Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 24

Joar har gjort sina undersökningar ordentligt. Han har utrustat henne med allt som kan tänkas behövas. En vaktmästares kläder, nycklar till några celler och fikarummet, ett fake id-kort och koder.

Det är med upprullade skjortärmar, en välpackad väska och en genomsyrande spänd förväntan som Elise står utanför det Kungliga Laboratoriet iklädd en lustig keps. Hon läser på sitt id-kort som hon har runt halsen. Svea Ståhl, 30, vaktmästare. Med sina tjugofem år känns det spännande att få prova att få vara någon annan, någon lite äldre, framförallt någon som har ett helt annat jobb.

Elise känner på nyckelknippan och sätter nyckeln som Joar pekat ut för henne i låset. Det går som en dans, tack vare honom. De är som varsin sida av ett mynt och tillsammans blir de en svårstoppad duo.

Inne i byggnaden möts hon av en källargång. Bakdörren har alltid varit hennes bästa vän. De nycklarna brukar dessutom vara enklast att få tag på. Hon är en varg beväpnad till tänderna. Knivar finns dolda längs båda armarna och benen, kring midjan hänger två pistoler och på ryggen hänger en båge med koger utifall att hon skulle behöva döda under tystnad.

Hennes steg klickar mot golvet. Betong är alltid svårt att röra sig över. Oförlåtligt, hårt och inte skonsamt för kroppen. Snoka, det är det som hon ska göra. Om ingen ser henne under den här natten så har hon lyckats.

Det är en vandring av ensamhet längs den nedsläckta korridoren. Hon når en trappa och bestämmer sig för att gå upp för den. Hon måste hitta cellerna.

Trappuppgången leder till ytterligare en korridor och några stängda dörrar som ingen av hennes nycklar leder till. Det hörs röster i bortre ändan. Elises hjärta tar ett skutt. Hon dyker försiktigt in bakom ett gäng kartonger som står staplade på varandra och vänder örat mot personerna.

"Det är alltid så. Kent vet vad han vill ha," säger den ena som om han konstaterat något.

Två personer i uniform kommer gående längs korridoren. Säkerhetsvakter från den riktiga personalen. Den ena vilar händerna i sidorna.

"Precis och efter ett tag lär man sig vad de vill ha så att man kan beställa fika åt varandra," svarar den andra vakten.

Den första ler med pliriga ögon mot sin kollega. Ett busigt ljus blänker till i dem. Han har nästan inget hår under den solkiga mössan.

"Vänta bara tills han ändrar sig."

Han skrattar lågt. Det låter som om han har varit med om scenariot han beskriver flera gånger. Den andra vakten nickar eftertänksamt. Strålen från deras ficklampa rör sig svävande över golvet. När de båda passerat påbörjar Elise sin vandring igen. Hon lägger en handskbeklädd hand mot väggen och rör sig smidigt som en panter genom källargångarna. Till slut når hon en tjock metalldörr med en gul skylt på. Texten får håren på hennes armar att resa sig.

Experimentsal

Elise provar samtliga nycklar. Ingen passar. Om vampyrerna hålls fångna i samma sal så är det kört. Hon hoppas att det finns fler bevis i den här byggnaden. Hon söker vidare och läser på alla dörrar. De flesta saknar text men några är märkta med sal 11, rum 13 och skyddsrum. Elise passerar en rad av omärkta dörrar när hon plötsligt hör en snarkning. Hon stannar upp mitt i steget. Öronen är på helspänn. Hon är lika dragen som en bågsträng, minsta ljud och hon skulle snurra runt och gå till attack. Försiktigt lägger hon örat mot den närmsta dörren.

Lågmälda snarkningar hörs från andra sidan. Någon finns där inne, någon som sover, fånge eller inte. Noga provar hon varje nyckel i det nya låset. Den här dörren förblir också låst. Med en suck fortsätter hon sin promenad genom det Kungliga Laboratoriet.

Det Kungliga Laboratoriet minsann. Med sina pluttiga betyg i kemi så trodde hon aldrig att hon skulle sätta sin fot på en plats liknande det här. Det verkar som att hon har sparkat sig in genom bakdörren.
Hon provar lyckan vid de andra dörrarna också. Alla förblir låsta utom en som leder till en liten kammare med en säng och ett handfat. Mer än så finns det inte bortsett från gulnade tapeter och någon som har lämnat ett inristat ord efter sig.

Kjartan

Bokstäverna är vassa och skarpa. Som om någon klöst in dem i väggen eller använt en kniv. Det skulle kunna vara en vampyr. Om det är en människa så undrar hon om hon verkligen vill veta vad som har pågått här inne. Snabbt plockar hon upp kameran ur väskan och tar en bild.

Med ett hopp som övergår från en eld till glöd lämnar Elise rummet och fortsätter genom det Kungliga Laboratoriet. Inte utan att lägga rummet på minnet. Hon söker sig högre upp i byggnaden och tar trapporna uppåt, uppåt. Hon står mitt emot en hiss när hon får syn på en stängd dörr med en balk över. Det som fångar hennes uppmärksamhet är texten som någon har skrivit på balken.

Förbjuden avdelning

Det är en chansning men Elise tar den. Hon ser sig om över axeln, konstaterar att vakterna inte är i närheten och provar en nyckel i taget. De flesta får inte plats i låset men en av dem vrids runt och det klickar till. Chocken spretar innanför revbenen. Som om den omvandlats till en mycket kall och taggig varelse i hennes bröst. Hon sticker sig på den hela tiden. Det största frågetecknet är hur Joar så snabbt kan få tag på en nyckel till den förbjudna avdelningen.

Utan att ljud slinker hon in och låser dörren efter sig.