Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 3

Dörren till vindsvåningen går igen med ett litet klick. Elise känner träet under handflatorna och blundar när tyngden från golvet tar emot henne. Rötterna som håller henne kvar på marken. Ett nätverk av underjordisk kraft. Allt har precis vänts upp och ner. Det är som om hon bor i en snöglob som någon har vänt på och börjat skaka.

Hur gömmer man en vampyr?

Tanken upprepas gång på gång i hennes huvud. Hon känner sig som en lögnare. En vampyrjägare som tar hand om en vampyr. Det är bedrägeri och en lögn mot hennes kunder. Elise välkomnar det hårda golvet. Från nedervåningen hörs surret från värmesystemet. Vad för sorts vampyr är det som Liza kommer att bli? Hon måste få sin syster att verka mänsklig på något sätt. Hon behöver också få tillgång till blod.

Ljuset flimrar till och Elise släpper fingret från lampknappen. Ett fönsterlöst rum med bokhyllor och böcker badar plötsligt i ljus. I mitten finns ett biljardbord och några lekar med spelkort. Liza ligger i en obäddad säng längst bort mot väggen. Hon lutar sig mot sängposten och tittar mot golvet som om hon kan se något i plankorna. Elise söker med fingret längs några av bokryggarna. Hon behöver titlar om vampyrer. Helst från den gamla tiden. De har visat sig vara mest träffsäkra. Hon minns sin morfar berätta att det inte var någon som trodde på vampyrer under hans tid och om de gjorde det så sågs de som galna. Därav skrevs det inga böcker längre.

“Så länge du stannar hos mig så lämnar du inte huset, och du bjuder inte in någon.”

Det är en varning och hon kommer bara att säga det en gång. Elise fångar en skymt av ett par vita tänder när Liza ler. Det är ett trött och ofokuserat leende. Huden är blank och svettig och små svettpärlor glänser mot pannan.

En knut drar ihop sig i magen. Det går upp för henne att hon faktiskt inte har en aning om hur en förvandling går till. Än så länge har hon inte sett några tecken alls på att Liza faktiskt skulle vara en vampyr. Hon har läst om dem tusentals gånger men aldrig sett det med egna ögon. Dessutom har alltid vampyrerna funnits i vildmarken. En plats som det är bäst för henne att spendera så lite tid som möjligt på. Nu måste hon dela hus med en. Tanken sätter en annan tanke i omloppsbana.

“Du sa att det var någon på krogen som bet dig.”

Liza ligger med ena handen pressad mot pannan. Det nyper till i Elise. Det är så tydligt att hon inte mår bra. Som om hon försöker att stå emot en storm som blåser innanför huden. En dunkande feberfrossa.

Elise går för att hämta en trasa och en hink med kallt vatten. När hon kommer tillbaka uppför trappan ligger Liza i samma ställning som förut. Hon doppar trasan i det kalla vattnet och lägger den försiktigt över Lizas panna.

“Det betyder alltså att vampyrerna har tagit sig in hit,” fortsätter Elise och förväntar sig ett svar, särskilt nu när hon varit så vänlig och hämtat en våt trasa. “In till civilisationen.”

Trots alla sina år som jägare är hon inte helt säker på om hon förstår vilken fara det faktiskt innebär att bjuda in en vampyr. Liza är en av dem nu. Vampyrer bland människor har aldrig varit en bra kombination. Det är som att släppa lös en flock lejon i en fårhage. Elise drar ett finger längs pistolen i linningen.

“Jag kommer att behöva jobba övertid från och med nu.” Hon ger Liza en blick. “Du stannar här.”

Lizas hand är fortfarande pressad mot pannan. Varje andetag är tungt, som om det krävs en kraftansträngning bara för att andas. För ett tag, åtminstone under förvandlingen, så kommer hon inte att röra sig långt från sängen. Tills dess kan Elise fundera på om hon verkligen vill ha sin syster i samma rum som sina böcker.

“Och prata inte med någon,” tillägger Elise över axeln för säkerhets skull.

På trappan tvekar hon. Det går bara sekunder men det känns så tryckande långsamt att hon undrar om tiden pressas genom ett nyckelhål. Hon trycker ringfingret mot sensorn och låser dörren. Om någon skulle komma in så vill hon inte ha en vampyr som ramlar omkring i lägenheten, dessutom vill hon inte att Liza ska rota bland hennes grejer.

På nedervåningen möter den vanliga oredan av kartor henne på bordet. Elise rullar ihop dem en i taget och stoppar de i ryggsäcken. Det är något särskilt med att använda papper. Det tilltalar henne mer än de laddbara spårningskartorna. Papper kan inte heller få slut på batteri.

Hon väljer en bred arsenal av vapen. Några av hennes favoriter. Pistoler, sömnpiller och dolkar. Hon öppnar en burk från köksbänken, tar två vitamin tillskott och sväljer. Sedan solen brann ut har konsumtionen av D-vitamin ökat drastiskt. Det har blivit en marknad att leva på med flera valmöjligheter. Elise minns att hennes morfar en gång berättat om en tid när folk kunde skippa vitaminerna och gå ut istället, för att solen alltid sken.

Hon fingrar på läppen. Det känns konstigt att tänka på. Det landar inte riktigt i henne att det funnits dem som inte levt i ett ändlöst mörker. Hon undrar hur det såg ut. Om solen liknade en stor lampa som lyste över världen, eller en brinnande eld eller blixt. Hon spänner på sig rustningen för att skydda de känsligaste delarna. Hela hennes kropp är täckt av ärr och det kommer att bli fler. Det underligaste märket är ett ärr som formar sig i en mjuk cirkel efter en halvmåne. Hon minns fortfarande vampyren som genomborrade hennes kött med sina klor, kan fortfarande se hans ansikte framför sig och de buskiga ögonbrynen.

Hon trycker upp dörren. Den glider upp utan ett ljud och blottar en mörk gata. Beväpnad till tänderna lyfter Elise huvan över huvudet och smyger ut i natten.