Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 4

Gatorna är tomma i natt. Det är alldeles tyst och helt vindstilla. De flesta sover. Elise glider ner längs ett stuprör och väljer en bakgata mot de södra delarna. Efter att ha följt gatan ett tag tar hon in genom en gränd. Enligt kartan ska hon fortsätta några dryga kilometer innan hon når kvarnen och kan ta sig under stängslet mot vildmarken.

"Finns det en, finns det fler," mumlar hon lågt till sig själv.

Det är som att hon har ett par extra ögon med sig i natt. Om Liza har stött på en vampyr här ute på gatorna så kan hon också göra det och hon skulle inte tveka att sticka en silverdolk i bröstet om det var Lizas förövare som stod framför henne.

Gatan fortsätter mot en gammal fallfärdig kvarn från den gamla tiden. Elise är övertygad om att när solen fortfarande sken och grödor växte tätt längs åkrarna så var den en av stadens viktigaste grundpelare. Nu är den inte ens värd att rusta upp längre.

Hon tänder ficklampan och tar in den med blicken. Strålen dansar mot det matta timret. Murket och blött. Enligt kartan ska det finnas en trappa till en källare alldeles under den. Elise följer trädgården och undviker att trampa på spruckna krukor i det fuktiga gräset. Mellan två murar leder en stentrappa ner mot en rostig dörr. Hon ser sig om, släcker ficklampan och går nerför trappan. Handsken vilar mot muren som stöd. Det stora kvarnhjulet fungerar som ett fullt dugligt skydd ifall någon skulle komma.

Elise letar rätt på en spik i väskans ytterfack och för in den i det uråldriga låset. Försiktigt rör hon den i cirklar, lyssnar efter klicket. Det tar sin lilla tid men efter en stund hör hon det och dörren öppnar sig för henne.

Försiktigt stänger hon den bakom sig. Elise tänder ficklampan och ser strålen landa på cementväggarna. Ljuset rör sig över ett unket rum fullt med gamla säckar. Elise undviker att dra ner den våta luften alltför djupt i lungorna.

Hon känner med handen längs väggen medan hon rör sig djupare inåt. Gångarna blir trängre och tätare. Dammet sticker i näsan tillsammans med lukten av mögel. Små spindlar kryper iväg längs väggarna när hon lyser på dem och djupt inifrån väggarna hörs krafset av klor mot trä.

Råttor.

Elise riktar ljusstrålen mot passagen framför sig och försöker att inte tänka på ohyran som bor här och allt annat som hon kan stöta på. Ett sådant här ställe skulle vara perfekt för vampyrer. Som en öppen kista. Få människor skulle gå hit frivilligt.

Fotstegen är dova mot stengolvet. Hon rör sig inte helt ljudlöst, men nästan. Till slut fångar ljuset från ficklampan upp en dörr längst bort i källargången. Elise ökar på stegen. Hon vill lämna den här döende kvarnen så snabbt som möjligt. Hon lägger en svartklädd hand på handtaget och trycker höften mot den.

Dörren glider upp utan problem. Ingen har brytt sig om att låsa. Inte sedan förfallet. Hon står i en sänka. Framför henne klättrar en liknande trappa upp mot en igenväxt trädgård. En fågelholk i en död rönn är det enda tecknet på att någon faktiskt har levt här. Bakom de kala träden väntar vildmarken.

Elise lägger en hand över dolken som är fastspänd vid hennes underarm. Hon minns morfar berätta om hur det var när han växte upp. Innan solen slocknade. Han upprepade varje gång att det var grönt och vackert. Den bästa tiden spenderade han på landsbygden bland blommor och frodiga åkrar. Elise har aldrig sett en blomma. Inte en sådan blomma i alla fall. Inte en sådan som morfar beskrivit. Sköra, färgglada, fyllda av klorofyll. De enda hon har sett är prototyperna som de skapar i laboratoriet.

Det är två helt olika typer av växter. Precis som de levt i två olika typer av världar. På morfars tid var det ingen som visste om att vampyrer fanns, de flesta trodde inte ens på dem. För att solen fanns då, påminner Elise sig själv. Vampyrer tål inte solljus. Den stora brinnande stjärnan gav liv åt morfars planet. Det gamla folkets planet. Den var som ett skydd för dem.

Det var innan solen började växa, förlora bränsle och till slut slockna. Ibland under sina mörkaste timmar vet hon inte om det var tur eller otur att solen slocknade innan den hann svälja Jorden. Om den gjort det hade hon aldrig fötts men ibland önskar hon att hon levde i en annan värld än i en där nästan allt dött ut.

Elise skjuter undan tankarna och låser blicken vid de döda trädkropparna vid horisonten. Med ett enkelt knapptryck stänger hon av ficklampan. Det blir alldeles kolsvart runt omkring när ljuset försvinner. Tyst drar hon ner sina mörkerglasögon över pannan och lyssnar.