Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 29

Det knackar på dörren.

Elise slår igen boken på skrivbordet där hon suttit och studerat en karta i detalj i flera timmar och går mot dörren. Med hänsyn till ökningen av vampyrer som verkar röra sig på gatorna så kikar hon ut genom det lilla fönstret bredvid dörren.

En något större kvinna med tjockt änglalikt lockigt hår i en knut i nacken står där utanför. Hon har en resväska bakom sig. De mjukt blå ögonen ser sig om på gatan medan en otålighet verkar växa i henne. Elise kramar handen om fönsterramen. Den första känslan som växer i henne är förvåning, sedan ler hon. Hon tar ett steg bakåt för att sedan blinka och titta ut genom fönstret igen. Det var så länge sedan. Så länge sedan som deras vägar skildes åt. Hon trodde inte att de skulle ses igen.

Elise öppnar dörren och ser för första gången på flera år på sin bästa vän som står på dörrmattan.

"Hej Antonia,"

Tiden står stilla. Ögonblicken som passerar är tysta och Elise kan känna hur de liksom staplas på varandra.

"Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen," säger hon till slut.

Antonia ler snett. Det ser finurligt ut som alltid när hon vet att hon har lyckats överraska någon. Hon har fortfarande det där unga buset i blicken.

"Det är svårt att resa genom vildmarken i mörker men det är inte omöjligt," säger Antonia och bevisar med de orden att hon är en legend.

"Kom in," säger Elise.

Hon öppnar dörren lite till och visar henne in. Hennes bästa vän, en legend som inte accepterar gränser. Om det finns något som Antonia vill lära sig så ser hon till att lära sig det oavsett vad det kostar henne och ger inte upp förrän hon kan visa att hon har lyckats. Bara tanken på hennes mod får adrenalinet i Elises kropp att sjunga.

Antonia lutar sig mot diskbänken vid kökshörnan.

"Varför har du kommit tillbaka?" frågar Elise och drar ut flätan ur sitt hår.

"Jag blev hitkallad," svarar Antonia med en spets av oro i rösten. "De behöver fler jägare i huvudstaden nu."

Elise nickar. Oavsett anledning till att hon är här så får Antonias närvaro henne att vilja brista ut i sång vilken sekund som helst. Det fanns en tid när de ringde till varandra varje kväll. När helgerna gick ut på att ta med varandra på äventyr till gamla byggnader som ingen längre brydde sig om. När de båda precis hade lämnat tonåren bakom sig reste Antonia iväg. Hon trotsade vildmarken och hittade en annan stad där hon utbildade sig till vampyrjägare. Till en början skrev de till varandra men sedan dog det ut. Elise undrar hur det hade varit om hon följde med. Om hon inte hade varit så feg och stannat kvar.

"Jag tänkte att jag lika gärna kunde hälsa på dig," fortsätter Antonia och sträcker ut armarna mot henne.

Elise möter henne och besvarar omfamningen. Kramen får en spira av värme att blomstra längs ryggraden. Hon känner sig trygg, älskad och lycklig. Det är inte förrän nu, när Antonia är tillbaka, som hon märker hur tomt det har varit. Några vänner har hon lyckats skrapa ihop men ingen av dem lyser av samma kraft som Antonia. Hon befinner sig på en helt annan nivå. Elise leker med en av sin väns bruna lockar. Vissa säger att en brunett behöver en blondin, för Elise är det en brunett som behöver en brunett. Det finns så mycket hon vill fråga att hon inte vet var hon ska börja.

"Berätta allt, hur ser ditt liv ut just nu?"

Antonia drar tungan längs tänderna och ler. Hon ska precis svara när det knackar på dörren.

"En gång till?" frågar Antonia. "Har du blivit populär?"

Hon flinar mot Elise och blinkar med ena ögat. Elise flinar tillbaka.

"Man skulle kunna tro det."

Stolen skrapar lätt mot golvet när Elise flyttar på den för att snabbare ta sig till dörren. Hon tar en snabb titt genom fönstret och öppnar sedan dörren när hon ser vem det är.

"Redan?" säger hon och ler mot Joar.

När han möter hennes blick är det som om någon trycker på en knapp. Hon känner förändringen i hela sin kropp. Han är inte här för att småprata om gamla minnen och skapa nya som Antonia. Det är något annat och den plötsliga förändringen gör henne rädd.

Han kliver in och drar igen dörren ordentligt bakom sig. Det ser så självklart ut att Elise kommer på sig med att undra om Antonia tror att han bor här. Hon står kvar vid dörrmattan medan han rör sig genom rummet och stannar vid skrivbordet.

"Vi måste tillbaka redan ikväll," börjar han och sneglar åt hennes håll. Han har fortfarande jacka och mössa på sig. "Det är bråttom, för de ska flytta enheten som producerar Vita mea. Vår bästa chans är nu..."

Joar hejdar sig mitt i meningen. När han upptäcker att hon inte är själv i lägenheten tvekar han och vänder sig mot Antonia.

"Ledsen att jag stör," börjar han och nickar åt henne. "Jag heter Joar. Skulle du vilja vara så vänlig att gå upp till övervåningen?"

Elise lägger armarna i kors och lutar sig mot väggen.

"Det behövs inte. Antonia är vampyrjägare precis som jag."

Först verkar nyheten få honom att vilja backa ut ur rummet och återkomma någon annan dag men sedan är det som om möjligheten klickar.

"Som en ängel från ovan," viskar han. Joar slår ihop händerna och ler mot dem. "Jag har en början till en plan och jag vill gå igenom den med er."