulle få tillgång till den där drycken? Med tanke på allt annat som har utspelat sig under vår världs historia så skulle det förmodligen bli en klasskamp."

Allting stannar upp. Plötsligt är det enda som finns den kyliga natten. Natten och Joar som försöker få henne att ändra sig. Elise tystnar. Han har rätt inser hon. Det skulle bli kaos. Evigt liv skulle skapa en standard som är omöjlig att leva upp till.
Hon nickar långsamt.

"Varför har du en nyckel till den förbjudna avdelningen?" frågar hon till slut och är medveten om att hon byter ämne.

Det blir tyst mellan dem. Joar möter hennes blick och tittar bort, sedan på sina händer. Han byter inte tillbaka.

"Jag jobbar där," säger han tyst.

"Vad behöver du då mig till?" fortsätter hon.

Joar rullar en mindre sten i handen. Den rör sig i små cirklar över huden, som en slags egen massage. Han ser på hennes axel och låter stenen stanna.

"Därför att jag inte är lika snabb som du. Jag kan inte döda någon, inte ens skada någon. Det går inte. Avväpna på sin höjd men det kräver teknik som jag inte kan, inte mot tränade säkerhetsvakter i alla fall."

Den snabba andhämtningen har lagt sig hos dem båda nu. Den naturliga andningsrytmen är på väg att återvända hos Elise.

"Så premiärministern är din arbetsgivare?" säger hon utan att lägga någon värdering i frågan.

Han nickar.

"Jag är en av hans hackare." Han ser sig över axeln. Det är bara dem två i gränden. "Ingen är så bra som mig när det kommer till kod."

Han ler och lägger armarna i kors. Hon kan se inspirationen som speglas i hans ansikte. De står där, lutade mot varsin vägg i en trång gränd. Elise får känslan av att de är soldater. Ärrade, modiga krigare som inte slutar förrän deras uppdrag är avklarat.

Hon tar vara på ögonblicket. Andas in den kyliga nattluften som just i natt smakar seger. De har lyckats, det är nu hon ska ta vara på tacksamheten och allt det goda för en annan gång kommer hon att känna sig misslyckad igen. Sedan lyckad och så går det runt. Efter en stund kollar hon på klockan och upptäcker att det är en bra bit efter midnatt. Någonstans inpå småtimmarna. Hon trycker sig bort från muren.

"Jag tänker gå hem och sova nu." Elise gör en high five mot honom i luften som han besvarar med att höja handen åt hennes håll. "Vi hörs imorgon."

Hon hör honom hälsa henne godnatt medan hon vänder sig om och går hem längs gatan.