Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 1

Dova steg får Elise att titta upp från sina papper. Det kommer utifrån, det hör hon på en gång. Från hennes gata. Elise drar fingret längs kartan framför sig på bordet. Hon låter pekfingret vandra över en bakgata och vidare in mot vildmarken.

Uppdraget kom från en konstapel i polisstyrkan som knackade på dörren till hennes lägenhet för några dagar sedan. Det var ett snabbt möte på bara några ord. Han hade bråttom och köpslog om att hans vampyr skulle jagas först. När Elise spelade svårfångad och dubblade betalningen prutade han inte ens.

Hon drar undan en hårslinga bakom örat och ler mot kartan. Uppdragen tar aldrig slut. Det finns alltid fler vampyrer att jaga. Elise gör ett märke på kartan. Precis vid stället där hon ska ta sig ut till vildmarken. Varsamt lägger hon ner kartan på bordet och lyssnar.

Fotstegen är påskyndade och inte särskilt diskreta. Det hörs en duns mot en vägg i närheten. Antingen är personen omedveten om hur mycket det låter eller så bryr den sig inte. Elise sneglar mot pistolen som hänger på väggen.

Fortfarande med fokus riktat mot gatan återgår hon till att studera kartan. Det finns hundratals genvägar och avkrokar genom staden. Elise sneglar mot sin ryggsäck på golvet och går igenom sin vanliga lista. Förrådet av vitlök är påfyllt, pålarna likaså och hon har putsat silverkorset i nästan en timme för att få bort allt blod. Så mycket tid skulle hon aldrig lägga ner frivilligt men det var så länge som polisen stannade i hennes lägenhet. Det rytmiska putsandet blev ett sätt att sysselsätta sig på och inte väsa åt honom att han är ett slöseri med hennes tid.

Med en tyst hoppfullhet fingrar hon på ena hörnet av kartan. Hon måste undvika Nästet. Alla markerade ställen ute i vildmarken där vampyrerna har setts till, oftast i flock eller i samband med lägereldar. Det brukar vara så de bor. Det kan vara i en grotta, en ruin eller ett läger. De bor lite var som helst numera. Vissa rör sig i grupp, andra jagar ensamma.

Elise gör en sista anteckning och reser sig för att blanda ihop någon form av middag. Hon tar fram stekpannan och vrider igång ugnen. Vissa föredrar att enbart svälja ett piller för att få i sig all näring för dagen, det brukar hon också göra ibland. Det är praktiskt men tråkigt.

Ett brak hörs från gatan och innan Elise hinner registrera vad som händer ramlar en gestalt in genom dörren. Hon stelnar till och tar ett stadigare tag om stekpannan. Ögonen rör sig mot pistolerna på väggen. En kvinna snubblar runt i hallen och söker med händerna efter något att gripa tag i. Under bråkdelen av en sekund har Elise släppt stekspaden och tagit en av pistolerna från väggen. Med hopbitna käkar ser hon ser på sin midnattsgäst.

Personen snubblar bakåt och backar in i väggen. Hon verkar först inte ens märka det. Det ljusa håret håller på att glida ur flätan och blicken är dimmig. Elise klickar bort säkringen och rör sig längs väggen. Hon håller blicken fäst på sin vinglande gäst. Full som en tunna, ostadig som en trebent hund. Skjortan under kostymen har hamnat snett och tyget är rynkigt. Det tar en stund innan Elise känner igen henne och när hon gör det är det som om någon fryst henne på stället.

"Liza, jag arbetar," säger Elise och håller fortfarande upp pistolen medan hon ser på sin syster.

Det är som om ett osynligt rep lindar sig runt strupen. Det var så länge sedan, hon kunde ha misstagit sin syster för en främling. De är lika, fast sedan de växte upp har de valt helt olika vägar. Hon har svårt att se att den lilla Liza någonsin funnits i den här kroppen.

"Vad får dig att komma på besök utan att knacka när du inte ens har skrivit ett brev på fem år."

Orden är tajta. Elise höjer ena ögonbrynet. De har inte setts sedan gymnasiet. Inte för att de pratade särskilt mycket men de bodde i alla fall i samma hus. Sedan skildes deras vägar åt. Hon valde att följa i sin pappas spår och bli vampyrjägare medan Liza fortfarande lever sitt bästa liv på alla krogar i trakten. Senast Elise hörde av henne jobbade hon på dagarna och brände alla pengar på sprit på kvällen.

Liza sopar bort smuts från sina kläder. Det är en välsittande kavaj med blänkande gyllene knappar som sytts dit. En guldkedja blänker över ena axeln och fortsätter ner mot höften. Elise rynkar på näsan åt vinfläckarna som täcker flera bitar av kavajen och skjortan. Hon minns inte att vin kunde lukta så mycket.

"Du har inte hört av dig på fem år och när vi väl träffas igen så ramlar du in stupfull i min lägenhet..." säger hon och riktar en skarp blick åt sin lillasysters håll.

Liza håller upp en hand.

"Det är inte som du tror," sluddrar hon.

"Du borde ta det lugnt med spriten."

"Det angår inte dig."

För ett ögonblick är det som om ruset avtar. Liza slutar att vingla och rösten är knivskarp. Blicken borrar sig in i Elises. Hård och okuvlig. Hennes lillasyster skulle inte ens böja sig för ett järnrör. Sedan är det som om ögonblicket aldrig skett.

Liza vacklar till och stapplar framåt mot en pall. Hon flämtar till och håller sig för bröstet. De annars klara ögonen är matta och trötta. Den glimmande kådan i dem har förlorat sitt skimmer.

"Kära syster, du måste hjälpa mig." Liza drar efter luft. "Det här är ingen vanlig kväll."

Kära syster. Elise känner de kalla fjädrarna som smeker längs hennes ryggrad. Det var år sedan som hon hörde de orden. Ögonen flackar mot Liza som sjunkit ihop mot väggen. Det är först då som hon märker att fläckarna på de fina kläderna inte är vin. Det är blod. På ett ögonblick är hon framme vid sin systers sida.

"Vad har du gjort?"

Elise rör med ett finger längs kavajen och konstaterar att hon har rätt. Liza sväljer och tittar ner på golvet. Hon kisar som om hon såg en insekt krypa runt där.

"Det är inte så farligt som det ser ut," säger hon högt.

Elise trycker ner henne på pallen. Hon går till köket och börjar rota i lådorna.

"Så säger alla." Hon rycker upp en kökslåda och letar efter något ätbart. "Du överskattar din förmåga."

Hon har hört det förut. Så många gånger. Så många gånger att hon inte tror på det längre. Hon letar rätt på en ren handduk och kastar ett kemiskt äpple mot Liza. Äpplet dunsar mot golvet. Liza plockar upp det i sina händer och känner på det som om hon undrar om det är ätbart eller inte. Hon stelnar plötsligt till och ser på Elise.

"Jag vet inte vad jag ska göra..." Det är inte mer än en viskning. Hon fingrar nervöst på det röda äpplet. "Jag kan inte leva som Liza. Inte längre."

Elise vrider på huvudet och ger henne en skarp blick. Nu har hennes syster gått för långt. Det måste dras en linje med drickandet.

Liza rör sina fingrar längs det blodröda äpplet. Underläppen darrar och hon verkar ta små nypor luft innan hon hittar orden. De orden som lämnar hennes läppar är skakiga. Hon kramar äpplet i sin hand.

"Därför att jag har blivit biten."