gängkriget

Kapitel 37

Läkaren gick efter ett tag och några minuter senare knackade det på dörren. Pappa log mot mig innan han lämnade rummet och Alec kom in. Alec log när han såg mig.
"Det var på tiden" utbrast han och slog sig ner i stolen bredvid mig. Jag svalde hårt.
"Vad har hänt, Alec?" frågade jag sammanbitet. Såklart var jag glad över att se honom och att han inte var arg på mig som innan, men det fick mig att undra varför.
"Trodde du att vi skulle lämna dig i sticket? Allvarligt?" sa Alec.
"Ja, jag ljög för er. Jag drog in er i allt detta. Jag sårade Nicole. Varför är du kvar, Alec? Varför hatar du mig inte? Och varför kunde jag inte få ställa allt till rätta?" sa jag förtvivlat. Alec skakade på huvudet.
"Sluta skylla på dig själv. Visst, du ljög och det var du som drog in oss i situationen, men vi förvärrade den tillsammans och då är det väl självklart att vi inte låter dig sota för misstag vi har gjort tillsammans?" utbrast Alec. Jag svalde hårt.
"Och vadå ställa allt till rätta? Genom att döda dig själv? Seriöst, Edin, väx upp. Ingenting skulle lösas genom att du blev dödad. Nicole, och jag, skulle blir ännu mer förkrossade om du dog fattar du väl? Och Matteus skulle inte låtit gänget vara bara för att du var borta? Och dina föräldrar då?" fortsatte Alex med en allvarlig ton. Han hade rätt. Inte för att jag kom ihåg hur mina tankar gick innan jag tog beslutet att möta Matteus och hans gäng ensam, men jag förstod att jag inte hade tänkt på allt som Alec sa, för då hade jag aldrig gjort det.

"Förlåt" sa jag. Alec log svagt.
"Förlåt själv, jag betedde mig som skit mot dig och det var fel av mig. Men jag kan försvara mig med att jag var orolig över Nicole för att jag visste vad Matteus var kapabel till och helt plötsligt fick jag veta att du hade ljugit för mig så allt bara exploderade, jag är ledsen" sa Alec mjukt. Jag log svagt, trots att jag inte höll med honom. Han var inte den som skulle säga förlåt, men jag orkade inte tjafsa emot.
"Men du, Nicole vill prata med dig. Hon lackade sönder när din pappa ringde och sa att du ville prata med mig först" skrockade Alec fram. Jag bet mig i läppen och gav Alec en förvirrad blick.
"Hon hatar mig, det gör du också" konstaterade jag.
"Vi hatade dig aldrig, Edin, verkligen inte. Vi båda älskar dig och det vet du" sa Alec, nästan lite irriterad över att jag sa som jag sa.
"Jag älskar er också, men jag kan inte fortsätta umgås med er. Allt jag bidrar med är fara och krossade hjärtan. Matteus kommer aldrig sluta jaga mig. Jag vill inte såra er mer än vad jag redan har gjort. Så snälla, snälla ta med Nicole härifrån och kom inte tillbaka" bad jag, trots att det skar i hjärtat på mig när jag yttrade dem orden. Alec log och tog ett djupt andetag, som om han skulle berätta något storslaget.
"Matteus och hela hans gäng sitter på ungdomsanstalt, och när de väl kommer ut allihopa, om en jävla massa år, så har dem besöksförbud mot oss" förklarade Alec stolt. Jag spärrade upp ögonen av förvåning.
"Men.. vad? Hur?" stammade jag fram, fortfarande chockad.
"När jag fick ditt sms så förstod jag direkt att du skulle möta Matteus och hans gäng ensam och att det skulle sluta illa så jag samlade ihop gänget och vi skyndade oss dit, men innan vi gick fram till er så ringde vi polisen. Vi kände alla att det var dags att få slut på allt som hade med detta gängbråk att göra eftersom det hade börjat gå överstyr. När du och jag hade dragit till sjukhuset så slutade grabbarna slåss tillbaka och polisen kom och grep alla i Matteus gäng på bar gärning eftersom det bara var dem som slogs. Efteråt kom det fram att Matteus hade stuckit kniven i dig och han dömdes snabbt för mordförsök och hans närmaste dömdes för medhjälp till mordförsök och resten för misshandel. Så allting är över, Edin. Du kan andas ut" berättade Alec.

Det tog ett tag för mig att ta in vad Alec hade sagt. Men så fort det sjönk in att Matteus inte längre var ett hot, så kom Nicole upp i mina tankar.
"Och Nicole?" frågade jag, försiktigt. Jag var rädd för svaret. Alec log.
"Ni älskar varandra. Jag skulle aldrig tvingat dig att göra slut med henne. Ni är perfekta för varandra och det finns ingen jag hellre vill se tillsammans med min syster än dig" sa Alec. Mitt leende blev större än någonsin och värmen spred sig i hjärtat.
"Fan du har mjuknat under veckorna jag låg i koma" sa jag med ett flin. Alec himlade med ögonen.
"Käften. Ta tillbaka din tjej innan jag ångrar mig" muttrade han skämtsamt. Jag skrattade och lutade mig fram mot Alec. Vi kramades.

När Alec gick ut från rummet dröjde det bara några sekunder innan Nicole kom in. Allting stannade när jag såg henne. Det enda som hördes var våra andetag och våra hjärtslag. Våra blickar var fästa vid varandras, det gick inte att slita sig. Det kändes som att det var evigheter sedan vi sågs, och det var det. Helt plötsligt föll allting på plats. Jag insåg att Nicole var tjejen i mitt liv. Jag älskade henne. Jag älskade henne mer än allt. Och från och med nu skulle jag göra allt för att vara tillräckligt bra för henne.

"Jag älskar dig."

Orden flög ur min mun innan jag hann tänka igenom det. Men jag ångrade mig inte. För jag talade sanningen. Jag älskade henne.

Det drog i mungipan på Nicole och hon stängde dörren bakom sig. Sakta kom hon fram till mig och satte sig på stolen bredvid min säng.
"Och jag älskar dig" viskade hon innan hon lutade sig fram mot mig. Våra läppar möttes i en mjuk, omsorgsfull kyss. Gud vad jag hade saknat hennes läppar. Gud vad jag hade saknat henne. Och nu var hon min för evigt.

•••
LÄS!!! VIKTIGT!!!

Detta var sista kapitlet av den här boken!!! Jag vet att det kom oväntat, men jag kände att det var ett bra ställe att avsluta boken på, så jag hoppas att det duger!

Jag vet att jag under den här boken har varit väldigt dålig på att uppdatera, men det beror på en rad saker som händer i mitt privatliv som jag måste prioritera före detta. Av den anledningen har jag bestämt mig att de en paus från Wattpad. Alltså kommer jag inte börja på någon ny bok direkt efter denna, men det kan absolut vara så att jag gör comeback om ett tag så håll utkik! Jag känner bara att jag måste få ordning på mitt liv och mitt välmående innan jag kan börja prioritera att skriva böcker. Jag hoppas verkligen att ni förstår mig. Det är verkligen inget lätt beslut att ta och jag vill verkligen inte göra er besvikna, men jag måste, förlåt mig.

Jag vill även passa på att berätta för er hur underbara och fina ni är, allihopa! Under alla dessa år som jag har skrivit böcker här på Wattpad så har ni alltid funnits där för mig och stöttat mig genom allt. Jag är så stolt över att just ni är mina läsare och ni kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Ni har hjälpt mig när jag har haft det svårt, ni har motiverat mig att fortsätta skriva och ni har fått mig att inse att det kanske är detta som jag kommer ägna mig åt i framtiden. Kanske ser ni mig en dag på en affisch ute på stan om en debuterande författare och hennes bok? Vem vet? Det enda jag vet säkert är att just idag och för alltid framåt har jag er att tacka för allt. Ni är helt enkelt världsbäst. Jag älskar er.

Kommentera nu gärna vad ni har tyckt om den här boken!! Och kanske vad ni har tyckt om mina böcker som helhet?

Kom ihåg att jag fortfarande kommer vara inne på Wattpad då och då och läsa och svara på era underbara kommenterar, så om ni vill något är det bara att höra av er!! Jag finns alltid här för er precis som ni har funnits här för mig.

Nu ska jag inte ta upp mer av er tid. Jag önskar er all lycka och hoppas att vi ses snart igen.
Puss & kram <3